Förlovning? Fattar inte.

Det är inte heller något måste. 

Bara att fixa... När ni båda valt ut ringarna graverat in förlovningsdatum, så är det bara att köra på med middag, tända ljuse etc för att fira er förlovning om ni önskar. Finns inga hinder om det.

Men man kan, och TS säger ju att han vill.

Eller så kan TS välja ut ringar eller annat smycke och överraska henne. Det kan bli nog så bra. Många gånger kan man ju alltid byta om det blir väldigt fel. Det finns mer en ett sätt att göra sånt här på.

Självklart. Jag skrev bara att man inte måste ha en ring vid förlovning. En ring är inget krav vid förlovning. Är förövrigt inget krav vid giftemål heller. Alla gör som de vill. 

Men eftersom de redan har bestämt sig för att gifta sig är de tekniskt sätt redan förlovade. 

Och då är det ju otroligt bra att jag aldrig hävdade att det finns bara ett sätt att göra det på.😏

Den svenska traditionen är att man köper ringar tillsammans och bestämmer en tid och plats där dessa utväxlas. Då är man förlovade. Att gå ner på knä är en Amerikans tradition och där bär endast kvinnan förlovningsring.

Enligt tradition ska man gifta sig inom ett år efter förlovningen men det är det nästan ingen som håller på idag. Vid vigseln ges mannens förlovningsring tillbaka till honom efter den blivit välsignad och kvinnan får en till ring. 

Den svenska traditionen är också att mannen och kvinnan går tillsammans till altaret inte att kvinnans far lämnar över henne. Det frågade du inte efter men jag har sett de som inte vet det. 

En förlovad kvinna har en ring, en gift kvinna har två ringar, en förlovad eller gift man har en ring - där syns det ingen skillnad om han är gift eller bara förlovad. 

Låna en av hennes ringar som du vet passar, ta till en guldsmed så han får mäta den, och beställ ett par matchande släta guldringar, om du vill följa den svenska traditionen. Vill du följa en mer internationell tradition (här skulle jag försiktigt höra mig för vad din flickvän föredrar), så kan du även köpa en förlovningsring med en solitär i till henne (alltså t.ex. en diamant). En rad små stenar är också möjligt. Men hennes vigselring ska sedan matcha din släta guldring, i så fall - alltså inga stenar i den. Det finns mycket skrock kring vilka stenar som är lämpliga  - jag tror inte att du ska välja en förlovningsring med en eller flera pärlor i t.ex., för pärlor symboliserar tårar (alltså sorg). 

Om hennes förlovningsring är slät och matchar din, så kan hon senare välja en vigselring med t.ex. en rad små diamanter i, eller ett band av platina mot rödguldet, eller både och. Finns massor av fint därute!

Ja, om du tror att hon uppskattar att du faller på knä så gör du det (själv tycker jag att det är lite fånigt, men men...), och så frågar du "Vill du gifta dig med mig?" Om du vill visa upp fölovningsringen medan du frågar, eller tar fram den efter att hon svarat ja, är valfritt. Idag är det även vanligt att mannen inte överräcker någon ring när han friar, utan när hon har svarat ja så går paret tillsammans till en guldsmed och väljer ringar. När hon har börjat använda sin ring börjar du också använda din (annars kan det bli konstiga frågor från omgivningen).

Om hon svarar ja så är ni förlovade sedan, och bör börja planera bröllopet inom inte alltför lång tid, max ett år.

Ringen är ju frivillig. Man är förlovad även om man inte bär någon förlovningsring än, eller om man bestämt sig för att inte bära någon ring alls någonsin. (Vid borgerlig vigsel behövs heller ingen vigselring.)

Förlovningsdatumet är det datum då ni bestämmer er för att gifta er med varandra, vare sig det föregås av att du frågar henne och hon svarar ja, eller ni helt enkelt diskuterar igenom det och kommer fram till att "vi gör det!". Förlovningsringen är bara ett frivilligt yttre tecken på att man nu är upptagen på riktigt.

Vid kyrklig vigsel behövs det en ring till bruden, för det ingår i själva vigselritualen att brudgummen ska trä den på hennes ringfinger. Men man kan ju gifta sig med lånad ring också, eller en ring av oädel metall som byts ut mot en guldring senare - var ganska vanligt förr när folk var fattiga.