Ni som kommit över otrohet…

Ärligt talat - hur många kommer nånsin över otrohet? På riktigt.

Många bestämmer sig för att stanna kvar och fortsätta relationen ändå. Det är inte samma sak som att komma över. Tyvärr tror jag också att har man väl sagt att man förlåtit en, fortsätter det för det mesta. Då vet man att man kommer undan med det.

Min pappa var otrogen mot min mamma flera gånger och hon "förlät" honom varje gång - men varje gång de bråkade om något annat (vilket de också ofta gjorde) skulle det dras upp och harvas igen, med martyrskap och tårar.

Jag bestämde mig tidigt för att aldrig bli som min pappa, och det kan jag ärligt säga att jag inte är. Jag har haft en del flickvänner, av varierande seriös nivå, men aldrig ens snuddat vid något som liknar otrohet. Jag har bara ögon för min partner och jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag begick ett sånt svek. Det skulle vara ett lika stort svek mot mig själv.

Du bestämmer såklart hur du ska göra, men fråga dig själv: varför ska jag förlåta? Vad får jag ut av det? Förtjänar jag inte bättre? Vad är kärlek och respekt för mig?

Vi lever sannolikt bara en gång och det finns SÅ många män där ute som skulle vilja ha dig. Nöj dig inte med en som gör dig illa.

Tack snälla. Det värmer.

Ja självklart, otrohet kan innebära olika saker för olika personer. Men givetvis ska det stå klart för varje enskilt par vad som gäller i just deras förhållande. Så jag utgår ifrån att om TS anser att hon har blivit bedragen, är det nog så.

Jag hade dumpat vid en otrohet eftersom min erfarenhet både från mina föräldrar och alla vänner som berättat om det, är att det sällan förlåts helhjärtat och att det hänger kvar som en mörk skugga sen. Men kanske är TS en person som verkligen genuint kan förlåta en sån sak, och kanske är hennes kille en sån som genuint ångrar sig och aldrig upprepar misstaget. Det är möjligt - men ovanligt.