Jag behöver prata om min relation

Det är en blandad kompott. Ibland får jag höra att min sambo älskar mig. Andra dagen kan jag bli behandlad respektlöst. 

Problemet med mig är att tanken på att både gå vidare eller stanna kvar lämnar mig med en stark ångest. Vilket resulterar i en enorm velighet och osäkerhet som jag inte mår bra i. Ibland tänker jag att 'Vi har ju ändå bra stunder ibland'.

Vi har varit hos tre parterapeuter och har en pågående session atm. 

Nej det tycker jag inte är ok. Men det är allt växlande mellan kärleksfull partner och respektlös partner som bland annat gör mig osäker.

Bland annat fick jag höra att otroheten för ett år sedan berodde på att jag är dålig på att bekräfta min sambo. 

Allt detta gör mig osäker och jag känner ibland att felet kanske ligger hos mig istället, att det är jag som är dålig på att uppskatta min sambo. 

Ja det gör mig osäker när jag får kommentarer om mitt utseende. Jag är inte längre bekväm i min kropp som jag en gång var i tiden när jag tränade mycket. 

När min sambo snokade i min telefon så fick jag höra, efter att jag kom på min sambo, att det fanns oro för att jag var otrogen. Vilket jag absolut aldrig skulle kunna vara. 

I samband med att min sambo var otrogen så bestämde jag mig för att lämna. Jag blev otroligt ompysslad av min sambo och fick höra hur ångerfull min sambo var för sitt beteende. Otroheten rann ut i sanden och vi fortsatte relationen. 

När jag i efterhand har tagit upp att jag mår dåligt av otroheten så får jag höra att jag inte kan älta det hur länge som helst, jag måste gå vidare, otroheten berodde på att min sambo inte fick bekräftele från mig och att det var ett tecken på att min sambo inte mådde bra just nu. 

Jag har ändrat lösenordet på min telefon. Jag har ingenting att dölja i min telefon, men jag upplever det som obehagligt att någon annan ska ha tillgång till den. Jag har till och med stängt av notiser på min telefon för att min sambo kollar telefonen så fort jag får en notis. 

Min sambo berättade för mig om otroheten, det var alltså inte jag som upptäckte den. Min sambo har bland annat sagt 'Tycker du inte att det är bra att jag berättade om otroheten?' 'Det betydde ingenting' etc. 

Efter otroheten så fick jag väldigt mycket bekräftelse, men nu känns det som att vi sakta men säkert går tillbaka till det gamla beteendemönstret. 

Jag känner mig alldeles för svag för att lämna. Jag har försökt att lämna flera gånger tidigare och min sambo har även hotat med att lämna mig. Men på något sätt så binds vi ihop igen. 

Hot-cold-agerandet är något som jag känner igen väl i relationen. Även att jag får mina känslor invaliderade. Exempelvis när vi pratar om relationen och jag tar upp ett problem som gör mig ledsen så har min sambo nästan alltid något argument för att min sambo skulle ha det jobbigare än mig. Det leder till att vi pratar om min sambo istället för problemet som jag tog upp. I slutet av diskussionen får jag höra saker som "Den här relationen fungerar inte" eller att min sambo går iväg och behandlar mig med "silent treatment" tills jag kryper till korset. 

Min sambo är extremt känslig mot kritik och det blir svårt att prata om våran relation med de problem som vi har. 

Å andra sidan kan min sambo vara väldigt tröstande när jag mår dåligt över något som inte gäller min sambo. 

Jag har gått i egen terapi några gånger. Under samtalet med min terapuet så kan jag känna mig stark, men när jag kommer hem igen så kommer osäkerheten fram igen. 

Jag är så förvirrad ibland att jag vet inte vad som är sunt, osunt, rätt eller fel. 

Efter kränkningar kan det komma en kommentar från min sambo som tycker att jag är "för känslig". Att jag tolkar saker fel etc. 

Mår jag dåligt så borde jag söka vård. Förvisso kan min sambo har rätt i att man ska söka vård om man mår dåligt. Men sättet min sambo säger det på kan få mig att reagera. Det är mer att min sambo säger "Du borde söka vård" istället för att fråga mig om det är så att jag skulle må bättre av att söka vård. 

Sen finns det givetvis bra stunder. Och det är dom bra stunderna som jag hakar fast mig vid. Jag tänker att vi kanske har det bra ändå, att jag överreagerar ibland etc. 

Det är problematiskt hos terapueten också. Vissa beteenden har jag lyft upp under parsamtalen, men det bemöts ofta med ilska eller att min sambo börjar gråta och säger att beteendet kommer från att min sambo är missnöjd i relationen, att min sambo saknar närhet från mig eller att jag är dålig på att sköta vardagssysslorna hemma. 

Ett annat bemötande som jag kan få från min sambo när jag tar upp något som jag tycker är ett problem i relationen, är att min sambo säger att jag bara ser de små problemen, att jag inte ser skogen för alla träden. Det gör mig ledsen. 

Jag vet inte om min sambo är medveten om sitt beteende och agerande. Men jag har tidigare sagt att jag tycker att min sambo behandlar mig osjysst och då har min sambo bekräftat mina känslor och sagt att det ska bli ändring på min sambos beteende. Men det är oftast kortvarigt. Några veckor/månader kanske.

Jag tror att jag ursäktar min sambos dåliga beteende för att jag själv inte vet om jag överreagerar eller inte. 

Vi går i parterapi. I början var min sambo djup ångerfull, men då var jag också väldigt arg, ledsen och bestämd för att lämna relationen. 

Nu när det har gått ett tag sedan otroheten så försöker min sambo förminska det som hände. Säger saker som "Det var bara 10 min", "Det betydde ingenting", "Jag ångrar att jag sa något om det här"

Jag har läst lite om narcisissm och jag tycker att det är en del beteendemönster som passar in på min sambo, speciellt den "dolda narcisissten". 

Min sambo har ingen grandios självbild, utan söker ofta bekräftelse och ibland i kombination av en offermentalitet. Bekräftelsebehovet hos min sambo skulle jag  beskriva som omättligt. 

Det är inte allt som kommer fram hos terapeuten, jag försöker att undvika drama och istället stärka mig själv. Att kritisera min sambos beteende hos terapeuten gör jag med väl utvalda ord. Säger jag ?för mycket? eller kritiserar min sambo ?för mycket? så blir det ofta bråk eller dålig stämning under terapin eller efter terapin. Min sambo har vid tidigare tillfälle även sagt åt mig att inte ta upp vissa saker hos terapeuten.

Ibland kan jag tycka att min sambo får terapeuten på sin sida, även fast det är så uppenbart att min sambo har ett dåligt beteende mot mig. Exempelvis var terapeuten på min sambos sida när min sambo ursäktade sitt dåliga beteende mot mig för att min sambo får för lite uppmärksamhet/bekräftelse från mig. 

Här om dagen skulle vi gå ut tillsammans. När jag hade valt mina kläder så säger min sambo såhär till mig. 
?Kan du inte ha någon annan t-shirt på dig? Den t-shirten är den fulaste du har? 
Jag svarade med att jag blir ledsen när min sambo säger så och frågar min sambo om min sambo skulle uppskatta att jag kommenterade min sambos klädval likadant. Svaret som jag då fick tillbaka var att jag också brukar säga sådana saker till min sambo. (vilket jag inte har något minne av att jag har gjort). 

Det här var en händelse som jag reagerade på hos terapeuten. Det var mer att jag kände att min sambo fick medhåll av terapeuten när min sambo uttryckte att jag gav min sambo för lite bekräftelse och att min sambos dåliga beteende gentemot mig ursäktades med att jag gav för lite bekräftelse. Det kändes inte så bra. 

Jag är inte jättebra bra på att bekräfta min sambo, det kan jag uppriktigt säga. Jag känner mig ibland trött på att uppfylla ett stort bekräftelsebehov som jag tycker att min sambo har. Det i kombination av pikar och dumma kommentarer ibland gör mig än mer motvillig. 

Kritik tycker jag att man ska kunna ge och ta, men på ett bra och vänligt sätt. I det här fallet så slutade mitt klädval med att jag bytte om och blev ledsen. Efteråt säger min sambo ?Men ha på dig t-shirten om du vill?. Men för mig känns det inte så kul att ta på mig en t-shirt som jag precis har hört är den fulaste jag har. 
Det lämnar mig med en osäkerhet.