Min dotter pratar om sin Dålig uppväxt

Hej

Som du skriver så har ni delvis brustit i ert föräldraansvar, liksom de flesta föräldrar gör på något sätt under sina barns uppväxt.

Jag är väldigt glad att min mamma, när jag var ledsen och klagade på henne lyssnade på mig. Lyssnade och lyssnade. Ibland förklarade hon kortfattat varför hon agerat på ett visst sätt och hon bad om ursäkt. Jag upplevde att hon var genuint ledsen över att hon inte kunnat ge mig vad jag behövde och att hennes önskan om att ha agerat bättre var autentisk.

Så mitt råd är att lyssna på din dotter, ta till dig att hennes upplevelse är hennes sanning och hennes verklighet. Lyssna och säg att du är ledsen över att du inte fanns där på det sätt hon hade önskat när hon behövde dig. Ta till dig hennes ord och fundera på hur du skulle agerat med den kunskap du har nu. Fråga om det finns något du kan göra nu för henne så att hennes sår kan läka. Visa att du lyssnar på vad hon säger och att du tar till dig det. Visa att du bryr dig om henne och att du älskar henne.

Jag har inte längre någon ilska mot mina föräldrar utan ser att de gjorde sitt bästa med de förutsättningar som de hade.

Ta inte heller hennes kritik alltför hårt, ingen är perfekt, men vi kan alla bli bättre. Se att du gjorde så gott du kunde och fortsätt göra så gott du kan, nu med mer erfarenhet och ökad förståelse.