Är det ok att inte gilla spädbarnstiden?
Missförstå mig rätt. Jag älskar mina barn till månen och tillbaka och jag skulle göra vad som helst för dem.
Men jag har svårt för spädbarnstiden, som alla andra verkar älska. Kanske för att jag aldrig fått amning att funka så den är fylld av pumpning och blandning och flaskor och kokning och konstant stress. Allt gör ont på mig hela tiden och jag har också fått barn som inte går att lägga ned själva.
Det här att träffa nån på stan för en fika och amma lite har aldrig inträffat. Jag går runt hemma utan att hinna duscha för att få saker att funka, med blödande bröst från pumpning och amningsförsökoch konstant en kastrull på spisen med flaskor under kokning. Stressnivån i taket pga skrikande spädis som inte vill vara i sele eller själv.
Har en sambo som avlastar allt han kan men jag är ju föräldraledig just spädistiden.
Älskar däremot tiden från 2 år och uppåt, då vänder det.
Någon annan? FÅR man känna såhär??