Kan folk bara sluta tycka synd om sig själva?

Jag har läst en hel del trådar/artiklar/anonyma insändare och så vidare skrivna av kvinnor och män som känner sig ensamma. Inte ensam som i att man nödvändigtvis behöver en partner, utan att man överlag saknar umgänge.

Jag har lagt märke till att dessa personer ofta tycker synd om sig själv (inte alla men många). De tycker så synd om sig själva. Istället för att ta tag i problemet skriver de trådar på internet, för att folk ska berätta hur synd det är om dem. 

Man kommer inte få fler kompisar eller hitta annat umgänge om man låser in sig i sin bostad och är rädd för mänsklig kontakt. Det funkar inte så. Om man nu så gärna vill träffa människor så får man faktiskt lyfta på arslet och se till att det händer något. Man tar egna initiativ. Man börjar höra av sig till folk, man söker helt nya kontakter om de gamla kontakterna inte längre är intresserade. Man kastar sig ut i världen och släpper rädslan, man provar och ger sig in i alla möjliga situationer. Annars händer ingenting. 

Istället för att vänta på att andra ska komma fram och börja prata och ta kontakt så kan man ju prova att själv göra det. Vet man inte vad man ska säga så finns det bra tips om man bara googlar. 

Om man nu har gjort allt i världen och ändå inte lyckas knyta nya kontakter, om man fortfarande är helt ensam, då kanske man måste inse att problemet ligger hos en själv - man är sannolikt inte en så fantastisk människa som man tror om nu alla människor tar avstånd från en..

Kan folk bara sluta tycka synd om sig själva?

Håller med det du skriver, bortsett från detta: ''Om man nu har gjort allt i världen och ändå inte lyckas knyta nya kontakter, om man fortfarande är helt ensam, då kanske man måste inse att problemet ligger hos en själv - man är sannolikt inte en så fantastisk människa som man tror om nu alla människor tar avstånd från en..''

Är det ens eget fel om man blir mobbad? 

Frågan är ju om de verkligen tycker synd om sig själva, eller att individer med en annan typ av personlighet tolkar in det.
Sedan måste man ju inte tycka synd om sig själv, bara för man är nedstämd, eller för att man reflekterar över sin livssituation.
Där med inte sagt att det inte finns människor som tycker synd om sig själv. 

Det hela är en smula svårt att diskutera då man inte riktigt har något gemensamt att utgå i från. Inte heller kan jag  använda din bekant som referensram då jag inte heller känner henne.
Och visst, jag nekar inte till att det finns de som tycker synd om sig själva och har svårt ta sig ur negativa spiraler.
Det jag ville komma till är att det någon uppfattar som något, per automatik inte alltid är sant.
Om någon exempelvis uppfattas som att den "klagar", så kan den mycket väl göra det, men det kan också handla om en ovilja från omgivningen att ta del i förändring. Eller liknande.
Finns mycket sådana aspekter. Men att exempelvis bara döma ut någon som bitter, är ofta en rätt subjektiv upplevelse hos en själv och inte nödvändigtvis hur saker sedan är.

 

Genomvidrigt skrivet. Jag minns en kvinna på min folkhögskola. Hon var tydligt åt det lågbegåvade hållet, var blyg och snäll med  hade svårt att passa in socialt - ett extremt lätt byte mao. Hon var mobbad av vissa i sin klass och hade blivit mobbad genom grundskolan också. Att påstå att människor som hon själva orsakar mobbningen är så lågt och så sjukt. Det finns gott om människor som gärna utnyttjar den som är svag. Det är deras fel att de mobbar, inte den som blir utsatt. 

Jag klassas nog som ofrivilligt ensam och jag kan tala om att jag verkligen inte sitter hemma i min villa och gömmer mig.
Jag är aktiv i 2 föreningar, jag går kurs, jag är omtyckt på jobbet och jag har inga som helst problem att prata med människor. Jag är alltid mån om att alla i min omgivning ska må bra och försöker checka av hur folk mår och har det regelbundet.

Jag bjuder hem folk, jag hittar på saker. Vet inte hur många AW jag dragit igång i år - syns på mitt kontoutdrag...
Varje arbetsplats jag är på så får jag alltid mer och mer uppgifter för jag är effektiv. Hamnar alltid i "festkommittén" för att jag bjuder på mig själv osv.
Har nytt jobb och fick nu väldigt högt lönepåslag och delvis med motiveringen för att jag är så positiv och sprider sådan glädje omkring mig.
En kollega sa så till mig till och med. Hur jag hade förändrat stämningen i arbetsgruppen till mera skratt och glädje. 
 
Grejen är sedan den att ingen bjuder med mig, ingen hör av sig för att höra hur det är med mig. Jag skulle kunna ramla nedför trappen hemma första dagen på min semester och ingen skulle sakna mig förens jag inte dyker upp på jobbet 4 veckor senare.
Jag har mer och mer öppet börjat tala om att jag är ensam och att jag hatar att vara ensam. 
Antingen säger folk: åh, vad skönt det skulle vara med lite egentid.
Ja någon helg eller så kanske, men inte år ut och år in!
Eller så säger de:
Men du gör ju massor.
Ja ensam eller för att jag drar igång det...

Alla dessa självhjälpsböcker är bara skrivna utifrån introverta människor som inte vågar lämna hemmet eller prata med nya människor, men jag är inte sådan!

Mig hör man bara av sig till när man vill ha hjälp med något eller ha/lånat något av mig...

Det är mänskligt att tycka synd om sig själv. Det är också mänskligt att äcklas av de som tycker synd om sig själva. Mänskligt att tycka att man har det värre än de som tycker synd om sig själva. Mänskligt att inte kunna sätta sig in i andras situation. Mänskligt att döma andra.

Om man mår bra eller dåligt har allt att göra med omständigheter för de allra flesta.

Har man okej ekonomi, okej hälsa, okej socialt liv, okej sexliv och okej familjeliv har man förutsättningar att jobba med sin mentala inställning. Där kan man till och med försämra för sig själv genom att förbättra hälsa, förbättra sexliv, förbättra familjeliv, få bättre vänner, byta partner. Man kan tävla sig till olycka.

Har man en ekonomi som brakar, blir sjuk, förlorar sitt arbete, förlorar vänner, förlorar partner, har problem i sexlivet, en sak eller allt på en gång, ja, då är risken hög att man mår sämre.

Visst kan en positiv inställning och ett jävlar anamma hjälpa, men omgivningen bör inte kräva det. Sedan kan man inte som vuxen förvänta sig att omgivningen ska vara ens krockkuddar på obegränsad tid, men förhoppningsvis har man varit en så pass bra människa när man mådde bra att man har stöd runt sig.

Har man det motigt sedan ung ålder och/eller i många år är det en annan sak, men för de flesta gäller att de kan klara av de motgångar de drabbas av. 

Så tänker många och det är därför de mår dåligt. För de blir negativa så fort något går dem emot.

Därför jag säger att omständigheterna nästan är irrelevanta. Det är hur man tänker som avgör hur man mår. 

Väljer man att se det negativa eller positiva?

Oavsett hur mörkt det är finns det alltid ett ljus. Oavsett hur ljust det är finns det alltid ett mörker. 

Alltså, jag säger inte emot att det alltid finns ljus, men omständigheterna är inte irrelevanta för hur en människa utvecklas. Det är därför man kan göra skillnad för en annan människa, på gott och på ont. 

En person som blir utsatt blir mindre utsatt om stöd finns än om andra tar utsattheten som intäkt för att behandla denna person ännu sämre. 

Men sedan finns ju då också de här självbästa drängarna som ser en utsträckt hand som kontaminerad om den är öppen med välvilja, men lite härligt fräck om den örfilar upp den svage i sin väg. 

Drängarna skulle aldrig tillstå sitt behov av medkänsla och det lämnar dem ensamma med sitt, som de vill ha det.