Kan folk bara sluta tycka synd om sig själva?

Jag blev kär i en psykopat härinne dessutom 

Jag brukar skriva trådar härinne om en psykopat jag är kär i dessutom 

Det är förhållandevis få som låser in sig i en bostad. Gör man trots allt det kan det bero på depression, tidigare misshandel, rädslor, PTSD. Då kommer man oftast förr eller senare i kontakt med samhället. Men det finns ett stort mörkertal av människor med arbeten och kollegor som "blev över" och varken lyckats behålla partner eller vänner. 

Det är lättare att få vänner om man redan har vänner, och det är lättare att behålla vänner om man har ett någorlunda attraktivt liv. Ingen vill vara med någon som aldrig skrattar hjärtligt utan bara klagar och gnäller, (med undantag för de som umgås genom att klaga och gnälla🙂🙃😀) . Vi känner alla sådana personer. Vi kanske till och med själva uppfattas vara sådana som personer utan att vi märker det? 

Mobbning beror ofta på att någon är avvikande i en eller annan mening, men det kan också handla om trakasserier från någon enskild mot någon som väljs ut, då man gör bedömningen att denne är svag. Det kan också stämma att sådan svaghet finns. De människor vi brukar kalla narcissister väljer sina offer noggrant, testar dem innan de gör värre och värre saker mot dem. De är värnlösa och klarar inte av att försvara sig utan hjälp utifrån. 

Mobbare och narcissister är ofta snabba i vändningarna och omgivningen hänger inte alltid med. Men ser man någon bli utsatt kan man göra skillnad. Om man vill. Det är frivilligt. 

Om man har varit delaktig i en mobbningssituation men har en självbild som motsäger någon sådan inblandning gör man förstås allt för att förneka det inträffade om man blir konfronterad. Man kan också ha svårt att erkänna att man blev duperad. 

Det lättaste för alla är ju att skjuta budbäraren, skaffa en syndabock och skylla på offret. 

Än mer komplicerat blir det ju om offer och förövare är samma person, eller att en person ser sig som offer men i andras ögon är en förövare. Det är vanligt att de som sysslar med psykisk misshandel rättfärdigar denna misshandel på olika sätt, särskilt i nära relationer. 

Vad människor skriver i trådar på internet ska man inte ta för face value. För det är uppskattningsvis 6/10 trådar på de stora svenska nätforumen skrivna av samma personer men under olika konton. De har hittat en märklig hobby som de blivit riktigt bra på. Det kompenserar dem för något som de saknar i sina verkliga liv. Ibland svarar de till och med sig själva. 

Om du som är ensam läser det här: Ge inte upp. Några saker som är bra att komma ihåg är att känna efter. Trivs du med en person eller är det något som inte stämmer som du har svårt att sätta fingret på? Lyssna på dig själv där. 

Du ska inte umgås med någon bara för att den vill umgås med dig. Hitta någon som är snäll och rolig och empatisk.

Alla som är ensamma förtjänar inte att ha någon i sina liv!

De ensamma människor som tycker att lyssnande människor känns kladdiga och att snälla människor är dörrmattor förtjänar att vara ensamma och att ingen fertilitetsbehandling fungerar, för sådana människor passar inte att bli föräldrar. Om du är ett barn till en sådan förälder och inte mår bra så har du som vuxen all rätt att minimera kontakten med din förälder. 

Jag känner till en kvinna som fick sitt barn för att hon var rädd för att bli ensam som äldre. Jag tror inte att hon är den enda kvinnan som resonerat så. Får man ett barn kommer man aldrig att vara helt ensam tänker man sig. 

Självömkan må inte leda någonstans, men självömkan är också en etikett man klistrar på andra. Man bör ha medkänsla med sig själv. Har man inte det kan det göra en hård på ett sätt som förgör ens relationer och förmåga att relatera. Det blir ensamt om man är för hård. Men för några är denna självvalda ensamhet den enda väg de klarar av att hålla ihop. Det får man som medmänniska respektera och hålla det önskade avståndet. Den här hårdheten var tidigare vanligast hos äldre män, men jag upplever att den blivit vanligare hos kvinnor i alla åldrar som lever ensamma. 

Om man mår bra eller dåligt har allt att göra med omständigheter för de allra flesta.

Har man okej ekonomi, okej hälsa, okej socialt liv, okej sexliv och okej familjeliv har man förutsättningar att jobba med sin mentala inställning. Där kan man till och med försämra för sig själv genom att förbättra hälsa, förbättra sexliv, förbättra familjeliv, få bättre vänner, byta partner. Man kan tävla sig till olycka.

Har man en ekonomi som brakar, blir sjuk, förlorar sitt arbete, förlorar vänner, förlorar partner, har problem i sexlivet, en sak eller allt på en gång, ja, då är risken hög att man mår sämre.

Visst kan en positiv inställning och ett jävlar anamma hjälpa, men omgivningen bör inte kräva det. Sedan kan man inte som vuxen förvänta sig att omgivningen ska vara ens krockkuddar på obegränsad tid, men förhoppningsvis har man varit en så pass bra människa när man mådde bra att man har stöd runt sig.

Har man det motigt sedan ung ålder och/eller i många år är det en annan sak, men för de flesta gäller att de kan klara av de motgångar de drabbas av. 

Alltså, jag säger inte emot att det alltid finns ljus, men omständigheterna är inte irrelevanta för hur en människa utvecklas. Det är därför man kan göra skillnad för en annan människa, på gott och på ont. 

En person som blir utsatt blir mindre utsatt om stöd finns än om andra tar utsattheten som intäkt för att behandla denna person ännu sämre. 

Men sedan finns ju då också de här självbästa drängarna som ser en utsträckt hand som kontaminerad om den är öppen med välvilja, men lite härligt fräck om den örfilar upp den svage i sin väg. 

Drängarna skulle aldrig tillstå sitt behov av medkänsla och det lämnar dem ensamma med sitt, som de vill ha det.

Jag håller med om att negativa människor som bara klagar orkar ingen med i längden, och det är därför det största lidandet sker i tystnad. Däremot hör vi människor tjuta i högan sky över det oviktiga, och en del av dem gör det gärna i grupp. 

Man behöver lära sig att hantera motgångar, men jag är övertygad om att trygga förhållanden där det inte blir så farligt att få motgångar ger en mycket bättre grund än långa bistra tider. 

Man får erfarenheter under bistra tider som man i bästa fall kan använda till något som kommer en själv och andra till gagn. 

Narcissister brukar inte vara så ensamma? De klarar ofta inte det. De brukar tvärtom vara experter på att få nya kontakter, med smicker och charm, och en narcissist skulle heller aldrig öppet tillstå att det finns saker i livet den inte är nöjd med. Däremot kan den visa på många andra sätt att den inte är nöjd om den tycker synd om sig själv.

Sedan finns det förstås dolda narcissister, inåtvända typer som inte gör så mycket väsen av sig men ändå är väldigt missnöjda med tillvaron.