Ni som kommit över otrohet…

Väldigt fint skrivet av dig Thomas. Min pappa var också otrogen mot min mamma flera gånger. Gör att man blir så anti allt sånt. Du är den man din pappa aldrig klarade av att bli. Var stolt över dig själv. 

Jag själv tycker det är så svårt var gränsen går för otrohet för alla, är inte alltid glasklart för mig de som skriver här på Familjeliv om det, för den gränsen ser olika ut, Min första instinkt är alltid att skriva, säga Dumpa! men så får jag tänka på de fall jag hört om där det fungerat bra med den här terapiformen förutsatt att den som varit otrogen ändras. Allra viktigaste är att TS mår bra och inte offrar sig, det är inte värt det. 

Precis så tänker jag också. Kanske kan det bli "bra" igen, men jag vill ändå hellre ha en partner som respekterar mig mer än så. Hellre bättre än bra!

De här frågorna du ställer måste respektive som är berörda ställa sig själva, och är det är inga svar som jag kan ge dig, tyvärr. 

De jag hört om (Finns youtube videos också om det) talar om att det är värt det, säger de. Jag vet att det låter helt uppåt väggarna. Jag är med dig. Tycker dina frågor är mycket väsentliga och mycket viktiga att ställa. 

Jag tror att en viss typ kan man inte ändra på, min egen pappa var den typen, där var det inte lönt. Pappa hade behövt terapi och genombrott för att ändra på sig och det skulle aldrig hända, och på den tiden, ha ha, inte en chans. 

Jag vet konsekvenserna. Jag tror inte de som är otrogna fattar hur mycket de förstör, vill nog inte ta ansvar för det från början. Jag fick anknytningsproblem till mamma då hon mådde dåligt, mentalt, över det. Han stal den värdefulla tiden mellan mor och dotter. Han stal den kontakten, den glädjen, det djupet. Det skulle ha varit en givande tid. Hon skulle ha fått vara lycklig. Hon skulle ha fått må bra och njuta av att vara mamman, hon ville så väldigt gärna vara en mamma. Otroheten hade sträckt sig, sina tentakler. Förstört ljuset även för hans dotter. Men otrogna tänker på sig själva, på vad de behöver, först och främst. 

Jag visste inte om att jag hade anknytningsproblem förrän långt senare i vuxen ålder. Vad min pappa gjorde för länge sedan som han tyckte hade inget med hans dotter att göra har förstört för hans dotter långt senare i hennes/mitt liv. De relationer jag haft har varit killar som har på något sätt utan att ha pratat med mig om det förstått att jag haft anknytningsproblem (kan vara att de inte känt till ordet, mer hur jag varit) och stått ut, hittat vägar ändå, inte gett sig. Anknytningsproblem kan väl lättast förklaras på att, om jag tar mig själv som exempel, att jag är i start ena stunden och i slutet andra stunden, medan normal människa befinner sig i mitten, så in your face ena stunden, och nästa så lång bort att du knappt kan se mig. Jag har fått jobba bort det. En gång var jag i en relation med en annan som hade anknytningsproblem, k a t a s t r o f. 

Min enda erfarenhet själv är att jag såg något som otrohet då jag och killen hade inte samma syn när det kom till denna enskilda sak, men sedan när jag förstod det ur hans perspektiv så ändrade jag synsätt så långt det var möjligt för mig, för min skull, inte hans, och det gjorde en stor skillnad, men det kom väldig lång tid efter åt, en bra tid efter jag lämnat honom för jag lämnade honom över det. Det var under den tiden jag hittade den terapin och youtubande, utifrån det jag försökte svara på TS fråga utan att lägga min personliga åsikt, vikt i det hela. 

Hade det varit otrohet hade jag inte gått tillbaka till honom. Om jag mådde så dåligt över vad han gjort hade jag inte klarat av riktig otrohet, det vet jag. Där måste finnas en gräns och att man själv respekterar den gränsen, inte offrar sig för andras skull, andras gränser eller vad de tror är rimliga gränser, eller för att andra inte kan förstå eller vad fan nu andra än tycker och tänker och killen, för det gäller inte dem och deras mående och deras relation. Bli självisk. Ta dig själv på allvar. Man behöver inte andras jävla förståelse. De ska fan bara respektera och hålla sig utanför. Jag fick höra att jag var känslig. Och? sa jag till slut. Då är jag det. Jag var ingen överraskning. Han kände mig när han ingick i en relation med mig. Han kunde ha tänkt hon är för känslig, det här är ingen bra idé, jag går. Det gjorde han inte. Nu helt plötsligt krävdes det att jag skulle ändra på mig, min känslighet, p.g.a något han gjort? Jag tror inte det.

Man får tänka att nu är det inte  Petra eller Louise i den här situationen, i den här relationen, utan det är jag. Det gäller mig nu. Man kan "jämföra" det med ett bad. Vissa tål mer värme än andra och samma med kyla, men det är trots allt mitt bad, min temp för vad jag tål. Jämför inte en själv med killen för allt i världen, för han vill att du ska bara sitta där och ha en temp då som han tycker är rimlig, men det är inte hans bad hans heller.  Andra kan sitta i sina bad bäst de vill. De kan dö där om de tycker det är så fantastiskt kul. Lyssna på dig själv, ta dig på allvar. Känner man att nej, det är inte värt det då är det inte det. Då ska man gå. Den som är otrogen måste fatta det. Det kommer med ett pris. Stannar man ska han vara oerhört tacksam. 

Jag vet att skulle otrohet ske så har jag styrkan, kapaciteten i mig att avsluta relationen igen och den här gången inte gå tillbaka så får han bli hur dålig han än blir av det, psykiskt. Han kommer överleva. Man blir stark och målmedveten. 

Min kille blev spattig och svartsjuk och rädd att jag skulle lämna igen eller hitta någon annan en tid. Han fick alla de här symtomen jag hade innan, han fick må dåligt, hans tur. Det kom tillbaka på honom själv. Innan var han bara lagom kaxig och försvarade sig, lite omogen, "alla killar gör det", kanske det, men han hade lovat mig att han inte skulle, innan. Jag hatar smussel, tål det inte. Andra får gärna ha annan åsikt än jag har och jag respekterar dem för det för de respekterar också mig genom att säga det till mig. Att säga en sak och göra en annan är fel. Det är inte att respektera någon. Det är inte att beskydda någon. 

Jag kände mig helt ensam i min sorg och när jag höll på att bräckas itu, ett slags oförstånd från världen också, isolerande. Jag skulle bara "tuffa till mig". Jag ville inte vara i en relation där jag behövde "tuffa till mig", jag ville ha en nära, intim, stark relation, äkta, att man inte döljer saker för varandra, att man talar klarspråk. Att man ömmar för vad ens partners ömma punkter är istället för att leka macho. Han var inte i en relation med Petra eller Louise. Han var i en relation med mig. Jag hade tydligt talat om för honom innan var min gräns låg och han gjorde vad? skrattade åt den i hemlighet? bara han höll det hemligt skulle jag inte lida trodde han, men vad hände den dagen jag kom på det? Då rasade allt. Jag hade frågat honom innan och han hade haft sin chans att säga ja eller nej till det. Jag hade varit glasklar. Tydlig. Inte många är det, men jag hade varit det. För jag visste. Jag visste hur jag skulle må. Han fick mig att lita på honom. 

Jag tror på karma. Allt kommer tillbaka, med all rätt. Har man sån attityd till sin kvinna ska man själv få känna på det, hur det är att må så. 

Det är inte bara otroheten utan allt kring det, tilliten, smusslandet...

Det finns par där ute där de tycker det är värt det, alla slags olika relationer, alla slags olika problem , och hur man går vidare med det efteråt. De säger det är värt det. Vem är jag då att döma dem? Svårt, det här.

Svaret är givetvis "för att man finner personen anmärkningsvärt attraktiv" och lär ha svårt att matcha om man börjar leta igen.

Fysiskt, psykiskt, begåvningsmässigt, socialt, ekonomiskt, kontaktmässigt osv.

Att övertyga och förhandla väl är framgångsfaktorer.

Gränsen till osanning och manipulation tangeras inte sällan även i yrkesrollen för de personer som har förmågan. Den som villigt njuter frukterna av framgången får ibland också leva med baksidorna.

När jag läser träden så förvånas jag över att det finns familjer där barnen dras in i otrohets problematiken. Hur kan man som förälder lämpa över sina problem på barnen?

Hur tänker man? Det spelar ingen roll hur upprörd man än är över vad som hänt så är det inte OK att berätta om otrohet för sina barn.!   Man förklarar att mamma och pappa har slutat älska varandra och att det inte har något med dem alls att göra och att mamma och pappa älskar dem lika mycket som förut.

För att återgå till ämnet så kommer man inte över relationsproblem genom att demonisera varandra.  Enda vägen är att ta hjälp med att starta om förhållandet. och bygga upp något bättre och starkare. Det förutsätter ju självklart att man fortfarande har känslor för varandra. Har man inte det 'r det lika bra att avsluta men för gud skull demonisera inte varandra inför barnen

Det är inte otroheten i sig som påverkar barnen utan följden av den.  Det beror helt och hållet på hur vi som vuxna klarar av att handskas med våra inbördes problem. Vi ska inte dra in barnen genom att demonisera eller på annat sätt ge ingående förklaringar till barn. Det räcker gott och väl med att förklara att mamma och pappa slutat älska varandra. Barnen vill oftast inte ha mer förklaring än så.

Det du skriver om att den som är otrogen inte tänker på barnen är nog sant. Troligen tänker hen inte så mycket på barnen i andra sammanhang heller.