Han runkar bakom min rygg

Det kan visst vara psykisk misshandel om hur man kommenterar någon annans vikt. 

Men TS vad säger han då när du säger allt detta till honom, eller har du inte sagt något alls? Säger han bara till om din vikt då eller? Säger han nåt mer? Att det blivit för mekaniskt? Har han ångrat sig? Det är ju svårt för mig att veta. Han kan ju ha allt möjligt, kanske t.o.m. porrmissbruk om vi nu ska dra till med nåt.

Sen TS ur ett hälsoperspektiv så bär din kropp just nu på övervikt, och det minskar också dina chanser till eventuell graviditet om/när ni nu gör det + risken för hjärtkärlsjukdomar och cancer ökar + den fysiska belastningen det gör med din rygg och dina knän. Många resonerar att det är ingen fara, förrän de fattar då det är för sent, tyvärr.

Vill du behålla din vikt som du har det nu, eller du vill gå ner några kilon eller mer? Först och främst ska du göra det för din skull och vara nöjd. Du ska inte ha en älskare som ser mer fel på din kropp än vad du gör. Samtidigt har han rätt till sin smak och ska inte bannas för det, du har precis samma rätt du med, men man får tänka på att hur man än ser ut (underviktig, normalviktig, överviktig, har fetma) så är man en människa och har precis lika stor rätt till sin integritet. Ingen har rätt att prata till en om ens kropp hur som helst. 

Jag har fått prata ut ordentligt med min man om kroppssyn osv, då det skar sig ordentligt, lång historia, först ville jag inte prata om det då det gjorde ont, men viktigt att lägga alla kort på bordet och börja reda i vad det är för fel, vet man varför så kan man också veta hur man ska gå vidare och om man då ska göra det tillsammans, om man fortfarande är rätt för varandra. Är man det får man glömma det förgångna, göra upp en plan vart man som par ska gå och följa den. Är problemet vikten så kan ni t ex tillsammans engagera er, även om han skulle vara normalviktig så viktigt att han också i så fall i fortsättningen sköter sin hälsa, och ni kan också få ny fin kontakt i det, att ni engagerar i något annat som inte har med sexet eller barn att göra. Gör roliga fysiska aktiviteter ihop, ni kan bli som barn på nytt, gör träning till något roligt, hitta nya recept ni vill laga, gå ut och gå i skogen, vad ni nu kan hitta på. Han verkar inte alls delaktig i din träning, viktnedgång. Det här med porren hade jag inte tyckt var OK alls, speciellt när han då klagat på de extrakilo du bär. Förstår han dig så lite, och är så oengagerad så vete fan. Han får steppa upp. Hur det än blir (om ni fortsätter eller avslutar) så är det bra om ni kan prata.

Om jag leker med tanken att jag skulle ha varit singel och dejtat och träffat en man 40+ som inte har barn sen innan hade jag blivit skeptisk och undrat varför inte, tror då han prioriterat annat i sitt liv, inte varit mogen (eller alltför intelligent??) om det inte är så att han faktiskt inte kunnat få barn. 
Mina ex och han jag är gift med har varit de som lagt fram planen om när flytta ihop, när förlova sig osv och uttryckt att de velat ha barn med mig, men aldrig jag känt att om jag eller vi inte kan få barn att de då skulle dumpa mig. Jag har känt att jag har fått komma som nummer 1, att vårt förhållande var viktigare än eventuella barn. Sen vet jag ju inte om exen alltid skulle ha resonerat så med tiden. Jag fick svårare än jag skulle tro, (bl.a ökad risk för missfall) och också blivit gravid helt apropå (fick lite panik där först) och då har blivande pappan bara varit stöttande att behålla, och att allt skulle lösa sig allt eftersom. Aldrig behövt känna nån press till abort från mannens sida. Jag har tyckt synd om de tjejer jag hört som råkat ut för del andra mäns attityd. 

Jag tolkar trådstartarens man som oengagerad. Märks ju att han inte vill detta alls lika mycket men att han har kvar sin sexlust, det har han. Så där är det ju inget fel. 

Hade en man oavsett om jag varit för tunn (vilket jag varit) eller haft övervikt valt porren framför mig och inte velat ligga med mig så hade jag bara gjort slut. Aldrig råkat ut för män som skulle ha ratat mig. Jag hade inte pushat på eller nåt sånt. Det hade bara tagit slut. Det hade varit under min värdighet att "jaga" min egen man, för mig att ta initiativ till att älska om jag märkt han dragit sig ifrån mig. Då hade han gärna fått fortsätta med det för jag hade inte velat ha honom ändå. Hade bara sagt tack och hej. 

Tror det är viktigt för trådstartaren i allt detta att hon vet sitt rätta värde. Fokusera på vad hon kan göra för sig själv i sin situation. Inte känna sig beroende eller maktlös i att bara han kan förändra det här. Jag hade skitit totalt i honom. Jag hade haft fokuset att gå ner i vikt. Om jag inte hittat en bra diet som funkat ta hjälp av läkare på vårdcentralen till dietist men också efter 2 års försök få en startad utredning på en reproduktions/fertilitets ställe. TS kanske kan frysa sina ägg som en temporär lösning innan hon tar nästa steg? Jag har läst andra trådar här inne fast det var länge sedan nu och där framgick det för mig att just den här stressen och känsla av maktlös och då vilja ta över, och kontrollera en situation och sin man då blir som en ond spiral, så den enda tanken jag har från det är att TS måste ta tillbaka kontrollen, så hon inte blir mer stressad. 

Ber om  ursäkt att jag svamlat på. Har en tendens att sväva iväg i mina egna tankebanor ibland.

Byggt bara på min egen erfarenhet och min omgivning (och det är ju inte precis hela världen) så tror jag att det är mer viktigt för kvinnorna att få barn, än männen (förutom ett par jag känner för där var det tvärtom). Även med det sagt tror jag inte männen går helt utan barnlängtan. 

Jag tror andra faktorer kan också spegla in. Om jag jämför med min sits fick jag ofta frågor om jag, vi inte skulle ha barn, om jag var gravid, om vi skulle försöka igen, om vi inte skulle ha en till... Det var 99% av gångerna andra kvinnor som ställde de här frågorna till mig, på jobbet och varstans, också nästintill helt främmande kvinnor för mig som jag bara utbytt några fraser med. Om jag då jämför det här med vad min man fick för frågor så fick han: INGA. Inga alls. Det här tror jag kan vara en press. Sedan om man då inte vill få barn eller inte kan få barn så är det som att kvinnorna förväntar sig en förklaring från en varför. 

Med mina ex misstänker jag att en av dem var så på om barn för det var ett sätt för honom att alltid ha ett band till mig, att det skulle vara svårare för mig att gå. Jag tror inte det var så mycket barnlängtan där egentligen från hans sida. Han var för självisk och trivdes för mycket i sitt livs rutiner i övrigt. Men jag tror också han tog upp det för att han trodde att det var det jag ville. 

Jag har aldrig fått uppleva att en man jag är i relation med skulle ställa något alternativ till mig att vi måste ha barn, för blir det inget så går han. Men här på Familjeliv får jag uppfattningen att för del kvinnor är det här så viktigt att det blir resultatet av det, kvinnorna går. Vad jag vet har mina ex inte barn med andra sedan (efter det tagit slut mellan oss). Jag kan tänka mig att om de haft verklig stark barnlängtan så borde det ha skett. Jag har fått höra att ett ex ville om han skulle få barn bara få det med mig, ville inte ha det med då sin flickvän för hon var inte mamma material eller nåt sånt. Hade jag fått höra att jag inte var mamma material hade jag kokat, vilken förolämpning, och undrat vad han då menat med mig. 

Jag tror också att är man 40+ och inte på 20 år innan skaffat barn med någon så är man generellt nog mer nöjd utan, och hur ens liv är annars som man. Det är det jag har sett i alla fall. Jag vet en man, särskilt, som blev besviken då han fick veta han skulle bli pappa, han var 40+, och efter det gjorde han en vasektomi bara för att försäkra sig om att det inte kunde hända igen.

Här sitter jag och drar slutsatser utifrån min lilla värld bara. Det hade varit intressant att få fram någon statistik på det här. 

Jag hoppas du förstår mig lite bättre nu, gör du det inte så kan det inte hjälpas, då har vi nog bara lite för olika sätt att tänka, uttrycka oss på :) Ha det!

Tack för du förstod mig :) Jag förstod dig hela tiden men visste inte hur jag skulle göra mig förstådd själv. Du är inte ensam om att tycka jag uttrycker mig lite luddigt här och var, vet en annan utnämnd realist i mitt liv som tycker likadant, vill att jag ska komma till slutet istället för att dra allting och komma in på sidospår dessutom. Vad är din poäng? Brukar hen säga (och skratta) och jag säger att jag bara pratar. Jag vill att alla ska dra sina egna slutsatser tror jag, så det är väl lite därför också. 

Vad man än tycker så är det alltid provocerande för någon, så är det bara. Det blir ju också lätt så om man generaliserar, fast man ändå säger att det är det man gör, så slår det snett. Jag kan också få en snedtändning om någon generaliserar om kvinnor och jag inte alls känner igen mig, så det är förståeligt. 

Nåt jag tycker är lite snett är att jag märkt av ett närmast attitydproblem hos vissa som då i sen ålder kräver att de ska ha barn för de har då "rätten" som det numera då heter att få barn. Jag anser inte att det är en rättighet alla har, våra kroppar är som de är, de rättar sig inte efter att vi bestämt oss för att nu är detta en rättighet. Man försöker säga det snällt från sjukvårdens sida att forskning visat att man får svårare eller att det är en omöjlighet att bli gravid efter en viss ålder för en kvinna. Sjukvården kan bara göra så mycket. Tror de får ta emot mycket skit. 

Jag själv kan bara undra, och det här kommer låta provocerande, varför man inte tänkt på det här tidigare om det nu är så viktigt, till och med meningen med ens liv som vissa kan dra det till, vad har man då gjort de senaste 20 åren som kvinna? Hur har man kunnat undvika att inte bli gravid? Kan den här starka viljan bara slå till helt plötsligt vid 40+ ? Och då ska allt och alla flytta sig åt sidan, snabbt ska det gå, och röda mattan ska läggas ut för det är minsann en "rättighet" kvinnan har? Var har det egna ansvaret varit de senaste 20 åren? Vem ska man skylla det på? Inte på en själv, iaf, det är ett som är säkert. Den attityden har jag märkt av. Och då bara för att jag själv är kvinna är jag då taskig som säger så åt en annan kvinna för vi ska hålla ihop. Jag köper inte det. Jag köper inte offerrollen. Jag har träffat på kvinnor som då säger sig ha en stor barnlängtan men som är tydligt överviktiga, tom feta, och det spelar roll. Men det ska man inte prata om. Det kan vara känsligt. Men då får det vara det då. Fråga inte efter hjälp om man inte vill ha det. Utan då är allt, deras resonemang, mannens fel. Alla kan vi vara offer, men offer till en viss del, men sedan är det också ett val. Man har ett val då att göra något åt det. Jag tror man måste ta tillbaka det man har gett, ta tillbaka kontrollen, skyll inte på nån annan. Är du otrygg hur nån annan kör bilen, kör då den själv, det är det bästa. 

För mig, och nu visste jag inte ens vilka svårigheter jag skulle ha, och det låter skrytsamt det här, jag är medveten om det, var det mer hur jag skulle lyckas att inte bli gravid, inte att jag skulle bli gravid, för jag tror att i mitt fall, med mina ex så har det med en "Äganderätt" att göra, om vi får ett barn ihop så är du så illa tvungen att vara i mitt liv för alltid, du är min, du ska ingenstans. Men så har jag också ex som jag till 100% tycker är deras fel att det tog slut (att jag fick lämna), och de ville inte släppa, tog vart och ett av dem flera år innan de gjorde det, helt och hållet. Ångrat sig också vad de gjort, sagt. Jag har iaf sluppit leva med den biten, att jag ångrat hur jag betett mig och pga det blivit lämnad. Jag har sett det som en brist i deras karaktärer, betyder inte att de är fula människor invärtes och totalt, men de har haft den här bristen (olika brist), och den gjorde att jag kände att jag hade inget annat val än att lämna för det var ändå förstört. Mina känslor förändrades. Det var över. Men för mina ex var det inte över lika snabbt fick jag allt efter hand komma att inse, men först tänkte jag bara att de lekte med mig, och det gav mig bara en bitter eftersmak. Gjorde pjäsen ännu sämre. Ännu sämre slut. Jag har fått höra att man kan göra misstaget med mig att tro jag är för snäll, och att jag då ska ställa upp i alla väder och vara kvar. Mina ex var bortskämda med att jag var så snäll som jag var. Tills jag en dag var borta. De hade lite stora egon och jag tror delvis jag var till skuld för det, de betedde sig lite som män på bergstoppen som slår sig på bröstet, lite attitydproblem när vi small ihop. Jag tror de fick problem sedan när de väl började inse att fan hon kommer inte tillbaka. Man kan väl säga att jag gått från att vara översnäll till mindre och mindre snäll, men fortfarande snäll. Snäll behöver inte betyda att man har dåliga gränser, men det är som att man måste visa sig o-snäll för att vissa ska förstå. Iaf tror jag det varit svårt för dem att hitta en lika snäll tjej som den jag var, för kvinnor blir ju också klokare med åldern, förhoppningsvis. 

Så ja, jag hade kunnat ha fler barn än jag har pga ex som velat hålla mig kvar om jag bara sagt ja till allt, att ha det. Jag märkte också av ett exs desperation mot slutet att han då till och med gick så långt att han försökte lura på mig en graviditet. Jag misstänkte det först, och sedan när det gått tillräckligt med tid och erfarenheter med honom så förstod jag att han gör alltså detta: Han försöker få mig med barn, fast han vet att jag inte vill, att det inte passar i mitt liv som det ser ut nu. Att jag ekonomiskt sätt skulle bli en belastning (vilket jag ville bespara honom från, alltid velat stå på mina egna ben). Vi hade en plan längre fram om och när vi skulle kunna tänkas försöka få barn, men man vet ju aldrig heller om det hade kunnat gå. All min tillit försvann, jag tyckte det var ett sånt övertramp, att bara för att det passade honom att bli pappa där och då (mer etablerad i sitt yrke och livet i övrigt) så var tiden rätt. Tiden var inte rätt. Min tid och mitt liv var inte mindre viktigt än hans, men det var hans attityd. Minns till exempel att jag inte hittade mina P-piller där jag lagt dem, och fick leta i panik, och hittade dem en gång på ett ställe där jag omöjligt kunnat lägga dem, inte ens hur förvirrad jag än varit i vardagsstressen. Hade ont i magen när jag till slut fick konfrontera honom och samlat tillräckligt med bevis. Jag ville ju inte att det skulle vara sant, men han erkände, kände väl att han inte hade något annat val i den stunden. Jag började tänka om han kan göra något så här mot mig, vad mer kan han inte göra? Vad mer gör han inte som jag inte kommit på än bara? Allt bara raserade. 

Jag har hört andra kvinnor pressa någon annan kvinna att hon ska lura på hennes kille en graviditet, jag har väl ungefär tiotal såna samtal där man suttit med, lyssnat in. Det är ju inte klokt. Alla de kvinnorna har tyckt att det är deras rättighet då med vilka medel som helst att deras vän då ska bli med barn. Han är bara ett medel. Om och  när jag försökt då förklara att så här kan och får man inte göra, har de tittat på mig som om jag är från en annan planet. Att bara för att jag är kvinna ska jag då hålla med dem. Man måste vara överens, man måste ha den respekten för varandra och varandras liv, hela förhållandet kan gå åt helvete och jag tycker att det ska den också. Jag tycker bara det är rätt att mitt exs och mitt förhållande gick åt helvete när han gjorde så här mot mig. För att försvara kvinnorna lite som kör på i den här stilen tänker jag att det måste ligga en enorm frustration m.m. bakom att de rättfärdigar vad de gör är fel, olagligt borde det vara till och med men hur ska man bevisa det?  Man bara siktar in sig på målet. Man är två om att få barn, båda ska vilja, det ska vara rätt för båda, båda ska veta, inget man ska lura sig till. Jag har suttit i de här sällskapen och tänkt var har jag hamnat? Vad är det här för kvinnor? Man skäms ju. De får alla oss andra att se dåliga ut. Tror att råkar en man ut för en sån kvinna, och sedan en till - då är det kört sen, då kan han mycket väl gå omkring och tro att vi alla är såna. Och han blir väl varnad av sina kompisar. 

Å andra sidan har jag tyckt det var väldigt fint och modigt av en man att trots att det var kaos runt om oss, helt oplanerad graviditet, att då lugna mig, säga att allt skulle ordna sig, vi skulle självklart behålla (inte så självklart egentligen, långt ifrån). Han kunde ha anklagat mig för att försökt lura honom, snärja honom, men han kände mig väl ändå så pass att han inte gjorde det. Jag fick själv en chock av vetskapen att alla skydd är inte precis 100%, man kan bli gravid ändå, spiral och allt, gravid ändå. P-piller kan de alltid anklaga kvinnan för att ha slarvat med, men spiralen? Nja, lite svårare där. 

Det verkar som att TS helt övergett tråden här. Vad som än fått henne att nu vid 40+ få det här drivet vet jag inte, de bakomliggande faktorerna, men hoppas att det kommer gå bra för henne.

Jag tycker hon bör tänka på sin värdighet. Om det är så att mannen i fråga bara gått med på det här halvhjärtat eller ens det, eller har ångrat sig så måste han tala klarspråk, bättre med ord än med handlingar. Jag har aldrig behövt uppleva att en man föredrar tillfredställelse på egen hand (lite ironiskt där) framför min, våra kroppar tillsammans, det måste kännas groteskt. Vad gör man kvar liksom? Jag hade bara flytt. Finns inget mer att säga. Med eller utan övervikt så förtjänar TS att ha sin värdighet kvar. Om han behandlar henne så här hur kommer han behandla ett barn på längre fram i tiden? Vad är han gjord av? Hur mycket kan han förändras? Jag har fått höra om de som varit vilda osv har förändrats sedan de fick barn men det beror nog mer på att de hela tiden haft kvalitéer i sig som ändå varit bra. Jag tror inte man förändras mirakulöst, hur många steg som helst, bara för att man blivit en förälder, det där tror jag är en myt. 

Nu är jag inne på ett känsligt spår här, men jag har märkt av att den jag delar föräldraskapet med, även hur glad som helst och stolt över barnet, ändå har haft en slags avundsjuka riktat mot barnet, att han känt sig undanknuffad. Jag har fått höra vid tal om fler barn att vi stannar här, att jag saknar tiden bara med dig, att livet är mer än att skaffa barn, man måste ha tid för varandra också, mer den synen, att vi får inte tappa varandra, vi får inte bara bli föräldrar. Jag har varit med om överraskningar så som att det bokas in något utan vårt barn med då jag fått säga ifrån. Att i familjer att man där tycker det är rätt att man ska vara utan sitt barn så länge, det tycker inte jag. Jag har hamnat i konflikt med pappan då jag tyckt han dragit sig undan när det ska vara vi som familj och frågat honom varför, att jag kan inte kompensera för hans del också, ett barn behöver oss lika, var är du (rent mentalt)? Du är inte med oss? Han har erkänt då att han surat lite för han känt att vår kontakt - min och hans - inte funnits där, att det gått förlorat lite grann efter föräldraskapet. Jag vet inte om det här händer alla, om man ens vågar prata om det men jag tror man måste det. Jag upplever det som att männen i mitt liv, nu är de inte särskilt många totalt sätt, inte alls, det kan jag inte skryta med, haha, men att de ser förhållandet, inte bara sexet, med mig/kvinnan som det primära. 

Efter det tagit slut har jag också sett att exens liv verkar stå helt stilla på många fronter, det är lite som i den där sången sjungen av Oscar Linnros, "Från och med Du", "Ser dig på blåa i April, I telefon i nya jeans
Men jag har samma trasor, går och röker samma marlboro". 
Mitt ena ex lät jag behålla alla våra vänner och så, för jag tänkte att jag kan få nya (och fick det med), men annars skulle han bli ensam. Att allt bara skulle stå still. Jag har sett fler män som verkar leva som att allt bara står still, de jobbar kvar där de jobbar, de bor kvar där de bor osv, men det händer inte så mycket mer. Jag har också undrat om jag begått ett misstag med mitt ex när jag bara låtit honom behålla rubbet för jag tror minnen, illusionen var där att jag skulle bara komma hem genom dörren. Att han var omringad med det. Jag ville inte bli påmind. Hjälper en inte precis. Fått höra att han vägrade ta hen en annan kvinna "till vår säng". Det var inte vår längre, det var hans, båda två, bara att bre ut sig på. Fast jag varit den som fått lämna så har det varit plågsamt för mig också när jag kommit att förstå att det här är svårt, han är kvar, han är kvar i något som inte längre är. Som ett leva i en grav. Jag har bara velat ta basen av vad som behövts, kläder, skor, vad som behövts, men bara det har varit sju resor värre, inte velat att jag skulle ta med mig nåt. Jag har inte brytt mig om att strida. Jag har varit lite rädd för dem med vid uppbrottet, tyckt det varit obehagligt för egen del. Inte att de hotat slå mig eller gjort mig något egentligen, bara mer attityden. Haft ex, och även min man som i stunder av kris, bråk, lätt vill ta över, vill styra, vill få in det på en viss linje, men det måste väl bero på bristen av kontroll, och man vill återerövra den, veta vad som händer, och vad man vill ska hända. 

Om jag tänker efter låter det logiskt att det är kvinnorna som  har mest barnlängtan då det är också de som tar de största riskerna med sin kropp, till och med sina liv, för att föra nytt liv till världen, om det är något som är rotat i oss eller vi blir formade så tror jag nog det är en blandning av. Många mår ju dåligt rent psykiskt om de inte kan få barn, är jag en "dålig" kvinna då? Man kämpar om identiteten. Vem är jag om jag inte kan bli gravid, om jag inte kan få barn? Mycket man kämpar med sig själv om då, inte så mycket tror jag kommer från männen där, jag har bara upplevt männen då som sympatiska, snälla, står lite vid sidan om, vill inte förvärra situationen, upplevelserna, för henne, älskar ju henne. Kanske därför man inte hör så mycket av dem heller, vad männen tycker, känner? För hon är det primära? Eller så överromantiserar jag nu bara.

Nu ska jag inte prata på mer :)

TS, 

du beskriver din reaktion och dina åsikter i allt detta, men det har inte kommit fram något om vad han säger, tycker i allt det här. Det är ju som att du bor ihop med en främling. När det krisar sig så som det gjort i er relation är det vanligt att man söker sig utåt till andra för stöd, råd, vilket du gjort genom den här tråden. Nu har du bokat den här tiden till dig, er, och jag hoppas de kan hjälpa er, inte bara med det praktiska, utan emotionella. 

Det finns de par som säger det varit mycket svårt för dem att gå igenom processen då de haft svårt eller omöjligt för att få barn. Det har tärt på dem. Det har till viss del eller helt och hållet förstört deras sexliv, då man "måste". 

Jag beklagar att du hamnat i den här sitsen där du inte fått barn innan i ditt liv vilket nu gjort att du nästan jämställts med de som har svårt att få barn av andra anledningar än ålderpåverkan. 

Jag vill inte såra dig med något jag skriver här, men jag personligen hade inte ställt upp på att klä mig i nåt plagg och bjuda ut mig till en man jag vet håller sig till porren, och inte vill ta i mig ens. Han måste börja prata med dig om vad han tänker och vara ärlig mot dig vad han vill. Om det har låst sig för honom varför det låst sig o s v. Jag vet inte riktigt hur jag ska tyda hans agerande, om han är t e x någon som kan vara passiv aggressiv? Genom att då hålla på som han gör? Är han konflikträdd? 

I mina tidigare förhållanden och i den jag är i nu så har jag aldrig upplevt att killen i fråga inte vill ha mig, men jag har förstått att det kan vara vanligt med avstånd för andra när de går igenom svårigheter i relationen. I mina relationer har männen velat ha barn med mig, varit de som först tagit upp det, men deras driv till det har inte varit att de måste bli pappor oavsett för att njuta av föräldraskapet utan det har varit att det är vår relation som är prio 1, om vi kunnat få barn eller inte har tagit 2:a plats. Aldrig fått känna att det är en deal breaker om jag till exempel inte kunnat. Jag har också, har jag fått veta vid något stadie av relationerna haft män, och har en man just nu också då ju, som inte direkt krävt att vara i en seriös relation för att ha sex, förstått hur de varit innan mig... och efter också.  Så för att mina ex skulle rent sexuellt inte "komma efter" mig har jag inte, vilket är det du upplever från honom, (men å andra sidan har jag ex som bett mig om förlåtelse för hur de varit annars som fått mig att lämna och som inte velat jag skulle gå och som försökt få mig tillbaka). Jag har inte haft någon man som nobbat mig sexuellt. Alltså med mina personliga erfarenheter krävs det mycket för att en man ska visa fysisk avhållsamhet från sin kvinna, då min ex (och nuvarande) inte behövt särskild känslomässig koppling till en kvinna, tydligen, för att hamna i säng med henne. I mitt tycke har det alltså gått långt för att han ska visa sån här avhållsamhet till dig, ert samliv. 

Du behöver få veta sanningen från honom, och tänka på hur du själv också är, beter dig, om det är något i ditt sätt, om han t e x bara känner sig som ett medel, och hur du eller ni kan må bäst sedan, tillsammans eller om det blir ett avslut mellan er i framtiden. 

... det jag också varit inne på lite innan, är om han egentligen är så tillfreds med sitt liv utan barn? Om han är det måste han spotta ut det, säga som det är bara.  

Jag är själv någon som är tids-effektiv, därför varit bl a frustrerande (och känt skuld också fast jag inte känt jag hade nåt val när jag lämnat) när jag fått se speciellt mitt ena ex efter vårt uppbrott bara låtit de viktiga åren passera, utan att få barn med annan, gifta sig eller så. Jag hade trott det skulle hända. Det hade ju varit helt okej om det varit vad de här exet velat, leva så, efter vi tog slut, bara man är lycklig, och inte bara fast i tiden Jag tror hel del använder inte sin tid rätt. De bara är i den. De gör inte de nödvändiga ändringarna i sina liv för att få dem förändrade i den riktning de vill. De tar inte kontrollen över det. De är bekväma, trivs i den bara. Jag vet inte om det är så att din sambo gottat ner sig i den här identiteten nu i den åldern han är i? Att han bara trivs? Vad som är tydligt är att han inte ens anstränger sig för att nu få barn med dig, och varför då? Du måste få svar. Vi här inne vi kan ju bara spekulera. 

Jag hoppas oavsett hur det går att det löser sig för dig på ett eller annat sätt, att du får vara lycklig.