Är jag för krävande

TS. 
Det är oerhört osexigt med det du sysslar med. Fortsätt så och du har snart inte kvar relationen. 

Osäkra personer med kontrollbehov går bort, bort, bort. 

Jag är kvinna och om en man höll på sådär skulle jag dra öronen åt mig och springa långt bort. Ni är dessutom medelålders-inte fjorton. 

Krasst så kräver du att han ska lösa din ängslighet av att inte ha samma kontakt några dagar i månaden.

Du känner som du gör och det enda du kan göra är att arbeta med dessa känslor.

Det som kommer hända om du fortsätter är att en till synes väldigt trevlig relation blir förstörd.

Jag tror snarare båda parterna har en otrygg anknytning i någon form. För personer med trygg anknytning behöver inte undvika sin partner. Men inte heller så behöver de att man hör av sig varje dag.

En person med trygg anknytning som bryr sig om sin partner hör helt enkelt av sig när hen är borta.

En otrygg person som behöver avstånd kan strunta i att höra av sig. Men det är något som den personen borde arbeta på.

En otrygg person som behöver att den andra hör av sig måste i sin tur arbeta på det.

Jag får rysningar av att läsa ditt inlägg om ditt långa äktenskap där du, enligt din egen beskrivning, dominerade och kontrollerade din man. Sedan valde du att dumpa honom. 

Har du problem med empatin? Det du beskriver är ju fruktansvärt och du kan inte skylla det på din kassa barndom. Min barndom var rentav för jävlig men inte ?dominerar och kontrollerar? jag män för det. 

Du skriver att du ?hamnar? i osäkerhet som om du inte har någon kontroll över ditt agerande men det är BS. Om du har gått i terapi i flera år så är det inte en bra terapeut. Du hamnar inte i någonting, du väljer att sätta dina bekräftelsebehov före den här mannens känslor och välbefinnande, precis som du gjorde i ditt äktenskap. 

Den här mannen har ingen skyldighet att hantera din osäkerhet genom att kommunicera på det sätt som du kräver. 

Jag var tillsammans med en man som betedde sig som du. Han hade ett enormt bekräftelsebehov som han förväntade sig att jag skulle fylla och precis som du skyllde han på sin jobbiga barndom. 

Vet du hur det känns? Det är kvävande och man börjar förknippa personen med obehagliga känslor som skuld och stress, raka motsatsen till hur en bra och mogen partner får en att känna. 

Jag lämnade honom och det kommer den här mannen också göra om du inte lägger av med ditt själviska beteende och slutar skylla på din barndom. 

Jag får rysningar av att läsa ditt inlägg om ditt långa äktenskap där du, enligt din egen beskrivning, dominerade och kontrollerade din man. Sedan valde du att dumpa honom. 

Har du problem med empatin? Det du beskriver är ju fruktansvärt och du kan inte skylla det på din kassa barndom. Min barndom var rentav för jävlig men inte ?dominerar och kontrollerar? jag män för det. 

Du skriver att du ?hamnar? i osäkerhet som om du inte har någon kontroll över ditt agerande men det är BS. Om du har gått i terapi i flera år så är det inte en bra terapeut. Du hamnar inte i någonting, du väljer att sätta dina bekräftelsebehov före den här mannens känslor och välbefinnande, precis som du gjorde i ditt äktenskap. 

Den här mannen har ingen skyldighet att hantera din osäkerhet genom att kommunicera på det sätt som du kräver. 

Jag var tillsammans med en man som betedde sig som du. Han hade ett enormt bekräftelsebehov som han förväntade sig att jag skulle fylla och precis som du skyllde han på sin jobbiga barndom. 

Vet du hur det känns? Det är kvävande och man börjar förknippa personen med obehagliga känslor som skuld och stress, raka motsatsen till hur en bra och mogen partner får en att känna. 

Jag lämnade honom och det kommer den här mannen också göra om du inte lägger av med ditt själviska beteende och slutar skylla på din barndom. 

Tvärtom det! Jag är en empat med hög känslighet som tyvärr stannade för länge i min förra relation för mannens och barnens skull. Jag kontrollerade och blev dominant med tiden men mådde inte bra av att vara i en sån roll. Min fd man var fysiskt undvikande, minns inte om vi ens någonsin satt i soffan tillsamman? Jag skyller inte på barndomen men det är riktigt svårt att bryta ambivalensen. 
 

Jag tycker det du skriver verkar konstigt och går tvärt emot det parterapeuter jag träffar förespråkar. Sen är alla individer men vill man ha en parrelation så behöver man ju också anstränga sig lite. Att ha ett undvikande beteende där man inte vill höra av sig brukar signalera att man har ankytningsproblem att jobba med (dvs inte är känslomässigt mogen).

I en relation behöver man bry sig om den andras känslor. En del i det är att känna empati för sin partner och vilja höra av sig när man är bortrest. Gärna per telefon och inte bara via text. 

Jag tror snarare båda parterna har en otrygg anknytning i någon form. För personer med trygg anknytning behöver inte undvika sin partner. Men inte heller så behöver de att man hör av sig varje dag.

En person med trygg anknytning som bryr sig om sin partner hör helt enkelt av sig när hen är borta.

En otrygg person som behöver avstånd kan strunta i att höra av sig. Men det är något som den personen borde arbeta på.

En otrygg person som behöver att den andra hör av sig måste i sin tur arbeta på det.