ADHD Vuxen kvinna

Ett stort behov av sömn tillsammans med otroligt hög aktivitet för att inte stanna upp och bli inaktiv, ett väldigt ojämnt humör och frustration över allt som inte går smooth eller att andra inte läst hennes tankar, alltid sen och alla saker som försvinner överallt, lämnas och glöms.   

Ett väldigt behov av ordning och struktur som inte kan skapas själv. Barnen med liknande behov i olika omfattning har haft det tufft med sin mamma. 

Men hon har definitivt klarat av att leverera på sitt jobb med många uppgifter och komplexa uppgifter.  

Utmattad och det gör allt ovan ännu svårare.

Många konflikter med andra människor och svårt för närhet och sårbarhet, sårbarhet och närhet väcker starka aggressioner. Låg självkänsla och svårt att känna att hon kunde vara älskad för den hon var, det var som att relationen till mig och barnen blev mer av ett skådespel än autentiskt. Hon blev väldigt vilsen under småbarnsåren med allt som det innebär. 

Ohållbart att barn ska leva i det vi hade sista åren.

Det var först i samband med vår separation som jag förstod mer och det har gjort det lättare för mig och barnen, men jag har krattat väldigt mycket för att det ska funka för barnen. 

Jag är väldigt tacksam för att barnen som nu är vuxna känner att de har och har haft både mamma och pappa närvarande. Deras liv har haft en hel del utmaningar. 

Din barn känner dig och vet var du behöver stöd, de sårbarheter du har kompenserar de för. Med en utredning så kommer ni säkerligen att få större insikter och strategier för att hantera allt som tar massa energi från er. Din barn älskar dig säkert trots att du känner att du inte räcker till och att de tar en del av det ansvar du skulle ta som förälder.  Att få en diagnos idag är inte alls så mycket folk bryr sig om, speciellt barn och unga, det är så många av de som är kända idag som berättat om sina problem och diagnoser.  Samhället är så mycket mer öppet och accepterande än det var förr. 

Alla är olika men ändå så lika i olika sårbarheter vi bär på och försöker hantera. Det är först när de trycks undan och döljs de blir verkliga problem. Med öppenhet och acceptans och strategier går det att göra livet lättare.

Har en syrra som fick diagnos när hon var 30. Hon har gått på olika mottagningar och blivit dåligt bemött på alla. Får medicin och måste lämna bevakade kissprov regelbundet. Har aldrig rört en drog i hela sitt liv. 

Idag är hon snart 40, och hennes läkare tjatar om att hon ska sluta med medicinen. Enligt läkaren ovanligt att medicinera i den åldern och det sliter på hjärtat.
De flesta som får diagnos som barn slutar ju med medicin i vuxen ålder. 

Som syster till henne så minns jag inget om några såna symtom när vi var små. Diagnosen ställs ju i vuxen ålder på vad du själv berättar och vad andra berättar. Förstår att du tror att din släkt kommer tycka det är nonsens om du berättar. 

Men vad menar du med att det är kört nu? Tror du att det blir svårare att få rätsida på ditt liv bara för att du kanske får en diagnos? Många skyller sin slarvighet eller humör på adhd, men det är ju snarare så att du isåfall ska vara medveten om det och dina svagheter och bygga upp en struktur hur du ska hantera saker. Du kan ta kontakt med en arbetsterapeuten som kan ordna med hjälpmedel och tidsplaner. 

Jag personligen har svårt att förstå varför man i så pass vuxen ålder funderar kring adhd. Varför nu liksom? Det är ganska stigmatiserade både bland folk runtikring och de i vården med en vuxen som medicinerar med amfetaminpreparat. 

En undran från någon som inte har någon diagnos eller andra problem, men som kan grotta ner sig i detaljer och till exempel lära sig hela böcker utantill, kan man  ha del av diagnosen, det vill säga HD-komponenten, utan att ha AD-komponenten, det vill säga "Attention Deficency?                                                                                                                                                                                   Det som bland lekmän betraktas som vinst är just hyperaktivitet, vilket innebär starkt driv och osedvanlig företagsamhet. Implicit kan dessa personer vara "idé-sprutor" på arbetsplatsen och rör det sig om utövande konstnärer kan dessa åstadkomma storverk tack vare diagnosen.                                                                                                                                                                      Intelligenta och begåvade personer har jag lärt känna som har stora svårigheter i sina vardagsliv, att hålla ordning på nycklar, räkningar och som har svårt att passa tider, noll framförhållning. Antagligen gör man dem en björntjänst genom att kratta manegen och hjälpa dem, de borde i stället försöka träna på sina svagheter, för sin egen skull. Sen kan det nog vara knepigt med gränsdragningen mellan bipolär störning och ADHD. Dessa diagnoser kräver förstås olika verktyg för hanteringen i vardagen. Min enkla fråga, kan man ha del av en diagnos?

En undran från någon som inte har någon diagnos eller andra problem, men som kan grotta ner sig i detaljer och till exempel lära sig hela böcker utantill, kan man  ha del av diagnosen, det vill säga HD-komponenten, utan att ha AD-komponenten, det vill säga "Attention Deficency?                                                                                                                                                                                   Det som bland lekmän betraktas som vinst är just hyperaktivitet, vilket innebär starkt driv och osedvanlig företagsamhet. Implicit kan dessa personer vara "idé-sprutor" på arbetsplatsen och rör det sig om utövande konstnärer kan dessa åstadkomma storverk tack vare diagnosen.                                                                                                                                                                      Intelligenta och begåvade personer har jag lärt känna som har stora svårigheter i sina vardagsliv, att hålla ordning på nycklar, räkningar och som har svårt att passa tider, noll framförhållning. Antagligen gör man dem en björntjänst genom att kratta manegen och hjälpa dem, de borde i stället försöka träna på sina svagheter, för sin egen skull. Sen kan det nog vara knepigt med gränsdragningen mellan bipolär störning och ADHD. Dessa diagnoser kräver förstås olika verktyg för hanteringen i vardagen. Min enkla fråga, kan man ha del av en diagnos?

En undran från någon som inte har någon diagnos eller andra problem, men som kan grotta ner sig i detaljer och till exempel lära sig hela böcker utantill, kan man  ha del av diagnosen, det vill säga HD-komponenten, utan att ha AD-komponenten, det vill säga "Attention Deficency?                                                                                                                                                                                   Det som bland lekmän betraktas som vinst är just hyperaktivitet, vilket innebär starkt driv och osedvanlig företagsamhet. Implicit kan dessa personer vara "idé-sprutor" på arbetsplatsen och rör det sig om utövande konstnärer kan dessa åstadkomma storverk tack vare diagnosen.                                                                                                                                                                      Intelligenta och begåvade personer har jag lärt känna som har stora svårigheter i sina vardagsliv, att hålla ordning på nycklar, räkningar och som har svårt att passa tider, noll framförhållning. Antagligen gör man dem en björntjänst genom att kratta manegen och hjälpa dem, de borde i stället försöka träna på sina svagheter, för sin egen skull. Sen kan det nog vara knepigt med gränsdragningen mellan bipolär störning och ADHD. Dessa diagnoser kräver förstås olika verktyg för hanteringen i vardagen. Min enkla fråga, kan man ha del av en diagnos?

Ganska vanligt med en sorgeperiod efter insikten att man har npf, och haft det hela livet utan att vetat. Det är många år av att ha känt sig udda, malplacerad, lite eller mycket fel. Knäpp. Osv. 

Initialt rädslan för att ingen kommer tro på en. År av att ha talat ner sig själv och inte förstå varför alla andra kan, men inte jag. Har en tendens till att göra att man har svårt att lita på sin egen uppfattning om hur saker och ting upplevs. 

Chocken att bli bekräftad och sedd, och få veta att nej man är ta mig tusan faktiskt inte galen. Utan det man upplever är verkligt, och det handlar inte om att man är en dålig människa som varför för lat/korkad för att inte fattat hur man gör. 

Lättnad över att äntligen få veta vad som gjort att man haft det så kämpigt med sådant andra lyckas med utan att ens behöva tänka efter. 

Sorg. Jag har gått med detta HELA livet och inte en jäkel har sett vad som pågått, och uppmärksammat att man hade behövt hjälp/stöd. Sorg kring att det är s.k obotligt. Men, detta går över. För i ärlighetens namn så är det inget fel på oss. Detta är bara ett annat sätt att vara på. Vi är sällan lågbegåvade dessutom. 

Där finns möjligheter till självhjälp, hjälp ifrån utbildade och kunniga och även hjälp av medicinering. Att just förstå varför gör otroligt mycket för att kunna hitta vägen till ett bättre och mer funktionellt liv. 

Se det som så här. Du har just precis blivit given instruktionsboken till hur man gör. Den där boken alla neurotypiska människor fötts med, som sitter inprogrammerat automatiskt hos dom sedan födseln. Du har tvingats försöka leva ditt liv som neurotypisk, när du inte är det. Du har tvingats försöka gissa dig fram till hur man gör, men det har aldrig blivit rätt ändå. Hur mycket du än gissar och försökt. För ditt operativsystem är inte programmerat för att fungera friktionsfritt i en neurotypisk värld, och du var inte född med den där introduktionsboken som hjälpmedel i livet. Det funkar inte att ta sig an världen när utgångspunkten är fel. Men att ta sig an världen med utgångspunkten ADHD? Det gör att du faktiskt kommer ha möjlighet att hitta rätt väg för en gångs skull! 
Enkelt är det inte, men jäkligt mycket enklare än om du skall försöka vara något du inte är. 

Jag har inte ADHD själv, men en annan npf diagnos. Fick min autism diagnos först som vuxen. 32 års åldern. Min sambo har sannolikt ADHD, och står i en lång kö för att få bli utredd. Han är idag 38, jag 35. 

Ganska vanligt med en sorgeperiod efter insikten att man har npf, och haft det hela livet utan att vetat. Det är många år av att ha känt sig udda, malplacerad, lite eller mycket fel. Knäpp. Osv. 

Initialt rädslan för att ingen kommer tro på en. År av att ha talat ner sig själv och inte förstå varför alla andra kan, men inte jag. Har en tendens till att göra att man har svårt att lita på sin egen uppfattning om hur saker och ting upplevs. 

Chocken att bli bekräftad och sedd, och få veta att nej man är ta mig tusan faktiskt inte galen. Utan det man upplever är verkligt, och det handlar inte om att man är en dålig människa som varför för lat/korkad för att inte fattat hur man gör. 

Lättnad över att äntligen få veta vad som gjort att man haft det så kämpigt med sådant andra lyckas med utan att ens behöva tänka efter. 

Sorg. Jag har gått med detta HELA livet och inte en jäkel har sett vad som pågått, och uppmärksammat att man hade behövt hjälp/stöd. Sorg kring att det är s.k obotligt. Men, detta går över. För i ärlighetens namn så är det inget fel på oss. Detta är bara ett annat sätt att vara på. Vi är sällan lågbegåvade dessutom. 

Där finns möjligheter till självhjälp, hjälp ifrån utbildade och kunniga och även hjälp av medicinering. Att just förstå varför gör otroligt mycket för att kunna hitta vägen till ett bättre och mer funktionellt liv. 

Se det som så här. Du har just precis blivit given instruktionsboken till hur man gör. Den där boken alla neurotypiska människor fötts med, som sitter inprogrammerat automatiskt hos dom sedan födseln. Du har tvingats försöka leva ditt liv som neurotypisk, när du inte är det. Du har tvingats försöka gissa dig fram till hur man gör, men det har aldrig blivit rätt ändå. Hur mycket du än gissar och försökt. För ditt operativsystem är inte programmerat för att fungera friktionsfritt i en neurotypisk värld, och du var inte född med den där introduktionsboken som hjälpmedel i livet. Det funkar inte att ta sig an världen när utgångspunkten är fel. Men att ta sig an världen med utgångspunkten ADHD? Det gör att du faktiskt kommer ha möjlighet att hitta rätt väg för en gångs skull! 
Enkelt är det inte, men jäkligt mycket enklare än om du skall försöka vara något du inte är. 

Jag har inte ADHD själv, men en annan npf diagnos. Fick min autism diagnos först som vuxen. 32 års åldern. Min sambo har sannolikt ADHD, och står i en lång kö för att få bli utredd. Han är idag 38, jag 35.