Ifrågasätta beslut, barn

Finns flera anledningar kan jag tänka mig:

1) hon var ung säger du, konsekvenstänket är med andra ord inte fullt utvecklat
2) hon trodde att ett barn skulle få honom att bli en bra person (rädda honom från kriminalitet etc)
3) hon var kär och trodde det skulle bli bra ändå
4) hon ville inte göra abort

sen kan man väl tycka att hon inte riktigt har rätt att gnälla över pappans frånvaro med tanke på situationen men det är en annan sak. Dock låter du som en rätt osympatisk person när du talar om henne och hennes barn vilket får mig att undra varför du är tillsammans med någon vars tidigare val (och resultat av sagda val) du föraktar så pass som du verkar göra. Varför plockar du inte ur dig själv ur ekvationen?

Självklart förtjänar alla barn två vettiga föräldrar men ibland kastar livet en kurvboll och vips har man helt andra förutsättningar än man tänkt sig. Läst typ igår om en tjej som skulle byta preventivmedel och fick veta att hon var i v30. Knappa 20 år gammal, hade gjort slut med pojkvännen i samma veva som hon uppenbarligen blev gravid. Hade p-stav och ville byta till p-spruta (eller om det var tvärtom, skitsamma, det var inte vanliga p-piller). Nu har hon turen att ha ett ex som verkar vettigt och som är villig att ta sitt ansvar för det kommande barnet.

I din sambos fall så vet jag inte hur gammal hon var men var hon runt 20 så har man (tyvärr) ofta som tjej en bild av att kunna "rädda" den där missanpassade pojken. Sen blir det väldigt sällan så lyckat som man tänkt sig (typ aldrig utan det blir ren katastrof). För de flesta tjejerna blir det ingen graviditet utan "bara" hjärtesorg och sen växer de upp och inser "vad bra att det inte blev något barn". 

alltså, vad menar du egentligen när du säger att barnet är "utvecklingsstörd"? Vad lägger du i begreppet? Vad är det för eventuella diagnoser barnet har? Med tanke på att just "utvecklingsstörd" är ett ord som inte används längre så undrar jag var du lägger i begreppet. 

Hade jag blivit gravid som sen tonåring eller tidig 20-nånting så hade jag behållit barnet med största sannolikhet. Även under de förutsättningarna som din sambo hade. 

Varför? För att jag så gärna ville ha något som var mitt att älska. Jag var älskad och sedd av mina föräldrar men hade genomlidit många år av utfrysning i skolan. Jag hade väldigt få vänner och ville helt enkelt ha något att slösa kärlek på. Husdjur var inget alternativ då jag var (är) allergisk. 

Allt barnanskaffande är egoistiskt. Mina barn idag är också resultat av egoistiska handlingar. Det är inte som att de kom och sa "hej, vi vill bli födda". Jag skaffade barn för att jag och min sambo ville ha barn. Det viktigaste för mig för att skaffa barn var att jag skulle ha sådana förutsättningar att jag skulle kunna vara ensamstående om det sket sig mellan mig och deras pappa. 

Hade jag fått barn ung hade jag, precis som nu, gjort allt för det barnet. Ingen skillnad alls. 

Eh, nej. Man är inte en bonusförälder bara för att man bor med någon som har barn. Jag är inte någon form av dotter till min mammas sambo, lika lite som han är någon form av pappa för mig och då har han funnits i mitt liv sedan jag var 2 år gammal. 

Nej, ALLA barn tycker inte att det är kul att cykla. Alla barn kan inte hanka sig igenom en cykelövning. Och har man då diagnoser på det så är det inte ett dugg konstigt att övningen slutar med utbrott och att barnet försöker ha sönder cykeln. 

Jag lider med barnet som har en pappa som inte bryr sig och två  vuxna han bor med som bara har nedräkning till 18-års dagen för att kunna sparka ut honom (eftersom du säger att mamman håller med om att barnet ska ut när det fyller 18). 

Då hoppas jag verkligen att samma regler kommer att gälla eventuella gemensamma barn också.

Självklart har man som mål att ens barn ska bli självständiga och vilja flytta hemifrån men jag skulle aldrig tänka tanken på att kasta ut barnen så fort de slutat gymnasiet (eller på 18-årsdagen när de har över 6 månader kvar på gymnasiet). För att underlätta för barnen så kommer de, om de så önskar, att få bo kvar hemma även när de pluggar på högskolan för att slippa ta studielån. 

Tillägg till detta: Mitt mål är att mina barn inom två år ska kunna laga middagar (enklare) från grunden. De kommer då vara 12 år gamla. Detta för att underlätta för dem om de fortsätter med sin idrott. Då kan de laga bra mat när de kommer hem från skolan innan de ska iväg på träning och vi föräldrar kommer inte behöva stressa hem från jobbet etc. 

Det finns så många olika sätt som man kan se till att barnen blir självständiga utan att kasta ut dem på 18-års dagen. 

Ja, men inte att kasta ut dem när de fyller 18 (eller direkt efter studenten)

Jag kommer att UPPMUNTRA dem till att flytta hemifrån. Om de vill bo hemma hela livet (extremt ovanligt att barn vill) så har jag helt klart gjort något fel. 

Lika lite som jag har tvingat dem att sova i eget rum innan de var mogna för det så kommer jag att tvinga dem att flytta hemifrån. Lika lite som de nu sover i vår säng, lika lite kommer de att vilja bo hemma hela livet. 

Det ligger i sakens natur att barn vill flytta hemifrån när de är runt 20. För de flesta kommer det naturligt i form av högskolestudier på annan ort. För andra är det när de börjat jobba och sparat ihop till första lägenheten. 

Skulle de som vuxna hamna i trubbel så är de även då alltid välkomna hem, på samma vis som jag är välkommen hem till min mamma om något skulle hända som gjorde att jag behövde någonstans att bo tills jag kommit på fötter igen. Inget behov jag ser kommer komma, har trots allt bott hemifrån i över 20 år nu. 

Men du glömmer bort att din sambos barn inte är ett "normalt" barn och att då tvinga barnet ut ur boet bara för att det blivit myndigt är fel.

Jag är tillbaks på att jag förstår inte vad du gör med barnets mamma när du är så föraktfull i allt du tänker och tycker om barnet. Ja, du tycker att hon är perfekt men tydligen så är hon ju inte det eftersom hon har ett "defekt" barn. 

Så, varför är du tillsammans med någon vars avkomma du föraktar så?

Nej, barnets far har inget med det hela att göra hur mycket du än önskar att alla fel kommer därifrån. Men det är ju enkelt för dig att beskylla pappan för allt. Om barnet hade haft samma svårigheter men en skötsam pappa, vem hade du lagt skulden på då? För problemen barnet har hade likväl kunnat finnas med en skötsam pappa. Eller så misskötte mamman sig under graviditeten? 

Men du har inte gett ett vettigt svar på frågan om varför du är tillsammans med någon vars barn du föraktar? Och kom inte med dravlet om att hon är perfekt nu. Hon och barnet är ett paket, de hör ihop. Att förakta ena halvan av paketet är inte ok. Att lägga skulden för eventuella problem som barnet har på pappan är att göra det jävligt enkelt för sig själv.