24 år och aldrig varit på en fest och har inga vänner

Okej, har träffat sådana som dig tidigare. Tyvärr är det ju så illa att brist på socialt umgänge gör folk lite knepiga att ha att göra med.

Men annars är det ofta små guldklimpar. Snälla, rara och trogna. Många killar som uppskattar tjejer som inte ränner på klubb hela tiden.

på något sätt måste du ju våga ta steget ut och träffa någon! Behöver inte vara något avancerat en fika duger gott att starta med! Prova och se vad som händer?

Säg till om du behöver öva!

Men ge dig ut på krogen en helg då? Var öppen och nyfiken! Sök olika kvällskurser och försök knyta nya kontakter på så vis, det går! Du är fortfarande ung och har hela livet framför dig! Jag kan gå ut med dig på krogen när du vill om jag inte bor för långt bort, kan också träffas under dagtid såklart och bara snacka lite skit om du vill det. Blev själv mobbad hela min skolgång så det gör extra ont i hjärtat när jag läser det du skriver eftersom det lika gärna kunde varit jag som skrev. Massor av kramar till dig! Du är inte ensam ska du veta. Jag bor i sydvästra Sverige. Du?

Jag är vad man har kallat för "extremt överkänslig", erkänt rätt depressiv och utan tvekan introvert. Håller truten och blir ledsen istället för arg, känner mycket för andra men är "ett blygt barn", mobbad och ALLT det där klassiska. På rätt hög nivå. Eller låg. Eller vafan det nu ska kallas. Självmordsförsök, PIVA och hela baletten och allt det där som liksom hör till efter skolan.

Det låter fortfarande inte nära det som du beskriver. Din situation låter ju helt vansinnig ifrån början.

Så oss över-analytiker emellan måste man ju fråga om du har en tanke om VARFÖR det kan ha varit såhär hela tiden? Även "blyga barn" och rentav "fula barn" har ju som regel någon kompis. Jag tror dig naturligtvis, och känner stort med / för dig. Men vad tror du att din situation ifrån början beror på?

Hej, har du något som du tycker e kul å vill spinna vidare på så börja där skriv med folk å kom igång.
Små steg e lättare än jätte kliv med bakslag,
de e bara att du måste bestämma dig å ta första steget å de kan ju va att du skrev detta i natt !? 
Bygg vidare nu å kämpa på framåt å bygg upp dig själv :)

Livet kommer inte att knacka på din dörr och dra med dig ut i världen. Du är vuxen och har därmed eget ansvar att ta dig dit du vill. 

Varför har du svårt med relationer? Söker du själv kontakt med andra och hur? 

Har du tagit igen gymnasiet? Vad vill du jobba med? 

Gör en lista över vad du vill åstadkomma och vad du behöver göra för att det ska ske. Vad är prio ett? 

Svårt. Jag har inga vänner nu och umgås bara med familjen. Har inte heller haft nån relation. Men jag festade när var ung (tröttnade snabbt dock) och jag har haft jobb.
Några säger att kurser är ett bra sätt att lära känns folk, andra har hittat vänner på nätet. På dejtsidor ser jag folk som bara söker vänner, och på t ex facebook finns ju olika sidor om man är intresserad av nåt speciellt.

Har du fått ett stort arv, så att du är ekonomiskt oberoende, eller hur försörjer du dig?

Ett första steg tänker jag kan vara att skaffa gymnasiekompetens. Folkhögskola kanske skulle kunna passa dig? Där brukar det vara högt i tak när det gäller alla möjliga udda personligheter, så det är mycket mindre risk att bli sedd som "den konstiga" än vad det är i en högstadieklass.

Det här är jätteviktigt. Framför allt för att kunna försörja dig framöver men också för att det brukar vara lättare att träffa partner och vänner via jobb/studier. Och precis allt i livet blir lättare med ett jobb.

Folkhögskola kan jag också rekommendera varmt. Annars komvux. Om det känns för mycket att ta tag i på en gång så borde du väl kvalificera för någon praktikplats eller verksamhet genom Arbetsförmedlingen? Eller har man tagit bort allt sånt nu? ????

Jag tycker inte att du ska börja med att jaga efter pojkvän och vänner även om det kan kännas som det du längtar mest efter just nu. Börja med att bygga upp ditt liv på andra sätt så kommer det sociala troligen lösa sig mer och mer efter hand.

Det låter väldigt jobbigt och jag känner igen mig i det till viss del. Jag har heller inget socialt liv, förutom det jag har på "jobbet". Jag har två bra kompisar som jag inte träffar så ofta. Ibland känns isoleringen så total! 

Jag hoppas att det löser sig för dig. 

Det finns mycket du kan göra för att försöka bryta din isolering. Lösningen ligger i att först och främst acceptera dig själv och tycka om dig själv för vem du är.

Nästa steg är att fundera på vad du tycker om att göra och vad du skulle vilja jobba med. Här är ju även första steget lite beroende av en gymnasieutbildning.

Börja titta lite vilka alternativ som finns. Komvux på distans är ju en möjlighet men det knyter inga sociala kontakter. Komvux i klassrum är ett annat alternativ. Det tredje och vad jag tror är bästa är det som andra lyft, folkhögskola!
Ta en som ligger en bit bort med inackordering. Du kommer då hemifrån, får prova att stå på egna ben och träffa andra vuxna människor.

Festa är inte vad du behöver i början. Köp med dig lite roliga sällskapsspel istället, och när du börjar lära känna folk lite smått, bjud in dem på lite snacks och spel. Att spela spel gör att man alltid har något att prata om, du kan ju ha både spel där man måste lösa saker tillsammans, spel där man lär känna varandra, spel där man jobbar i lag osv.

När du väl brutit isen och fått lite vänner så kommer mycket lösa sig av sig självt.