Surrugaten vill göra abort om hon inte får behålla

Surrogatuppgörelser är olagliga i Sverige, så till att börja med får du tänka bort avtalet. Det är ogiltigt. Det finns alltså inte. 

Därefter får man se på vilka fakta som är kvar. I Sverige räknas en kvinna som föder ett barn som barnets mor. Det hjälper inte att ägget kommer från en annan kvinna. Det måste vara så om äggdonation ska vara tillåtet, för annars skulle ju även äggdonatorer kunna spåra upp sina genetiska barn genom gentest om någon lägger ut ett sådant resultat på nätet när de blir större, och gå till tingsrätten och få vårdnaden.

Om spermierna kommer från din man, så räknas dock han som fadern. Så HAN har all rätt att kräva vårdnad, boende, umgänge... som vilken pappa som helst. Det blir Tingsrätten i så fall som får bestämma detta om ni inte är överens med kvinnan. Men ta ifrån henne hennes rätt att vara mamma till barnet, ha vårdnaden och i alla fall halva boendet - det kan ni inte. Om det inte är några grava fel på kvinnan och hennes levnadsomständigheter förstås - precis som i vilken vårdnadstvist som helst, alltså.  

Summa summarum: avtalet finns inte, och ni är i samma läge som om din man skulle ha gjort denna kvinna gravid på naturligt sätt. 

...om det skulle vara så att din man inte är biologisk pappa till barnet, så har ni inga rättigheter alls till barnet. Då kan hon ta det och flytta dit hon vill, och aldrig låta er träffa det. Och strängt taget har ni väl ingen anledning att sörja barnet heller, i så fall? Det är ju helt obesläktat med både dig och din man, och ni känner det inte. 

...och så måste det ju vara. Jag tänker på de där hemska fallen i USA, där en surrogatmamma har fått moderskänslor för barnet i magen, och därför velat hävda avtalet men beställaren har vägrat. Sedan har kvinnan - ibland med hjälp av sin make - försökt fly med barnet, men polisen har jagat efter och slitit det ur hennes famn. Sådana scener vill vi inte ha i Sverige, och därför ska sådana avtal vara ogiltiga. Det handlar ju om ren människohandel! Köpebarn!

Om man handlar med könscellerna som behövs för IVF, så tycker jag att det också kan betraktas som människohandel. Inte om det sköts från samhället som i den offentliga vården i Sverige, inget privat, vinstdrivande labb eller frysanläggning finns som mellanhand, och donatorerna bara får betalt för sina utgifter. 

Sedan är det en annan sak, att jag anser att det också är fel och inte borde vara lagligt. Barn ska växa upp med sina riktiga föräldrar, såvida dessa inte är direkt olämpliga. Kan man inte få barn med sina egna könsceller (eller saknar sådana helt), så finns det många barn som övergivits av sina föräldrar (eller där föräldrarna avlidit), som behöver nya föräldrar. Antingen genom adoption eller som familjehem.

Det finns så många vilsna och rotlösa människor ändå i världen, att man inte behöver skapa problemen.

Absolut. Problemet är väl om kvinnan redan mottagit en stor summa pengar (surrogatmödrarna brukar, vad jag förstår, få halva beloppet innan, halva beloppet efter, och ersättning för utgifter löpande). Pengar som hon redan gjort av med och inte kan betala tillbaka.

Det är just för att sådana här situationer, där känslor står mot pengar och kontraktsvillkor, som surrogatuppgörelser inte är tillåtna i Sverige. Det är inte rimligt att kvinnor ska ställas inför ett tvång att lämna över ett barn som de burit, och utvecklat känslor för, p.g.a. att de står i ekonomisk skuld till beställaren.

Ja, och även att de pratar om kvinnorna om hur de upplevt moderskänslor under tidigare graviditeter och strax efter förlossningen. Har kvinnorna fått starka moderskänslor direkt, så fungerar de inte som surrogatmammor. Det krävs kvinnor som är rätt kalla, och behöver lära känna sitt barn utanför magen ett tag, innan de utvecklar känslor. Detta verkar vara en hormonell skillnad mellan kvinnor - eller om det sitter i någon hjärnfunktion. 

*pratar MED kvinnorna

Blev kanske otydligt. Jag menade såklart IVF (eller insemination) med främmande könsceller. DET anser jag aldrig borde ha blivit lagligt. Men man får väl vara tacksam för att samhället i alla fall stoppade före surrogatmamma. Jag var rädd att V skulle rösta för det, p.g.a. att det är enda sättet för homosexuella män att få biologiska barn, men det gjorde de inte - de tog de utsatta kvinnornas och barnens parti i den debatten.

Jag känner till allt det där. Det finns dock även uppväxtplaceringar, men visst kan det gå snett där också om LVU:t plötsligt upphävs (tänk Lilla Hjärtat-fallet). Sedan tänker jag även att önskan om barn består av flera olika bitar, som är delvis olika för olika människor. Jackpot är förstås egna, gemensamma, biologiska barn.

Men om DET inte går att få, så kanske inte ett barn som är tillverkat med donerade könscelller (från en kvinna, en man eller både och) är det bästa alternativet? För då SKAPAR man ju en individ, som eventuellt kommer att få problem med detta att inte känna sin identitet och sin ena riktiga förälder (eller ännu värre båda). ETT möte med donatorn efter 18-årsdagen (som alla har rätt till om behandlingen skett i Sverige) räcker liksom ingenstans.

Om det är ett hus fullt med barn man vill ha, liv och rörelse, så kanske fosterbarn kan fylla DEN biten i alla fall? Och även att få ha föräldrarollen, engegera sig i förskola, skola, fritidsaktiviteter och sådana saker. Sådant som barnlösa står helt utanför. Samtidigt gör man en samhällsnyttig insats. Om man inte vill ha "främmande" barn i huset, kanske fadderbarn kan fylla en bit av behovet? Då får man följa ett visst barns utveckling fast på avstånd, man får foton regelbundet och så småningom brev, och man kan vara nöjd med att den här pojken eller flickan får gå i skolan och få en bättre framtid, som han/hon inte skulle ha fått utan pengarna man skänker.

Ja, om barnet måste se svenskt ut så blir det inte så många barn att adoptera. Skulle dock kunna bli det, om vi sänkte abortgränsen. 12 veckor och inte en dag längre, då blir det ett antal kvinnor varje år som inte haft koll på sin mens, och därför inte vet om det är gravida under första trimestern. Win - win - de oönskade barnen får leva och de barnlösa paren får barn!

Jag vet, det blev lite otydligt där. Trodde att det framkom ändå att jag menade när en tredje (eller fjärde, man får använda både främmande kvinnliga och främmande manliga könsceller i Sverige idag, så att barnet blir obesläktat med båda de sociala föräldrarna) part är inblandad, på grund av ämnet vi diskuterar.

De brukar använda en surrogatmamma utomlands. Men jag tror att Jonas och Marc gick ihop med ett lesbiskt par, ja. Många vill dock inte ha några kvinnor inblandade i familjen, och då återstår bara surrogat.

Nej, inte om de går samman med ett annat par. Men samma gäller ju i så fall heterosexuella par, där t.ex. kvinnan är steril. De skulle också kunna gå samman med en annan kvinna, som föder barnet, och så kan de vara föräldrar alla tre. Men detta är inget som ens har föreslagits någon gång, från politiskt håll, så vitt jag vet. Tror knappast att det förekommer (utom i polyfamiljer där det är själva "grejen" att man ska vara mer än två). 

Hur eller hur så var poängen, att V faktiskt stod på kvinnornas och barnens sida mot de homosexuella männens, i surrogatfrågan. Det hade jag inte trott innan. Sedan vet man förstås inte vad som har sagts bakom kulisserna. Det kan även vara så att de mest ville motarbeta rika men fullt avelsdugliga par, som vill slippa den bökiga graviditeten och förlossningen, genom att låta tillverka ett embryo åt sig med egna könsceller, och sedan låta en fattig kvinna vara äggkläckningsmaskin. Så kan den biologiska modern fortsätta leva som vanligt under tiden, med karriär, träning och sällskapsliv.

Ja, och det finns det ju dom som gör också:

www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/15X7lB/micael-bindefeld-valde-kon-pa-barnet-och-surrogatmamma

Om äggen, spermierna eller hela embryot är köpt, så är det ju det. Det är vanligt i andra länder att lyckade unga människor säljer sina könsceller för stora summor. Beställarna betalar bra för t.ex. goda idrottsresultat, goda studieresultat, höga poäng på Iq-test, rena journaler vad avser sjuklighet, och skönhet (de får se bilder på donatorn som barn) och vissa färger. De som inte är lika lyckade kan också sälja sina könsceller, men då får de mindre betalt. 

Hur-eller-hur så är det köp och sälj av mänskligt liv. 

Fast enligt svensk lag och gammal hävd, så är en kvinna som föder barn mamma till barnet, och hon innehar "äganderätten" till det barn hon har fött. Så måste det ju vara. Vi kan inte ha lagar som påstår något annat. 

...och ger hon då bort barnet till någon annan mot ekonomisk ersättning, så handlar det om överlämning av en såld vara. Det är meningslöst att försöka försköna detta.

Fast jag menade aldrig "människohandel" enligt lag. Borde kanske ha skrivit ut det. Men jag tycker att det KÄNNS som det, när man håller på och köper och säljer könsceller. Särskilt som det i andra länder är så, att det är tillgång och efterfrågan som gäller,  och stora prisdifferenser, där man har bestämt vilka egenskaper som betingar ett högre pris.

Om en ung kille går på en prestigeutbildning på ett prestigeuniversitet, så får han t.ex. mer betalt för sin sperma. Är han dessutom kapten för rugbylaget så får han ännu mer, för då tänker den ensamstående kvinnan som bläddrar i donatorregistret: OH då kan min son bli både intelligent och duktig i sport och få ledaregenskaper! DET är värt att betala hundra dollar extra för!" Urk.

Hur vet du att styvmamman skulle bli den bästa föräldern för detta barn? Jag tycker ärligt talat att det är en ganska knasig och egoistisk sak att göra, att beställa ett barn åt sig på detta sätt. Jag är fakiskt inte alls säker på att en människa som gör det, kommer att bli en bra och vettig förälder till samma barn.

Det är ett missförstånd att huvudsaken är att ett barn är "önskat". Ett barns öde handlar mindre om det, och mera om hur "normalvettiga" föräldrarna (i synnerhet mamman) är i grunden. Vettiga människor kan ta till sig även ett oönskat barn, men en människa som beställer och köper barn åt sig... kan ha brister i den mentala make-upen. Det är ju inget som man ens överväger i normala fall. 

Det är tyvärr vanligt, och de förväntar sig alltid att få rätt i slutändan. Finns ju en del som odlar barn åt sig i fattiga kvinnors kroppar i U-länder, också. När de fastnar i tullen med en bebis som de inte har ett pass för, och socialjouren kallas dit för att ta hand om den tills vårdnadsfrågan är utredd - så anser dessa människor att det är SAMHÄLLET som SKADAR DERAS BARN med sina KONSTIGA LAGAR. Noll eget ansvar. 

Så enkelt är det faktiskt inte. 

www4.skatteverket.se/rattsligvagledning/edition/2022.7/365049.html

Moderskap

Svensk rätt saknar bestämmelser om fastställelse av moderskap när ett barn tillkommit genom surrogatarrangemang och om erkännande av utländska fastställelser av moderskap. Utgångspunkten är att erkännande inte kan ske utan uttryckligt lagstöd.

Högsta domstolen har emellertid i rättsfallen NJA 2019 s. 504 respektive NJA 2019 s. 969 beslutat att erkänna ett utländskt avgörande om moderskap för en kvinna som inte fött barnet. Båda fallen rörde en situation där en kvinna i ett utländskt avgörande fastställts som mor till ett barn efter ett surrogatarrangemang i utlandet. Rättsfallen innebär inte att det finns en generell rätt att få en utländsk dom om fastställt moderskap efter ett surrogatarrangemang erkänd i Sverige. Högsta domstolen understryker att utgångspunkten i svensk rätt fortfarande är att utländska domar inte kan erkännas utan uttryckligt stöd i lag.

www.dn.se/nyheter/svenska-surrogatbarn-fastnar-utomlands/

(Det går inte att kopiera från denna artikel)

www.swedenabroad.se/sv/om-utlandet-f%C3%B6r-svenska-medborgare/ukraina/hj%C3%A4lp-till-svenskar-utomlands/pass-utomlands/barn-f%C3%B6dda-genom-surrogatarrangemang-i-ukraina/



Barn födda genom surrogatarrangemang i Ukraina