När blev det normalt att vara lättkränkt?

Jag ser inte trådstarten som otänkbar. Jag är inte förälder men växte upp med en syrra som var extremt "känslig". Kunde själv bära sig åt hur hon ville, säga vad hon tyckte, men satan om nån annan gjorde det!! Då fanns inte ordet "kränkt" på samma sätt som det gör idag men satan vad "kräääääänkt" hon blivit konstant annars! "Alla andra är elaka men JAG har ju rätt att säga vad jag tycker!". Pappa beskriver henne än idag med orden "Bråket började med att h*n slog tillbaka!", även om just det scenariot inte skedde. Men mycket väl att nån inte höll med henne, sa sin åsikt och hon blev helt rosenrasande! En lärare i skolan var "värsta subban (värsta tänkbara epitet då)" som lät nån annan prata, berömde en annan elev, inte tog hennes teckning som praktexempel under bildlektionen etc.
Och säg vad ni vill, det var svårt att inte reta henne så man trodde hon skulle få en hjärnblödning när hon var så känslig, sån hycklare och så extremt inkonsekvent! Mobbing eller ej, idioterna kan inte alltid "få rätt"!
Hon slutade aldrig vara speciell och anse sig själv som jordens mittpunkt så idag har vi ingen kontakt. Det går inte att ses under premisserna att enbart beundra henne och hennes. Föräldrarna får också trippa på tå men vill liksom inte bryta som jag gjort.