Den 21/7 vart jag utsatt för otrohet, inget han berättade själv utan det kom fram då tjejen kontaktade mig!
Ni som blivit utsatta men valt att vara kvar, hur har ni gjort, kan ni lita på er partner igen och hur lång tid tog det isf Och vad behövde ni för att komma över det?
Jaha, en till ska slösa bort sitt liv på en otrogen skithög.
Lycka till, du kommer behöva det.
Finns särskild terapi för det och det gäller samma om det är otrohet eller pengasvindel....handlar om att återbygga tilliten. Det är mestadels han som ska göra allt jobbet då han brustit. Det blir fel i läkningen om som i detta fall kvinnan ska längre fram tro hon är den knäppa, hon är den svartsjuka, hon ska bara förlåta....... bygger han upp tilliten igen så är hon inte sån. Det är i det stadiet man annars fastnar. Var rädd om ditt psyke. Är det värt att stanna hos honom? Då måste han förändras, kommer han göra det? Har han vad som krävs? Inte alla har det. Hur agerar han o s v?
Terapiformen är lite kontroversiell men har visat rejäl framgång. Du ska kunna kontrollera honom 24/7 om du så vill och han ska bara göra det enkelt för dig utan att han ska känna sig beskylld med mera. Du kommer sluta med det och du kommer bli ditt gamla jag igen om han följer programmet med rätt attityd.
Måste ändå fråga dig, litar du på den här tjejen vad hon säger är sant? Bara så hon inte är någon som vill komma emellan er? Du vet hon har rätt?
Ärligt talat - hur många kommer nånsin över otrohet? På riktigt.
Många bestämmer sig för att stanna kvar och fortsätta relationen ändå. Det är inte samma sak som att komma över. Tyvärr tror jag också att har man väl sagt att man förlåtit en, fortsätter det för det mesta. Då vet man att man kommer undan med det.
Min pappa var otrogen mot min mamma flera gånger och hon "förlät" honom varje gång - men varje gång de bråkade om något annat (vilket de också ofta gjorde) skulle det dras upp och harvas igen, med martyrskap och tårar.
Jag bestämde mig tidigt för att aldrig bli som min pappa, och det kan jag ärligt säga att jag inte är. Jag har haft en del flickvänner, av varierande seriös nivå, men aldrig ens snuddat vid något som liknar otrohet. Jag har bara ögon för min partner och jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag begick ett sånt svek. Det skulle vara ett lika stort svek mot mig själv.
Du bestämmer såklart hur du ska göra, men fråga dig själv: varför ska jag förlåta? Vad får jag ut av det? Förtjänar jag inte bättre? Vad är kärlek och respekt för mig?
Vi lever sannolikt bara en gång och det finns SÅ många män där ute som skulle vilja ha dig. Nöj dig inte med en som gör dig illa.
Ärligt talat - hur många kommer nånsin över otrohet? På riktigt.
Många bestämmer sig för att stanna kvar och fortsätta relationen ändå. Det är inte samma sak som att komma över. Tyvärr tror jag också att har man väl sagt att man förlåtit en, fortsätter det för det mesta. Då vet man att man kommer undan med det.
Min pappa var otrogen mot min mamma flera gånger och hon "förlät" honom varje gång - men varje gång de bråkade om något annat (vilket de också ofta gjorde) skulle det dras upp och harvas igen, med martyrskap och tårar.
Jag bestämde mig tidigt för att aldrig bli som min pappa, och det kan jag ärligt säga att jag inte är. Jag har haft en del flickvänner, av varierande seriös nivå, men aldrig ens snuddat vid något som liknar otrohet. Jag har bara ögon för min partner och jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag begick ett sånt svek. Det skulle vara ett lika stort svek mot mig själv.
Du bestämmer såklart hur du ska göra, men fråga dig själv: varför ska jag förlåta? Vad får jag ut av det? Förtjänar jag inte bättre? Vad är kärlek och respekt för mig?
Vi lever sannolikt bara en gång och det finns SÅ många män där ute som skulle vilja ha dig. Nöj dig inte med en som gör dig illa.
Min fru var otrogen mot mig med en kollega för 8 år sedan. Vi hade då varit gifta i 11 år och hade fortfarande kärlek i vår relation så jag blev förvånad. I vilket fall så kom jag på dom när dom hade haft ett förhållande i tre månader bakom min rygg. Min fru hävdade att hon höll det hemligt i väntan på att hon skulle bestämma vem hon ville ha. Hon älskade oss båda lika mycket hävdade hon. Jag blev såklart hjärtekrossad och var länge lessen och besviken. Men jag älskade henne fortfarande även om många i vår krets tyckte det var konstigt. Men mitt direkta villkor för att försöka fortsätta ihop var att hon skulle bryta med den andra. Det gjorde hon och så pass att hon till och med bytte jobb för att inte träffa honom på jobbet. Det tog mig dock ändå lång tid att få tillbaka tilliten och det krävde mycket av henne med att visa att hon var värd tilliten igen. Efter något drygt år kändes det bra igen och vi var nästan istället åter nykära i varandra igen. Idag lever vi fortfarande ihop och har nu varit gifta i 19 år och vad jag vet har hon inte gjort om det igen. Så det går att förlåta och fortsätta men det kräver vilja från båda parter.
Jag kom över det, typ. Det gör fortfarande förbaskat ont när jag tänker på det, men jag kan leva en vardag utan att bryta ihop. Jag valde att gå vidare, det var 4-5 år sedan nu men man kommer nog aldrig riktigt över det så som man skulle önska. Han måste än idag ge mig full tillgång till hans mobil tex, vi går fortfarande i terapi. Hade jag vetat hur lång vägen skulle vara och är hade jag gått vidare och lämnat honom.