Kär i min kollega

Mitt i prick! Är i liknande sists men värre person är gift och undviker mig. Känner så igen det du beskriver undantryckta känslor och längtan. Ju äldre vi blir ju räddare å läskigare verkar det vara att bli förälskad så till den grad att det ska undvikas och förträngas. Rädslan att bli sårad. Men om han är singel kanske du kan kommunicera med honom, chatta etc, det kanske ni redan gör? Lättast och bäst är ju om det går att glömma personen ifråga men jag vet det är lättare sagt än gjort. 

Sluta. Han gör det du borde göra själv, nämligen ta avstånd från upptagna personer. TS ska reda upp sitt liv innan hon börjar en ny relation, 

Jag hade inte haft såna känslor på 12 år när jag blev förälskad i en yngre tjej på jobbet. Jag kände att jag var tvungen att försöka, för jag var rädd för att jag skulle ångra det sen att jag inte ens försökte. Jag var nervös över att fråga, var rädd för att få nej, även om jag visste att det kunde bli så. Vi var båda singlar. De flesta tyckte att det var fel, och jag förlöjligades och ansågs vara patetisk. Flera sa att jag bara var ute efter ligga. Och när jag fick nej så gottade sig många i det, jag borde ha förstått det. Hur dum i huvudet kan man bli?

Min syster sa bara "hon är inte intresserad". Tjejer i den åldern vill ha jämnåriga. Man kan inte ha nåt gemensamrt med stor åldersskillnad. Själv var hon inhop med en 20 år äldre man när hon var i  den åldern.
Men hon hade rätt. Hon var intresserad. Många här tyckte att det var bra att hon sa så, så att jag inte skulle få falska förhoppningar. Och hon hade ju rätt, så hon vet vad hon pratar om.

Tack till er som svarade. Såklart finns det många i samma sits och jag är inte den första vars relation knakar. Jag får lämna först men då blir jag rädd för konsekvenserna hos maken. Och att jag kastar bort nåt fint. Jag är inte rädd för att vara ensam men rädd att förstöra hans liv. Mycket möjligt att grejen med den andra skulle hinna rinna ut i sanden i processen, så det räknar jag med. 

Det är helt i sin ordning att du söker dig till en kontakt som fyller dig med positiva vibbar på områden där det saknas sådana hemma.

Det är också i sin ordning att tveka inför att bryta upp ett långt förhållande.

Ni är båda ansvariga för er relation. Jag hoppas att ni pratar om eländet, oftare och oftare nu, när du leker med tanken att gå vidare! Om inte, och du drar i nödspaken, kan du också riskera att ge dig in i något värre än du har trott.

Tänk situationen att ni går isär. Glad i håg, fri underhimmelen, ger du dig hän med din kollega och till slut hamnar du i samma läge som nyss. Varför? Det kan vara på grund av att din andel av "skulden" i förhållandet inte var hanterad innan du gick in i nästa förhållande.

Vi ändras. Alla ändras. Det är inte lätt att hänga med där och många av oss håller inte reda på hur mycket vår självbild har glidit ifrån oss själva. Sådant kräver separation från det invanda livet.

Rekommenderas :) Prova en sex veckors separation, helst utan kontakt med varandra. Och utan närmanden till din kollega :) Använd tiden till att umgås med dig själv och vänner, och för att kolla av var du är i ditt liv.

När ni möts sedan, kan ni mötas kring era upplevelser och resultatet kan mycket väl bli att ni bör avsluta ert långa förhållande.

Och kollegan ... han får gärna vänta lite. Det blir lite kaos när man bryter upp, det är bäst att mötas efter att kaoset har lagt sig ;)

Se upp bara. Särskilt djupt inne i en (över?)mogen relation finns så mycket där som man inte ens kan ta tag i (därav min rekommendation till provseparation). Det kan mycket väl vara så att det finns smärtsamt mycket att sakna även för dig - när väl ensamheten slår dig i ansiktet.

Det är bara det där med att såra. Minns du när ni blev ihop? När ni började? Hade du någon avsikt att såra? Eller en föreställning om att det kunde ta slut? Utan att det gör ont?
Slutet gör alltid ont! Ju mer ni har byggt upp, desto mer finns att gråta över, men det förtar inte sanningen att ni inte kunde hålla relationen vid liv. Ta bara reda på varför - i huvudsak vad din del var - innan du ger dig in i nästa. :D

tror faktiskt inte det spelar någon större roll vad vi säger du kommer ju prova på kollegan ändå och snacka bort det för dig själv med diverse fina förklaringar och ursäkter. Du skriver ju själv att det är din kollega som dragit i handbromsen inte du, hade det varit upp till dig så hade ni pippat som kaniner för länge sen.

Jag hoppas bara du inte har barn med din nuvarande partner för det är oftast barnen som drar det kortaste strået när någon av föräldrarna drabbas av kåtpsykos.

Fast det är ju synd att bryta upp en familj, för något som bara visade sig finnas i hennes huvud (kollegans kärlek till henne). Eller så FINNS verkligen den kärleken, men kollegan kommer inte att skilja sig ändå. Och då sitter TS där ensam i en 2:a i Farsta med dålig ekonomi, får bara träffa sina barn varannan vecka, och barnen hatar henne för att de måste lämna allt det fina de hade och börja om i en kommunal slumskola/kommunalt slumdaghem där nästan ingen talar riktig svenska...

Jag skulle inte bryta upp en familj förrän jag var säker på den nya kärleken. (Det bästa är förstås att aldrig bryta upp den.)

Kan du sluta spamma varenda tråd med ditt privata ältande om samma händelse, år efter år..?

Fast det det där är ju ren egoism/narcissism, dvs man utgår efter vad som passar en själv bäst och skiter fullkomligen i vad det innebär för någon annan. Och det kan ju appliceras i vilket sammanhang som helst.

Och visst kan man absolut leva ut sitt liv som en egoist/narcissist och bara tänka på sig själv i alla sammanhang. Men frågan är om det är ok att bete sig så mot andra och om man öht ska vara i en relation?

Det handlar ju om barnen i första hand. Men i andra hand om TS, såklart. Var och en är sig själv (och sin egen avkomma) närmast. Det är synd att bita sig själv i svansen, liksom.

Nejdå, det är snarare så man säljer in det för sig själv med att man skyddar barnen men det är ju bara ren BS för barnen mår ju absolut inte bra av att man bedrar sin partner när det kommer fram och det blir en skitstorm hemma och föräldrarna får en sunkig relation till varandra som skilda.

Och även om man chansar och hoppas på att man inte blir påkommen så tar man ju ändå den risken och det kan man ju knappast kalla för strålande föräldraskap.

Det finns säker miljarder sätt man kan rationalisera egoism och narcissism, men egoism och narcissism är det likt förbannat och konsekvenserna av det kommer alla berörda få ta oavsett.

Jag funderar faktiskt på att stanna för att inte såra honom, som sagt. Det kan väl ingenstans vara egoistiskt. Kanske t o m dumt att utplåna sina önskningar och sig själv för att nån annan ska ha det bra. Det är där jag velar just nu. 

Kollegan får såklart vänta. Tror inte ens att jag är så intressant för honom på riktigt. Inte när det kommer till kritan. Annars skulle han vara mer på nu när jag känner som jag gör. Förmodligen mer typiskt man, jaga lite sen när man fått napp ska man vidare till nästa intresseobjekt. Det förstår jag själv att jag inte ses som ett riktigt alternativ 

Förstår alla dina synpunkter faktiskt

Det här var ett bra råd som jag kommer fundera på.