Jag är en kvinna i 30 - års åldern som lidit av borderline sedan 20 års åldern.Gick många år i psykodynamisk terapi utan större resultat, fick erbjudande om DBT för många år sen som jag avböjde pga 0 sjukdomsinsikt.Jag har med åren lärt mig att hantera mina humörsvängningar så att de inte ska gå ut över andra.Jag har därför lyckats både skaffa och behålla många vänner, ha en bra relation till familjen, presterat på arbeten osv.Men tyvärr har jag istället hållit sjukdomen i schack med hjälp av ätstörningar som anorexi och även hetsätningsstörning, bulimi, tvångstränat osv. Allt för att dämpa känslorna och för att straffa mig själv för att jag känt mig värdelös, annorlunda och malplacerad.Det känns som att hela mitt liv gått ut på att lägga band på mig själv, att mina känslor inte är okej, att de är fel. Trots att jag kan hantera mina känslor så att de inte påverkar andra, så skadar jag fortfarande mig själv genom ätstörning och när det vill sig riktigt illa slänger jag mig mot väggarna där hemma. Så även om jag försökt och lärt mig vissa strategier att hantera sjukdomen så slutar det aldrig göra så förbannat ont. Känslorna kommer ju fortfarande att bestå även om jag får DBT hjälp.Och det är just känslorna som jag inte vet om jag kommer att orka leva med.Hur orkar man?
