Ifrågasätta beslut, barn

Jag tänker att din tanke är fin och jag håller med dig att alla barn förtjänar 2 välfungerande föräldrar.

Men betyder det att man alltid ska göra abort om man inte kan garantera det? Det vet jag inte om jag håller med om. 
Jag tycker det handlar väldigt mycket om självinsikt och det egna föräldraansvaret.

I det här fallet har din flickvän tagit det fulla ansvaret själv och verkar, trots att hon var ung och ensam, hitintills klarat av att ge sitt barn en bra uppväxt. Forskning visar ju att en välfungerande förälder/anknytningsperson faktiskt kan kompensera om den andre brister/är frånvarande.
Så trots att hon gjorde ett felval med valet av partner verkar hon i allt hon gjort efter detta tagit sitt föräldraansvar.
Att barnet skulle ha diagnoser verkar hon ju inte ha vetat och alla som missbrukar, sitter i fängelse har inte per automatik IF eller andra diagnoser. Det kan ju även bero på sociala faktorer...

Hon har tagit ansvar för sitt val och gjort det bästa för sitt barn.
Värre tycker jag att det är med de föräldrar som väljer att leva kvar med den destruktive föräldern, år ut och år in och dessutom skaffar flera barn med samma person. (trots att hen varken är en bra partner eller är en bra förälder till första barnet). Jag vet och förstår att det finns starka mekanismer involverat, att man blir nedbruten etc. 
Men det gör mig mer beklämd än din flickväns historia faktiskt. De barnen blir dubbelt belastade, både med genetiska och sociala faktorer. De får inte heller lära sig hur ett bra förhållande ska se ut och risken är väldigt stor för psykisk ohälsa att de hamnar snett i livet.

Självklart får man känna frustration. Det gör nog alla i en sån här situation meeeen detta är ett barn, ett barn med funktionshinder vars mamma som du har valt att leva med.
Hur hade du gjort om du var ensam hemma och behövt hantera det? Hade du brustit då eller klarat av att hantera det på ett lugnt sätt?
Om inte så behöver du ta stöd och om du tänker att du hade kunnat det, varför kunde du inte stanna och stötta din sambo som säkert också brottas med frustration.

Du pratar mycket om val och vad det får för konsekvenser (och särskilt för barnet.). Vid flera tillfällen i den här tråden kritserar du andras val

Men du är vuxen och har med öppna ögon gått in i en relation och hemsituation där det finns stor risk att du hamnar i frustrerande och tuffa situationer.
Oavsett om du tänker att du är bonusförälder eller inte så är du en vuxen i det här barnets liv och med det kommer ju ansvar. Barnet har inte valt att ha dig i sitt liv och i sitt hem. Barnet kan inte rå för sina funktionsnedsättningar utan är i behov av er vuxna för att kunna hitta kloka tillvägagångssätt.
Du är inte hens förälder men du blir ändå en viktig person och precis som du blir påverkad av barnet så blir hen påverkad av dig.
Hen är i ett lärande...och du är vuxen...
Barnet kommer påverkas av dig och dina reaktioner oavsett vad för roll du tänker att du har.
Du är ju i hens hem.

Du verkar inte ha jättemycket strategier att bemöta din frustration om det är så pass att du behöver avlägsna dig i flera timmar. 
Med barn och ungdomar kommer frusterande situation, oavsett om de har funktionsnedsättningar eller ej. Dessa situationer kom med på köpet när du valde att leva din sambo...

För allas skull så skulle jag råda dig att ta hjälp. Finns ju jättebra allmäna föräldrakurser/föräldrastöd via kommunen och kanske habiliteringen har något som du kan få som stöd.

Såklart det inte är lätt. Jag tror det är ännu svårare för dig som kommer in mitt i ett barns uppväxt och ska försöka hitta din roll och ditt förhållningssätt i detta.

Har du och mamman pratat om hur ni ska ha det, vad som är rimligt och vilken roll du ska kring barnet?

Och har ni bestämt 18.årsgränsen tillsammans? Eller har du bestämt det? 
Det är ju då viktigt att vara medveten om försörjningsplikten sträcker sig fram till att barnet gått ut gymnasiet (som längst till 21-års ålder).

Och jag förstår frustrationen. Tror de flesta som har barn kan känna i igen sig i detta. Man blir gaaaaalen ibland och då har mina barn inga svårigheter eller hinder. Men de är barn som håller på att lära sig och då kan vi inte ha krav att det ska bli rätt hela tiden. I ett lärande ingår att göra fel...och ibland vet barn att de gör fel men det vet inte i stunden hur de ska göra för att göra rätt.
Och då gör de fel ändå...för de måste göra något...

Jag får en känsla av att du lägger ett vuxen-ansvar på detta barn, i ditt sätt att resonera och försöka förstå hens handlingar. Och då blir det så klart helt oförklarligt varför hen gjorde som hen gjorde.

Men nu är ju barnet inte vuxet och har även funktionsnedsättningar som kan förklara och kanske hjälpa en att förstå hur det blev så här tokigt. ADHD gör en mer impulsiv och IF kan göra att det är svårare att förstå konsekvenserna av ens handlingar.
Men oavsett, barn gör tokiga saker. Hela tiden. 
Sen vad det är för saker och varför ser ju olika ut.
Som vuxen handlar det om att försöka förstå (på ett nyfiket och odömande sätt), förebygga och stötta barnet till lösningar.
Fundera på vad barnet behöver för att få saker och ting att fungera i det du tycker är grundläggande...vad är det som fattas idag och är dina krav rimliga?
Försök att ha en tanke att barnet gör så gott hen kan...utifrån hens kapacitet...försök att tänka gott om barnet istället för att bara se bristerna

Vi brukar ha barnens ena kusin (13år) här 1-2 helger i månaden för att avlasta föräldrarna. Han har ADHD och det händer ganska mycket kring honom hela tiden.
Jag upptäckte att han hade kissat i en av blomkrukorna i rummet där han sov. (Det stank urin och en del hade skvätt på tapeten
Först blånekade han, sen sa han att han inte orkade gå till toaletten men sen kröp det fram i samtal att han faktiskt inte vågade gå ut för det var mörkt utanför rummet och han behövde gå genom en lång korridor.
Nu har vi hittat lösningar för honom.
Om jag hade haft ett förmanande förhållningssätt mot honom hade han nog aldrig ens erkänt att det var han...och inte heller fått möjlighet att komma förbi sitt problem...
En 13 åring vet att man ska kissa i toaletten men i den stunden visste han inte hur han skulle göra, rädslan och ADHDn ställde till det för honom...
Han har heller aldrig fått lära sig att be om hjälp och tyckte det var jättepinsamt...och då är det inte så lätt

Har du pratar med mamman och sagt som det är. Att det är svårt, frustrerande och ovant.
Vad tänker hon kring allt? Kan hon förstå hur detta blir för dig och vad har ni kommit fram till?

För ni behöver ju vara överens om förhållningssätt om er vardag ska fungera....

Ps kolla hos din kommun om föräldraskapsutbildningar men var överens med sambon först om vilken roll du ska Ds

Din syn och inställning till detta barn är så tragisk.
Det känns knappt som att du förstår att det är en individ, en människa utan du beskriver hen mer som en apparat som inte fungerar enligt instruktionsboken.
Lite obehagligt blir det när man tänker att barnet är fast i ett hem som hen inte är fullt önskad i.

Du verkar ha lite svårt att sätta dig in i andras situation, anar faktiskt lite bristande mentaliseringsförmåga.
Du verkar utgå från en mall hur barn SKA vara och verkar bli arg när hen inte är som mallen..men hen är ju en individ..våga se vad just detta barn klarar och inte klarar istället för att hela tiden jämföra med andra. 

Sen vill jag tillägga att alla barn tycker inte alls tycker om att cykla. (Jag hatade det som barn..och gör fortfarande)
Dessutom är det väldigt få barn som tycker att det är roligt att tvingas göra saker som man tycker är svårt, som en del i kartläggning.
Vem tycker det är roligt att utsättas för det?

Du själv beskrev hur tufft det var med tålamodet i vissa situationer kring det här barnet..
Tänk dig in i att du ska testas i hur väl du kan hantera dessa samtidigt som ett gäng proffesionella ska glo på dig medan du känner hur du närmar dig bristningsgränsen och totalt misslyckande...
Skulle du tycka att det var roligt?

Detta barn tycker vissa saker är svårt, jobbigt etc som kanske är lätt för andra barn. Men blir det lättare för detta barn för det??? 
Jag tycker faktiskt inte det är särskilt svårt att bemöta barn med diagnoser med lugn och tålamod men det gör det väl ändå inte lättare för dig eller hur?? Du brottas med ditt ändå...och du är vuxen.
Detta är ett barn.

Som jag sagt tidigare. Ta vuxenansvar och sök hjälp alternativt lev som särbo om du inte fixar detta.
Barnet förtjänar stöttande vuxna. Hen kan faktiskt inte välja sitt sammanhang men det kan du.

Det jag egentligen ifrågasätter är väl din inställning och din syn på barnet, även om jag hög förståelse att det är tufft att leva med detta.
Å ena sidan har barnet diagnoser och uppenbart stora svårigheter, både intellektuellt och neuropsykatriskt och å andra sidan har du förväntningar att hen ska klara allt som andra barn i samma ålder klarar. Barnet är lat och kan om hen vill.
Inte med ett ord, vad jag har läst har du beskrivit barnets positiva sidor eller några bra stunder. 
Om du tänker att de inte finns så tycker jag verkligen att du ska fundera vad du behöver göra för att förändra den synen. Du har det relationellq ansvaret och sånt lyser igenom...
Skulle du vilja tvingas leva med en person som tänker så om dig?

Vi har olika barnsyn, helt klart. Men jag tror även att vi har olika erfarenheter.
Jag har ägnat 20 år med att jobba på olika sätt i familjer och i förskola/skola för att stötta barn föräldrar och pedagoger. 
Att möta dessa situationer som du beskriver är min vardag...och frågar du mig så är inte det tuffaste att hantera barnet utan faktiskt att hantera frustrerade vuxna som hamnar i ett svartvitt tänkande hur det borde vara och skuldbeläggande när det inte uppfylls...ofta känns de som stenmurar av föreställningar om barnet.
Men det är i deras bemötande som oftast nycklarna till att lyckas ligger...

Jag tror till skillnad från dig att barn gör så gott de kan men saknar de förutsättningar att lyckas så spelar det ingen roll hur mycket vilja som de eller de runtomkring har. De kommer att misslyckas och det kommer i sin tur att påverka deras självbild och benägenhet att utmana sig själv.

Jag tycker att det är klokt att de vuxna turas om i skolan så att barnet så långt som det är möjligt får möta vuxna med tålamod och ork så att hen får så mycket förutsättningar som möjligtatt lyckas. Men du behöver sänka nog sänka förväntningarna om vad som är ett bra utfall...
Att hen ens närmade sig cykeln idag kanske egentligen var ett lyckande men förväntningarna var för höga så det förvandlades till ett misslyckande.

För om ni tycker att det är tufft med alla dessa svårigheter, tänk hur det är för barnet som brottas med dem varje sekund. Hen kan ALDRIG ta en paus från det svåra...

Och även om du tänker att barnet inte borde blivit fött så lever det och det har rättigheter att bli sett och behandlad med respekt och äkta omsorg av de närmsta omsorgspersonerna.

Förlåt men vår barnsyn skiljer sig så avseevärt.

Du tänker att raseriutbrott är likamed att barnet inte gör så gott hen kan? 
Om ett rullstorsburet barn får utbrott för att hen inte tar sig upp för en trapp, tänker du lika kring det barnet med? Att hen inte gjorde så gott hen kunde och utbrottet är ett bevis för det?
Att din sambos barn har osynliga hinder gör de inte mindre hindrande.

Jag blir väldigt beklämd över hur detta barn har det. Att känna frustration är en sak men det du uppvisar är brist på empati.
Du verkar inte heller vilja ta hjälp utan barnet kommer tvingas leva med någon som ser så föraktfullt på hen och bara verka räkna.dagarna tills hen är borta. 
Gräsligt