Inlägg från: Anonym (Eddie) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Eddie)

    Kär i min kollega

    Min relation knakar efter 14 år ihop. Vi hålls ihop av vår historia ihop och allt vi byggt tillsammans. Vi har gjort slut ett par gånger men jag kan inte såra honom så mycket och kärleken finns fast kanske inte längre av samma art.

    Och då kommer jag såklart i kontakt med en av alla hundratals kollegor jag haft genom åren. Men just han får mitt hjärta att slå annorlunda. Vi skulle lika väl kunna vara kompisar men vi båda känner något annat, outtalat. Jag tänkte från början att det skulle aldrig funka även om man var singlar. Men oavsett vad så finns det mellan oss en energi som jag kan bara beskriva som undantryckt förälskelse. Just nu undviker han mig subtilt. Vi brukade hänga ofta vid fikabordet. Det gör att jag saknar honom, att jag känner mig dum och även ful och ointressant. Vilket jag verkligen inte är. Jag antar att han skyddar oss båda från det som skulle hända annars . Från att göra oss själva till åtlöje. Men mitt hjärta värker och jag vet inte om jag ska bara ge upp min relation eller börja fokusera på det och släppa tankarna om ett annat liv.

  • Svar på tråden Kär i min kollega
  • Anonym (Eddie)

    Tack till er som svarade. Såklart finns det många i samma sits och jag är inte den första vars relation knakar. Jag får lämna först men då blir jag rädd för konsekvenserna hos maken. Och att jag kastar bort nåt fint. Jag är inte rädd för att vara ensam men rädd att förstöra hans liv. Mycket möjligt att grejen med den andra skulle hinna rinna ut i sanden i processen, så det räknar jag med. 

  • Anonym (Eddie)

    Jag funderar faktiskt på att stanna för att inte såra honom, som sagt. Det kan väl ingenstans vara egoistiskt. Kanske t o m dumt att utplåna sina önskningar och sig själv för att nån annan ska ha det bra. Det är där jag velar just nu. 

    Kollegan får såklart vänta. Tror inte ens att jag är så intressant för honom på riktigt. Inte när det kommer till kritan. Annars skulle han vara mer på nu när jag känner som jag gör. Förmodligen mer typiskt man, jaga lite sen när man fått napp ska man vidare till nästa intresseobjekt. Det förstår jag själv att jag inte ses som ett riktigt alternativ 

  • Anonym (Eddie)
    Anonym (XXX) skrev 2023-11-10 14:04:24 följande:
    Det handlar ju om barnen i första hand. Men i andra hand om TS, såklart. Var och en är sig själv (och sin egen avkomma) närmast. Det är synd att bita sig själv i svansen, liksom.
    Förstår alla dina synpunkter faktiskt
  • Anonym (Eddie)
    sextontassar skrev 2023-11-10 10:28:56 följande:
    Kär i min kollega

    Det är helt i sin ordning att du söker dig till en kontakt som fyller dig med positiva vibbar på områden där det saknas sådana hemma.

    Det är också i sin ordning att tveka inför att bryta upp ett långt förhållande.

    Ni är båda ansvariga för er relation. Jag hoppas att ni pratar om eländet, oftare och oftare nu, när du leker med tanken att gå vidare! Om inte, och du drar i nödspaken, kan du också riskera att ge dig in i något värre än du har trott.

    Tänk situationen att ni går isär. Glad i håg, fri underhimmelen, ger du dig hän med din kollega och till slut hamnar du i samma läge som nyss. Varför? Det kan vara på grund av att din andel av "skulden" i förhållandet inte var hanterad innan du gick in i nästa förhållande.

    Vi ändras. Alla ändras. Det är inte lätt att hänga med där och många av oss håller inte reda på hur mycket vår självbild har glidit ifrån oss själva. Sådant kräver separation från det invanda livet.

    Rekommenderas :) Prova en sex veckors separation, helst utan kontakt med varandra. Och utan närmanden till din kollega :) Använd tiden till att umgås med dig själv och vänner, och för att kolla av var du är i ditt liv.

    När ni möts sedan, kan ni mötas kring era upplevelser och resultatet kan mycket väl bli att ni bör avsluta ert långa förhållande.

    Och kollegan ... han får gärna vänta lite. Det blir lite kaos när man bryter upp, det är bäst att mötas efter att kaoset har lagt sig ;)

    Se upp bara. Särskilt djupt inne i en (över?)mogen relation finns så mycket där som man inte ens kan ta tag i (därav min rekommendation till provseparation). Det kan mycket väl vara så att det finns smärtsamt mycket att sakna även för dig - när väl ensamheten slår dig i ansiktet.

    Det är bara det där med att såra. Minns du när ni blev ihop? När ni började? Hade du någon avsikt att såra? Eller en föreställning om att det kunde ta slut? Utan att det gör ont?
    Slutet gör alltid ont! Ju mer ni har byggt upp, desto mer finns att gråta över, men det förtar inte sanningen att ni inte kunde hålla relationen vid liv. Ta bara reda på varför - i huvudsak vad din del var - innan du ger dig in i nästa. :D


    Det här var ett bra råd som jag kommer fundera på.
Svar på tråden Kär i min kollega