Hur ska jag kunna acceptera hans barn?

Ska hon lägga ut hans hus till försäljning? Kan man ens lägga ut någon annans egendom till försäljning? Låter som egenmäktigt förfarande. 

Gå vidare utan honom låter som en bättre idé. För både henne och honom. 

Nej, HAN skulle göra det. Är han inte intresserad av att sälja och flytta, så är det inte lönt att slösa mer tid på honom.

Exakt. Det är ju det TS måste inse. Han är inte intresserad av att flytta ihop med henne. Sen verkar han skylla på sina barn istället för att säga som det är. 

I inlägg 22 skrev TS att de bodde ihop redan? . Citat:"Blir så trött.

Innan jag flyttade in så sa han att han skulle ta tag i deras sätt"

Men senare verkar hon skriva som om att de inte kan bo ihop, eftersom hans pengar går till att försörja de vuxna barnen?

TS, om jag var du skulle jag haft ett allvarligt samtal med mannen. Säg som det är. 

Säg att du uppfattat att han och barnens mamma verkar vara av åsikten att barnen ska bo hemma så länge som möjligt, och att han är rädd för att om han inte ger lika mycket pengar/frihet som mamman, så kommer barnen välja att bo bara hos henne och bli sura på sin pappa.

Sedan säger du, att du förvisso förstår att det där är en rädsla han bär på, samtidigt som du tycker att det känns jättekonstigt att vuxna personer som har egen lön inte gör rätt för sig. Att du känner att det hindrar dem från att faktiskt bli vuxna, och ta ansvar för sina liv. Samtidigt förstår du att det är såklart otroligt lyxigt för barnen att ha fått uppleva en sådan period, där de kan spendera sina pengar på vad de vill, och ha mycket fritid och få måsten och tråkigt sysslor. 

Slutligen så säg att du funderat mycket på din roll i det hela. Har du något att säga till om gällande barnens uppfostran? Nej, inte direkt. Har du något att säga till om gällande din egen boendesituation, och livet och ekonomin tillsammans med din sambo? Det borde du nog ha! Och i det ljuset så påverkas också du av hans sponsring av de vuxna barnens lyxliv.

Berätta att det anses helt normalt att vuxna barn flyttar till eget, alternativt betalar för sig hemma (hyra, mat), och att det finns tydliga guidelines för detta. Du tycker också att det kan finnas andra alternativ, t..ex. där ni två flyttar till en mindre bostad, och barnen då självständigt får besluta vad de vill göra (men att bo hos er kommer inte fungera eller vara speciellt lockande). 

Om mannen fortfarande inte vill göra ändringar NU, så vill du veta följande: Exakt när planerar maken att  de facto ändra på situationen? För det kommer faktiskt inte komma en naturlig tid där barnen VILL plötsligt växa upp, när de får uppleva sådan lyx som de får just nu.

Du vill veta när barnen börjar betala för sig alternativt flyttar ut. Du vill veta detta för att det påverkar ditt liv, OCH synen på er relation, och hur den kommer vara framgent. 

Om datumet ligger för långt ut i framtiden har du nog svårt att känna enorm respekt för honom (det är lite avtändande med föräldrar som handikappar sina barn...), och du måste fundera på hur du vill göra med ditt liv. 

Det var ju konstigt, för i mitt inlägg 108 har jag citerat ts där det står att det hindrar dem från att flytta ihop, dessutom verkar de ha varsin boendekostnad.

I inlägg 22 skrev TS att de bodde ihop redan? . Citat:"Blir så trött.

Innan jag flyttade in så sa han att han skulle ta tag i deras sätt"

Men senare verkar hon skriva som om att de inte kan bo ihop, eftersom hans pengar går till att försörja de vuxna barnen?

TS, om jag var du skulle jag haft ett allvarligt samtal med mannen. Säg som det är. 

Säg att du uppfattat att han och barnens mamma verkar vara av åsikten att barnen ska bo hemma så länge som möjligt, och att han är rädd för att om han inte ger lika mycket pengar/frihet som mamman, så kommer barnen välja att bo bara hos henne och bli sura på sin pappa.

Sedan säger du, att du förvisso förstår att det där är en rädsla han bär på, samtidigt som du tycker att det känns jättekonstigt att vuxna personer som har egen lön inte gör rätt för sig. Att du känner att det hindrar dem från att faktiskt bli vuxna, och ta ansvar för sina liv. Samtidigt förstår du att det är såklart otroligt lyxigt för barnen att ha fått uppleva en sådan period, där de kan spendera sina pengar på vad de vill, och ha mycket fritid och få måsten och tråkigt sysslor. 

Slutligen så säg att du funderat mycket på din roll i det hela. Har du något att säga till om gällande barnens uppfostran? Nej, inte direkt. Har du något att säga till om gällande din egen boendesituation, och livet och ekonomin tillsammans med din sambo? Det borde du nog ha! Och i det ljuset så påverkas också du av hans sponsring av de vuxna barnens lyxliv.

Berätta att det anses helt normalt att vuxna barn flyttar till eget, alternativt betalar för sig hemma (hyra, mat), och att det finns tydliga guidelines för detta. Du tycker också att det kan finnas andra alternativ, t..ex. där ni två flyttar till en mindre bostad, och barnen då självständigt får besluta vad de vill göra (men att bo hos er kommer inte fungera eller vara speciellt lockande). 

Om mannen fortfarande inte vill göra ändringar NU, så vill du veta följande: Exakt när planerar maken att  de facto ändra på situationen? För det kommer faktiskt inte komma en naturlig tid där barnen VILL plötsligt växa upp, när de får uppleva sådan lyx som de får just nu.

Du vill veta när barnen börjar betala för sig alternativt flyttar ut. Du vill veta detta för att det påverkar ditt liv, OCH synen på er relation, och hur den kommer vara framgent. 

Om datumet ligger för långt ut i framtiden har du nog svårt att känna enorm respekt för honom (det är lite avtändande med föräldrar som handikappar sina barn...), och du måste fundera på hur du vill göra med ditt liv. 

Detta var väldigt bra skrivet!

Planen var ju att huset skulle vara sålt senast förra sommaren och att vi då skulle flytta till en 3 rums lägenhet. Därmed hade barnet känt sig mal placé och ivägen, så det hade fallit naturligt att hen hade flyttat ut för att det hade känts för trångt. I dagsläget så har ungen halva huset till eget förfogande, plus att det är DE som styr eftersom det är deras barndomshus och jag är en inkränktare och kommer alltid att vara. De säger ständigt båda två att det är DERAS HUS och inte mitt. Så det känns hopplöst att känna någon slags samhörighet i det huset för min del.

Så länge huset finns kvar så finns ungen kvar! Så är det bara!

Oturligt nog så är det svårt att sälja hus i nuläget och därför står vi där vi står. Samtidigt så ser jag ingen panik i min partner om att få sålt huset asap! Tvärtom så ser jag att han på något sätt vill skjuta på det för ungens skull som får panik av försäljningen och att behöva flytta till mindre. Så han blir påverkad av detta och rädd.
Jag satte en deadline till årsskiftet att om vi inte bodde ihop då, så måste jag gå vidare. Nu när det är dags, så känner han att det inte kan vara äkta kärlek ifrån mitt håll om jag avslutar för att han inte kan få sålt huset!

Han är så rädd för allt. Rädd att förlora mig och rädd att förlora barnen. Men barnen kommer ändå flytta, så varför är han så rädd? kärlek är svårare att hitta igen.

Hur hade ni gjort?

1 ))  Fortsatt ställa ultimatum om att jag VILL bo ihop i något gemensamt och utan hans vuxna barn. Tagit en break helt från honom och att han får  återkomma när han sålt huset eller när ungen flyttat ut? Helt bryta kontakten tills han tänkt till eller tills han hittar något bättre?

2 )) Fortsatt ha kontakt och träffas, men ha ögonen på annat och gå min väg och leva mitt liv som särbo, men ändå har kontakt

3 )) Finnas vid hans sida i vått och torrt och stötta honom i detta. Det är ju inte hans fel att han inte får sålt huset och barnet kan väl få bo kvar sålänge det känns ok för honom?

Detta var väldigt bra skrivet!

Planen var ju att huset skulle vara sålt senast förra sommaren och att vi då skulle flytta till en 3 rums lägenhet. Därmed hade barnet känt sig mal placé och ivägen, så det hade fallit naturligt att hen hade flyttat ut för att det hade känts för trångt. I dagsläget så har ungen halva huset till eget förfogande, plus att det är DE som styr eftersom det är deras barndomshus och jag är en inkränktare och kommer alltid att vara. De säger ständigt båda två att det är DERAS HUS och inte mitt. Så det känns hopplöst att känna någon slags samhörighet i det huset för min del.

Så länge huset finns kvar så finns ungen kvar! Så är det bara!

Oturligt nog så är det svårt att sälja hus i nuläget och därför står vi där vi står. Samtidigt så ser jag ingen panik i min partner om att få sålt huset asap! Tvärtom så ser jag att han på något sätt vill skjuta på det för ungens skull som får panik av försäljningen och att behöva flytta till mindre. Så han blir påverkad av detta och rädd.
Jag satte en deadline till årsskiftet att om vi inte bodde ihop då, så måste jag gå vidare. Nu när det är dags, så känner han att det inte kan vara äkta kärlek ifrån mitt håll om jag avslutar för att han inte kan få sålt huset!

Han är så rädd för allt. Rädd att förlora mig och rädd att förlora barnen. Men barnen kommer ändå flytta, så varför är han så rädd? kärlek är svårare att hitta igen.

Hur hade ni gjort?

1 ))  Fortsatt ställa ultimatum om att jag VILL bo ihop i något gemensamt och utan hans vuxna barn. Tagit en break helt från honom och att han får  återkomma när han sålt huset eller när ungen flyttat ut? Helt bryta kontakten tills han tänkt till eller tills han hittar något bättre?

2 )) Fortsatt ha kontakt och träffas, men ha ögonen på annat och gå min väg och leva mitt liv som särbo, men ändå har kontakt

3 )) Finnas vid hans sida i vått och torrt och stötta honom i detta. Det är ju inte hans fel att han inte får sålt huset och barnet kan väl få bo kvar sålänge det känns ok för honom?

Så han var iaf med på att tanken var att huset skulle säljas? Och du bor där heltid, eller har egen lägenhet?

Jag skulle hålla diskussionen aktivt vid liv, varje dag. komma till kritan med varför han inte vill låta sina barn bli ansvarstagande vuxna människor.

Sedan kan du säga att du inte vill sätta upp ultimatum men nuvarande situation ÄR ohållbar för din del, och det vill du diskutera,

1) vad är nästa steg för att komma vidare med husförsäljningen? (Vilket är ett beslut för vuxna, som vuxna barn inte ska lägga sig i)

2) Vad tänker han göra åt situationen nu genast? Finns det något han kan göra för att visa barnen att de måste börja ta ansvar? Och vara trevligare mot dig?

3) Om han inte förstår varför hela situationen gör dig obekväm, och att du vill ha ordentliga diskussioner och planer ((!) som du vet vad som är nästa konkreta steg och kan se tydligt om det går framåt eller står stilla), då ÄR det dags att ta ett steg tillbaka... Säg att du älskar honom och hade gärna väntat en stund, men den stunden har blivit för utdragen nu, och du vill antingen att ni tar en paus tills hans situation ser normal ut, eller att ni fortsätter som särbo, med öppet förhållande. 

Alternativ 3 låter orimligt i mina ögon, eftersom det kan ta så lång tid.

Personligen skulle jag inte respektera en man som inte kan sätta gränser mot vuxna barn...