Jag känner mig lite mer positiv nu efter inseminationen igår, än jag gjort tidigare.
Jag kände så starkt hormonpåslag vid denna ägglossning (för att uttrycka mig rumsrent;), och känslan är att det betyder att kroppen på något sätt verkligen ansträngde sig för att skicka signaler att det är läge att bli gravid.
Och peaken av dom känslorna matchade väldigt bra med inseminationen.
Idag tex känns det helt som vanligt, men igår kände kroppen verkligen att det var läge att bli gravid.
Allt såg ju också bra med den ena bra äggblåsan som finns. Hon som gjorde inseminationen sa att det ju bara är en äggblåsa som vinner varje månad när man kör naturligt, så jag har ju samma chanser som någon som har sex och matchar exakt med ägglossningen. (Ja med det i åtanke att det är svårare när man är 40 år förstås...).
Det såg lite grått ut inuti äggblåsan också vilket det skulle; det betydde att ägget inte släppt. Man ville göra inseminationen innan det släppt om jag förstod rätt.
Väldigt konstig känsla att få en annan människa DNA infört... fick verkligen en bra känsla av donatorn och det vore så fantastiskt att få du ett barn med hans DNA.
Kom att tänka på att en psykolog jag går till ibland, som jag pratade med ang valet av donator, erbjöd att vara barnvakt om det här skulle lyckas. Så gulligt av henne.
Svårt att förstå att det bara är ca 12% chans att bli gravid när man får sperma som är testad och är av utmärkt kvalitet osv och man timar exakt med ägglossningen. Det är nog därför jag är lite positiv nu- jag kan nog inte riktigt fatta att chansen är så liten när jag själv har blivit visad på en skärm att allting ser bra ut.
Jag har berättat för en kompis om detta men hon är fullt upptagen med sina småbarn om detta så jag har inte direkt någon att prata av mig om ang alla känslor. Blir lite babbligt här pga det.
Jag berättade först för en annan vän om ivf I december.. Den enda jag eg kände för att dela med mig med från början.
Bad om hennes hjälp att titta på donatorprofilen, bara ifall att det var något uppenbar röd flagga som jag missat. Hon svarade aldrig, och frågade sen inte hur det gick med ivfen eller någonting.
Tillslut nyligen så frågade jag hur det kom sig att hon inte hade hört av sig ang det... om hon hade glömt eller bara inte haft tid eller vad det var...
Hon skrev typ att hon kände att hon inte visste om jag ville att hon skulle lägga sig i.
Jättekonstigt- för varför skulle jag berättat för henne då?
Nu har jag inte känt att jag vill berätta mer flytt henne, för jag blev så ledsen i december när jag genomgick en sån skrev och hon inte ens frågade hur jag mådde eller nåt.. speciellt eftersom jag sagt till henne att hon var den enda jag berättat för.
Hade helt klart varit fint med mer stöd irl ang detta.
Jag har ju knappt haft kontakt med mina föräldrar på ca 8 år, men lite lite senare 1.5 åren typ..
Jag frågade om lån hos dom nyligen och fick låna 150 000 för att ha råd med detta. Jag berättade vad det skulle gå till. Pappa verkade iaf glad över tanken på att ev kunna få ett till barnbarn.
Jag hoppas fortf att när det blir dags att betala tillbaka, att de ska säga att jag inte behöver betala tillbaka summan av behandlingarna...
Men annars får det förstås vara värt det.