Skulle jag inte blivit mamma?

Tycker också första 1,5 åren var tufft, kanske inte lika illa som för dig men visst var det en omställning. Nu är ungen snart 2 och jag tycker faktiskt det är stor skillnad. Hon kan sitta själv och leka en stund. Inte tillräckligt för återhämtning på det sätt man behöver, men bara att få sitta stilla en stund och glo. Sen sover hon ju mitt på dagen också och det underlättar. 

Men som nån skrev så känns det som det konstanta passandet är det jobbiga, man måste ju ha koll. Vi har barnsäkrat kök, halva vardagsrummet och hall och där kan hon vara utan att man har konstant koll. Övriga ytor på den våningen och förstås trappa har vi grindar till. Så det är ju ett tips om ni inte redan har det så. Sen kanske det blir lite jobb när man ska "avvänja" från det och öppna upp, men då är ju den mest kritiska tiden förbi. Och du behöver ju överleva här och nu. 

Men det låter som barnet mest är ditt ansvar? Så ska det förstås inte vara. Egentiden ska delas lika, precis som föräldraskapet. Hade inte vi haft det så hemma hade jag dött. 

Tack för era svar, och jag uppskattar både stödet och kritiken. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag skulle känna mig så otillräcklig som mamma. Gällande förskola - ja min dotter går på förskolan mån-fre, men jag har även ett heltidsjobb. Så att hon är där ger mig inte direkt en paus eller någon slags egentid, utan hon är där för att vi måste - min man jobbar också heltid. Om något så ger det mig bara extra skuldkänslor för att jag är så trött den enda tiden jag har med henne.

Jag och min man är inte alltid överens om hur vi ska hantera såna här situationer. Jag anser att vi kan stödja varandra så att han tar allt ansvar en dag och jag nästa och så vidare. Men han anser att vi båda ska vara med och göra saker dagligen. Jag får såna skuldkänslor också när jag säger att jag skulle vilja vara för mig själv en stund för ofta kan han svara med "så du vill inte spendera tid med din dotter?". Det är ju inte det det handlar om, utan jag vill inte spendera tid med henne när jag inte mår bra själv. Jag önskar inget annat än att jag skulle ha mer energi, och inte behöva känna ångest nästan dagligen över att jag känner att jag tappat mig själv.

För de som frågade om vi har någon släkt som kan hjälpa - nej, ingen av oss.

Du har nog faktist en bra poäng där, för vi har inte barnsäkrat lådor och så vidare ännu (vilket vi borde gjort för länge sen), så jag känner alltid att jag måste ha uppsikt. Sedan får jag även skuldkänslor om jag låter henne krypa runt själv för av någon anledning känner jag att jag måste leka med henne eller underhålla henne konstant utan att hon ska bli ledsen. Tror att det kan ha att göra med att jag själv hade en rätt traumatisk uppväxt där jag blev åsidosatt jämt.

Om jag ska vara helt ärlig så vet inte jag om jag överdrivit mitt ansvar för henne i mitt huvud och att min man kanske faktiskt gör mer än jag får det att låta som. Ibland har vi diskussioner där jag säger att jag behöver mer stöd från honom och då argumenterar han tillbaka med att han gjort ditten och datten. Jag kanske helt enkelt är för känslig och kräver mer lugn och ro än vad han gör. Jag är dock den som hämtar henne efter jobbet och lagar maten samtidigt som jag försöker underhålla henne. Min man lämnar henne på morgonen och hjälper till med halva nattningen. På helgen är det jag som tar hand om henne på morgonen så min man kan få sovmorgon. Jag kan ofta känna att han ska göra lite mer på helgen för att det ska jämna ut sig, men då får jag skuldkänslor för att jag förväntar mig det av honom när det är helg och vi båda ska hinna återhämta oss. Det kan hända ibland att han tar ut henne på en promenad eller går ut och leker någon timme, och det är enda gången jag känner att jag hinner få återhämtning. Men samtidigt känns det riktigt pinsamt att säga "skulle ni kunna gå ut en stund så jag får vila".

OK. Ja, om din man inte förstår, så kanske en sista utväg är att separera, och ha barnet varannan vecka var. Då förlorar du kanske inte så mycket egentid den vecka du har barnet, eftersom du får så lite av det nu ändå när ni är två... och den andra veckan är du helt barnfri! Det finns många kvinnor som skiljer sig av den här anledningen. Inte för att de vill, men de orkar inte annars.

Du låter deprimerad.Ha tålamod,det kommer en tid du får mera egentid.Kan inte pappan till barnet göra någon utflykt med henne och då kan du få egentid typ några timmar en halv dag?

Du har ingen lunchrast? Resa dit och hem som du kan t ex lyssna på musik?

Ja, han borde ju ta en helgmorgon och du tar den andra.

Du ska inte glömma att din kropp gått Igenom en enorm hormonell förändring och du och din man också mentalt går igenom en stor omställning. du skriver att din dotter är underbar och jag tolkar det som du knyter an till henne.

Man är inte en dålig mamma för att man känner som du gör. Men låter som du behöver hjälp. Depression, ev medicin och terapi. Om du har ett behov av egentid så har du det. Olika människor har olika behov, kanske behöver du det för att orka just nu. 

känn ingen skam över att vara i behov av avlastning, även om det är utifrån. Och gör det du behöver. även en promenad, ett biobesök, en simtur i simhallen, små grejer kan göra att du får andrum och återhämtning. 

Separera och ha barnet varannan vecka?Då får du massa egentid.

Jag läste nu att du jobbar heltid. Du har möjlighet att gå ned i arbetstid, du vet det va? 

jag tycker din man verkar ha en konstig inställning till ditt mående, att säga ?vill du inte ha mer tid med din dotter? tycker jag låter som att han lägger skuld och skam på dig. 

jag tycker att den typ av negativa tankar du tänker är ett tecken på att du inte mår helt bra. 

varför kan ni inte turas om att ta hand om dottern och låta den andra få lite vila? 

eventuellt gå i familje terapi för att få ett utomstående öga på hur ni kan lösa det.