Jag blir gaslightad

Det är inte helt omöjligt att jag skulle kunna lyckas med det. Har fått förslag att ha en kamera uppe hela tiden, men har tyckt att det känns lite för mkt. Många av saker kommer också helt från ingenstans och i situationer man ALDRIG kan föreställa sig. 

tex

jag - men varför är hela diskmedelflaskan slut?
han - det vet jag inte. Jag har inte använt diskmedel. 

sensre samma dag, går ut till bilen som bara han kör, nytvättad bil och tom diskmedelsflaska i bilen.

jag - men driver du eller? Du sa att du inte hade tagit diskmedlet? 
Han - jag har ingen aning om hur den kom ut hit. Jag har inte använt den.
jag - och bilen tvättade sig själv eller? 
Han - vadå? Den är ju smutsig ser du väl. Säker någon av barnen eller nått.. 

Diskmedel och bil hör inte ihop. Jag vet. Det är ett exempel på hur han beter sig. 

Nej han är fruktansvärd på att prata känslor, men varit öppen för att försöka. Hans definition av att prata känslor är inte densamma som min, så vi krockar. Fullt medveten om att avbrytande är jobbigt. Vi är båda skyldiga där men det är ingen ursäkt. Jag jobbar på det! Ofta kommer avbrytandet när jag känner att han ljuger för terapeuten om saker jag skulle ha gjort eller att situationer hänt på ett sätt som det inte hänt. Annars har jag inga problem direkt att lyssna. 

Jag har lyft frågan förut, men då bara frågat om hur han mår och varför han blivit så förändrad. Men jag har aldrig ställt det i motfråga till om han är medvetet elak. De svar jag får är alltid att det inte är något fel på honom utab det är mig det är fel på. 

Hans minne har också det försämrats genom åren. I början lite sådär charmigt glömsk, idag totalt omöjligt. Både jag och barnen får upprepa saker konstant, ibland besvara Samma fråga flera gånger inom loppet av 1-2 timmar. Han kan fråga vilken mataffär vi skulle till 3 gånger på 20 minuter och sen ändå köra till fel affär när vi väl sitter i bilen.

Jag har sagt att jag börjar bli orolig, han erkänner själv att han minne är extremt dåligt, slänger ur sig någon kommentar om att han kanske borde ha kollat det men äsch, han klarar ju av jobbet. Typ så.

men när han blir upprörd eller elak så är det minsann aldrig fel på minnet. Och jag kan som sagt inte längre säga om han gör som han gör för att han är glömsk eller för att han är elak. För elak är han, utan att det är relaterat till något han glömt. 

Jag förstår hur du menar, men håller inte riktigt med. Jag kan ta ett riktigt exempel. 

jag - Tack för att du köpte hallon
han - jag har inte köpt hallon?
jag - men dom står ju i kylen. jag har inte köpt dom.
Han - varför skulle jag köpa hallon för? 

Jag hittar ett kvitto i hallen med köp av hallon. Visar honom. 

han - måste varit du som handlat och glömt. 

kontrollerande kanske jag har blivit i den utsträckning att jag vill bevisa att det jag säger om hans beteende stämmer. Hur han behandlar mig, men han kan förneka en svart fluga på ett vitt papper. Allt är att jag lever i en fantasivärld, är delusional eller försöker manipulera honom säger han. 

Han är i den ålder, men yngre 40

ja det är något med minnet. Men vet inte om det är uteslutande det.

Hos terapeuten får vi ofta höra att vi är experter på att säga emot varandra, men jag förstår inte hur vi kan ha en såna extremt olika upplevelser på samma situation. Det är inte möjligt. Det är som att vi lever två helt olika liv i olika delar av världen. vi kan till och med titta på en och samma person, tex när vi åker bil och någon går över gatan. 

han - du vet killen vi såg med röda byxor och blå tröja?
jag - han med rosa skjorta? 

han - va? Han hade blå Tröja jag är säker på det för jag tyckte den såg hemsk ut till byxorna. 

jag - men asså snälla. Den var ju ljusrosa?

han - Är du okej eller? har Du fel på synen? 

och sen är vi igång och jag känner mig gaslightad. 

Jag har under en lång period känt att han behöver kolla upp minnet på minnesenheten, men han vägrar. Ibland får jag känslan av att han vet att det börjar bli värre och därför inte vill gå. För nåde Den som skulle sätta en diagnos på honom. Då skulle ju JAG dessutom varit den som hade rätt. 

Tacl för att du tar dig tid och ger så utförliga svar. Det känns skönt att få prata av sig utan någon som hela tiden skriker att man ljuger eller hittar på. Minnet känns dock som något annat än just gaslightningen. Där har han ändå varit ärlig ibland om att han gör eller sagt saker för att jävlas när han varit sur, vid småtjafs eller så, men han förnekar det igen inom loppet av 10 sekunder Om han så vill. Säger rakt ut att han aldrig sagt så och att jag blåljuger. 

kan Man gå till en läkare för att diskutera någon annan? Hur är det med sekretess och alla såna saker i den frågan då om jag går dit för att prata om honom?

Tack för alla svar och inputs. Det gör det möjligt för mig att bolla lite och dra paralleller. Att få med honom till vården är svårt eftersom han vägrar och säger att inget är fel. Det är jag som det är fel på och jag som inte lever i den verkliga världen. 

Det där någon sa om absurda saker, jag har aldrig tänkt på det på det sättet. Bara känt ilska över att han försöker slå över skulden eller förneka allt och inget. Ni har nog rätt i att narcissism inte ter sig på det sättet. 

Jag tänkte mer om läkaren inte får diskutera en annan person när personen inte är närvarande. Det är ju trots allt inte ett barn eller minderårig som det handlar om. jag hade tex blivit stött om jag fick vet att han hade gått till en läkare för att diskutera ett beteende hos mig som jag själv inte tyckte jag hade. Svårt det där. Jag ska fundera lite. 

Att fara illa vet jag inte riktigt om jag gör, även om jag kan bli frustrerad, ledsen och arg. Att fara illa eller bli misshandlad är för mig något helt annat. Ja jag blir ledsen och ja jag förstår inte om han är medvetet elak eller om det finns en diagnos eller annat som inte står rätt till, men jag står stadigt på fötterna och är varken rädd eller går på äggskal. 

Demens. Ja. Den tanken har slagit mig många gånger, men borde inte minnet alltid svikta då? På jobbet är han ju en jäkla stjärna?

Det där sista är något jag diskuterade med en vän senast idag! Någon annan förklaring kan jag inte hitta. 

Hur får man då någon till läkaren? Att tvinga eller kräva blir sällan bra. Då sätter han sig på tvären ännu mer, som de flesta nog skulle gjort. Att prata lugnt har heller inte fungerat. 

Tack för ditt svar och för att ni fortfarande är med och bollar med mig. 

Jag måste börja ha min telefon nära under dagarna för jag tror att en inspelning kan vara bra att ha. Både för att visa honom men också för att titta tillbaka på bråket även när jag själv lugnat ner mig och inte ser hela situationen med för mycket av mina egna känslor inblandade. 

med det sagt försvarar jag inte, men jag ser på situationen annorlunda nu än när jag startade tråden. och bara det gör att jag kan hantera det hela lite lättare.