Otrohet/ öppet förhållande- varför så stigmatiserat?

Ja,men även om det kanske är en förklaring så är det fortfarande inte en ursäkt för att vara otrogen.

Jag ser inte var förminskningen skulle vara. Det är väl ingen som påstår att inte den som hen är otrogen är ett offer ?  Alla betraktar sig inte som det men det är individuellt. 

Att det är vuxet att i förstahand tänka på barn och familj tror jag de flesta är överens om.  Du kanske sätter dig själv före familjens bästa, det är ditt val men de flesta gör inte det.

Om man lever misshandelsrelation kan jag se det som att misshandlaren inte förtjänar respekt, när det ligger på den nivån ser jag det inte som en ursäkt där man rättfärdigar något utan som varför inte?

"Inget som säger att en person förtjänar respekt bara för den inte misshandlar."
Var skrev jag det?

  jag tycker att bli misshandlad är ett giltigt skäl att inte respektera misshandlaren, konsekvenserna av att inte respektera någon är att istället för att leta anledning/ursäkt att vara otrogen får man göra tvärt och det kan vara svårt att hitta anledning om man inte respekterar så jag tycker att det är ett skäl.

Om man inte anser att ens partner gjort sig förtjänt av ens respekt så avslutar man relationen, man springer inte runt och är otrogen och skyller det på att ens partner minsann inte förtjänar någon respek, eller hur?

Nej, det vara snarare du som gjorde om det till det.

att tycka att någon inte gjort sig förtjänt av respekt är ofta subjektivt,
jag tycker ju att misshandlaren har jobbat på att förlora respekt medan misshandlaren tycker inte tycker att partner förtjänar respekt så jag kan inte svara på frågan utan att sätta den i ett sammanhang.

Är inte upprörd alls bara lite uppgiven.  
Varför pratar vi inte med varandra om detta. Vi pratar om så mycket annat men inte om detta.  Om det pratas alls så är det genom att på olika sätt demonisera den andra parten.  Man pratar om sveket. man pratar om offret men man pratar inte om vad som faktiskt händer inom den som är otrogen.

Troligen blir nästan alla som är i ett långt förhållande förälskad eller åtminstone intresserad av någon annan. Vad är det som avgör om vi är otrogna eller inte?

Jag tror eller rättare sagt tror mig veta att det är inte moralen som hindrar oss, 
Det är nog inte heller så att vissa har lättare att stå emot än andra, eller att vissa trillar dit lättare än andra.  Troligen kan ingen ens vara helt säker på att man själv aldrig skulle kunna vara otrogen eftersom man aldrig har varit i situationen eller fått impulsen. 

Att själv blivit bedragen verkar inte vara garanti för att man inte själv är otrogen.

Ja, kanske är det mesta slumpen, eller den perfekta stormen som får oss ta steget.  

Jag har alltid undrat över vad som går genom huvudet innan man tar steget. Tänker man på sin partner? Troligen inte
Tänker man på familjen? Troligen inte
Så vad tänker man på?