Kan folk bara sluta tycka synd om sig själva?

Jag har läst en hel del trådar/artiklar/anonyma insändare och så vidare skrivna av kvinnor och män som känner sig ensamma. Inte ensam som i att man nödvändigtvis behöver en partner, utan att man överlag saknar umgänge.

Jag har lagt märke till att dessa personer ofta tycker synd om sig själv (inte alla men många). De tycker så synd om sig själva. Istället för att ta tag i problemet skriver de trådar på internet, för att folk ska berätta hur synd det är om dem. 

Man kommer inte få fler kompisar eller hitta annat umgänge om man låser in sig i sin bostad och är rädd för mänsklig kontakt. Det funkar inte så. Om man nu så gärna vill träffa människor så får man faktiskt lyfta på arslet och se till att det händer något. Man tar egna initiativ. Man börjar höra av sig till folk, man söker helt nya kontakter om de gamla kontakterna inte längre är intresserade. Man kastar sig ut i världen och släpper rädslan, man provar och ger sig in i alla möjliga situationer. Annars händer ingenting. 

Istället för att vänta på att andra ska komma fram och börja prata och ta kontakt så kan man ju prova att själv göra det. Vet man inte vad man ska säga så finns det bra tips om man bara googlar. 

Om man nu har gjort allt i världen och ändå inte lyckas knyta nya kontakter, om man fortfarande är helt ensam, då kanske man måste inse att problemet ligger hos en själv - man är sannolikt inte en så fantastisk människa som man tror om nu alla människor tar avstånd från en..

Kan folk bara sluta tycka synd om sig själva?

Hade frost på rutorna till min Porsche Panamera 4 S i morse
lite jobbigt och tyckte faktiskt lite synd om mig själv som stod där med isskrapa i handen....

"Om man känner sig ensam så MÅSTE man själv göra saker,  ta intiativet till att träffa (nya) människor,  bekanta, vänner eller enpartner.." 

Så är det. Vad du håller med TS om är en verklighetsbeskrivning där alla ensamma aldrig försökt innan de sätter igång och tycker synd om sig själva. Sådana människor finns kanske. Jag känner inte till någon. 

Jag tror därför inte att alla de som dejtar och kompisdejtar och tar initiativ med bekanta som inte återgäldas skulle hålla med dig. 

Då kanske ditt svar är att de gör något fel. Kanske det. Får de inte visa att de är ledsna då? Försöka ta reda på vad de kan göra annorlunda? Konstatera att de inte kan göra mer? Nej, då har de plötsligt en offerkofta. 

"Det kanske är lite svårare om man är äldre, än om man skaffar nya vänner som tex  18-åring.(som jag gjorde) .men det är inte omöjligt om man verkligen, vill.." 

Det är inte omöjligt, men det går inte att ersätta de vänner man hade när man var ung. För dig som behållit dem är de vännerna förstås en skatt att vara rädd om. 

" Kunde jag skaffa nya vänner och en man så kan andra!."

Absolut! Men det tar olika lång tid för olika människor. En någorlunda attraktiv vanlis har det lättare än en lätt socialt obegåvad person med ett lite udda sätt att vara på. 

"Och så finns det ju så många olika saker som man kan göra för att träffa folk nu för tiden  så hur någon ens kan misslyckas med att inte träffa en enda person..är för mig en gåta.." 

Jag tror att du har lite problem med att ta andras perspektiv? Om ditt liv innebär få möten med andra?

Du kan ha flyttat för kärlek och det har tagit slut, befinner dig på en liten plats, där har du en situation jag läst om här på forumet. 

Om du går någonstans för att träffa folk och har svårt att få kontakt kan människor sätta upp en sköld genom att ta upp sin mobiltelefon. Du lär dig när du är avvisad. 

Jag tror att människor ger upp för att skydda sig själva.

De flesta som tar kontakt med mig spontant är uppenbart lite udda och jag skulle, i likhet med andra, gärna träffa en person vars brister jag inte behöver kompensera för. De vänner och bekanta jag har behållit under lång tid har jag lärt mig uppskatta för vilka de är men drömmer om att ha en person i mitt liv som är lite mer av en klippa i sättet. 


"Helt ok om man inte vill träffa människor, men då klagar man ju inte.."

Jag hoppas du fick lite nya perspektiv och känner att behovet av att klaga över att det finns ensamma människor som är öppna om sin situation minskade. 

Nära vänner är väldigt överskattat imo. Rent allmänt skulle jag säga att det är fel att tro att lycka ska komma från andra. Det ska komma inifrån en själv.

Jag har själv några nära vänner som jag haft i flera decennier. Jag skulle kunna bli av med alla dessa utan att det hade besvärat mig nämnvärt. Mina vänner är bättre än mig på att hålla kontakten men jag tycker ändå att det är bra att vi gör det då man är starkare tillsammans.

Det där jagandet efter vänner, som att vänner i sig skulle vara ett självändamål tycker jag är helt fel. Det man ska göra är att finna lycka i sig själv när man är själv. När man väl funnit det blir man även mycket mer attraktiv att umgås med eftersom man blir en bättre person.

Lätt för mig kan någon tycka. Men jag vidhåller att de där enstaka dagarna varje år när jag går vara helt ensam är de allra lyckligaste. Även om jag har människor omkring mig som jag älskar och som älskar mig (framförallt min familj). Man får en sådan sinnesfrid av att bara dagdrömma i ensamhet.