Kan folk bara sluta tycka synd om sig själva?

Vad människor skriver i trådar på internet ska man inte ta för face value. För det är uppskattningsvis 6/10 trådar på de stora svenska nätforumen skrivna av samma personer men under olika konton. De har hittat en märklig hobby som de blivit riktigt bra på. Det kompenserar dem för något som de saknar i sina verkliga liv. Ibland svarar de till och med sig själva. 

Jag klassas nog som ofrivilligt ensam och jag kan tala om att jag verkligen inte sitter hemma i min villa och gömmer mig.
Jag är aktiv i 2 föreningar, jag går kurs, jag är omtyckt på jobbet och jag har inga som helst problem att prata med människor. Jag är alltid mån om att alla i min omgivning ska må bra och försöker checka av hur folk mår och har det regelbundet.

Jag bjuder hem folk, jag hittar på saker. Vet inte hur många AW jag dragit igång i år - syns på mitt kontoutdrag...
Varje arbetsplats jag är på så får jag alltid mer och mer uppgifter för jag är effektiv. Hamnar alltid i "festkommittén" för att jag bjuder på mig själv osv.
Har nytt jobb och fick nu väldigt högt lönepåslag och delvis med motiveringen för att jag är så positiv och sprider sådan glädje omkring mig.
En kollega sa så till mig till och med. Hur jag hade förändrat stämningen i arbetsgruppen till mera skratt och glädje. 
 
Grejen är sedan den att ingen bjuder med mig, ingen hör av sig för att höra hur det är med mig. Jag skulle kunna ramla nedför trappen hemma första dagen på min semester och ingen skulle sakna mig förens jag inte dyker upp på jobbet 4 veckor senare.
Jag har mer och mer öppet börjat tala om att jag är ensam och att jag hatar att vara ensam. 
Antingen säger folk: åh, vad skönt det skulle vara med lite egentid.
Ja någon helg eller så kanske, men inte år ut och år in!
Eller så säger de:
Men du gör ju massor.
Ja ensam eller för att jag drar igång det...

Alla dessa självhjälpsböcker är bara skrivna utifrån introverta människor som inte vågar lämna hemmet eller prata med nya människor, men jag är inte sådan!

Mig hör man bara av sig till när man vill ha hjälp med något eller ha/lånat något av mig...

Du låter som en offerkofta.

Även om mycket beror på barnuppfostran så behöver ansvaret flyttas till den vuxna individen. Man kan inte skylla på sin uppväxt som förklaring till att någon beter sig dåligt mot andra.

Jag är övertygad om att majoriteten av dem som skriver på detta forum fortfarande antingen själva har diagnos eller är odiagnosticerade. 

Det är det som är så sorgligt, att människor som behöver ett forum egentligen skulle behöva någon form av forumhandledare för att kunna hantera sig själva och sina känslor. 

Visst handlar det också om anonymiteten, men om man stannar här med allt annat som står till buds och med näbbar och klor försvarar sin rätt så är det någonting som är annorlunda. 

Det finns en stor själslig ensamhet här som aldrig kan botas genom att fortsätta vara här. 

Vissa har som hobby att hacka och kritisera andras inlägg, men har aldrig nåt intressant att lyfta upp för diskussion, från sina egna liv. 

Det finns faktiskt vetenskapliga bevis för att världen blivit mer narcissistiskt, ta tex att folk hellre drar fram telefonen för att filma en olycka och att delge alla vilket spännande liv de har och få massor med likes istället för att faktiskt hjälpa till. När folks första impuls är att dra fram telefonen och posta andra olycka så visar ju hur självupptaget och empatibefriat samhället faktiskt blivit.

Personligen tror jag att vi har sociala medier att "tacka" för det. Alla lägger upp sina bästa sidor och framgångar för allmän beskådan, men sina brister och misslyckanden behåller man för sig själv, det får lätt alla att tro att alla lever fantastiska liv, utom en själv. Men så är det ju inte, dvs det skapar en falsk och ytlig bild av verkligheten som folk jämför sig själva med. Och så känner man sig misslyckad, mår dåligt och går på antidepp men fortsätter med nyllet intryckt i telefonen och FB och skiten driver sig självt runt och runt.