Min dotter pratar om sin Dålig uppväxt

Hon tar även om att hon inte tyckte jag var en bra mamma för att jag ofta tog upp vad andra tyckte om henne när hon var barn. Mina vänner tyckte hon var jobbig och krävande och då sa jag det. Men de va också av omtanke, för att hon skulle förstå våran situation. när hennes pappa hämtade henne på förskola så gick han o la sig och sov i flera timmar och hon fick ofta leka själv. Hon va ungefär 5-6 år då. De va på rutin att det var så, och de kanske inte va så bra, men samtidigt hade han sömnbrist då han ofta blev väckt om nätterna 

Ehh....Ja, det där är en extremt illa barndom. Förstår du inte det? 
Dumt att ni inte blev socannmälda. Då hade din dotter kunnat bli placerad i ett normalt familjehem och fått en normal uppväxt. 

Din dotter behöver bearbeta sin, ja hemska, barndom. Om du inte börjar lyssna och ta ansvar för allt som hänt henne kommer hon, när hon bearbetat tillräckligt kommer du inte längre ha någon kontakt med henne. Hon kommer gå vidare. Från dig.

Hej

Som du skriver så har ni delvis brustit i ert föräldraansvar, liksom de flesta föräldrar gör på något sätt under sina barns uppväxt.

Jag är väldigt glad att min mamma, när jag var ledsen och klagade på henne lyssnade på mig. Lyssnade och lyssnade. Ibland förklarade hon kortfattat varför hon agerat på ett visst sätt och hon bad om ursäkt. Jag upplevde att hon var genuint ledsen över att hon inte kunnat ge mig vad jag behövde och att hennes önskan om att ha agerat bättre var autentisk.

Så mitt råd är att lyssna på din dotter, ta till dig att hennes upplevelse är hennes sanning och hennes verklighet. Lyssna och säg att du är ledsen över att du inte fanns där på det sätt hon hade önskat när hon behövde dig. Ta till dig hennes ord och fundera på hur du skulle agerat med den kunskap du har nu. Fråga om det finns något du kan göra nu för henne så att hennes sår kan läka. Visa att du lyssnar på vad hon säger och att du tar till dig det. Visa att du bryr dig om henne och att du älskar henne.

Jag har inte längre någon ilska mot mina föräldrar utan ser att de gjorde sitt bästa med de förutsättningar som de hade.

Ta inte heller hennes kritik alltför hårt, ingen är perfekt, men vi kan alla bli bättre. Se att du gjorde så gott du kunde och fortsätt göra så gott du kan, nu med mer erfarenhet och ökad förståelse.

De flesta brister nog inte i sitt föräldraansvar till den grad som du har beskrivit här. 

Om det är sanna saker du tagit upp så har ert barn levt i rädsla för sin pappa och du har inte tillräckligt kunnat trygga henne från det. 

Att visa en 5-7åring saker om övergrepp etc, är inte precis det smartaste heller. 

Jag har svårt att ta tråden på allvar. Du skriver i en ton som om du beskriver att du kokat kaffe, ungefär. No big deal. Du borde vara mer upprörd om du tyckte att din dotter beskriver saker på ett felaktigt sätt, anklagar dig för att ha varit en dålig förälder. (men det kanske inte ens finns en dotter, utan det här är bara en konstig tråd för att skapa lite debatt?) 

Jag har själv varit i en riktig tuff barndom. Jag har brister. Såsom arbetsmyra, tar inte semester på mitt initiativ. Utan familjen påminner om ta ut för det är jul eller åka utomlands på semester.

Jag har svårt med stora sammanhang med folk,fester. Går inte ut på en AW. Har svårt och lita på människor idag. Men har en hög social kompetens. Är glad och kommer överens med människor för övrigt.

Jag bearbetar fortfarande men kan inte ta det med mina föräldrar dom finns inte längre. Jag ångrar inte att jag skulle ha sagt sig och så. Iran jag har valt och gå vidare och bearbeta på på mitt sätt. 

Men din dotter behöver bearbeta på ditt sätt att prata med dig.

Du har en skyldighet att erkänna att NI har brustit i erat föräldraskap! Ni behöver hjälp på riktigt. För att du och din dotter ska må bra så behöver ni prata med en professionell person. Man kan glömma och förlåta. Men gör det på rätt sätt. Om man nu vill det. Självklart att ni vill gå vidare..

Jag har nog ångest, eventuellt mer diagnos. Men jag klarar mig har fast jobb. Jag har en familj barn som tycker om skolan som satsar deras bästa sätt. Har en man som accepterar mig och mina brister. 

Även om jag betvivlar äktheten i den här tråden så är barndomen du beskriver rätt förskräcklig. Vem hade inte traumatiserats av det du skriver?

Om du är genuin i det du skriver så tror jag att du behöver hjälp själv att inse vad som hänt. Det skulle också visa din dotter att du verkligen bryr dig och tar henne på allvar.

Kunde ej citera #2.

Vad menar du med normal uppväxt? Bo i familjehem är det normalt tycker du?  Att säga jag bor inte med föräldrarna jag bor i fosterhem. Förstår du att det är en grej som är inte normalt. Endel barn sluter sig för att det är jobbigt. För att man inte vet när man ska flytta igen.

Ni har varit skit dåliga föräldrar och du är det fortfarande som inte fattar vad du har gjort!

Som förälder får man acceptera att barn väcker en. Man får inte vredesutbrott och hotar sina barn! Och du som inte skyddade dina barn då var inte mycket bättre!

Och du skulle inte ha berättat för din dotter vad andra ansåg om henne utan försvarat ditt barn inför dina vänner!

Jag har själv blivit utsatt för psykiskmisshandel av min egen mamma och min pappa försvarade henne in i det sista. Så med den erfarenheten säger jag följande: jag hoppas att din dotter bryter med dig så att hon får ett bra liv och slipper konstant bli påmind om sin uppväxt. Hon förtjänar bättre!