Kan folk bara sluta tycka synd om sig själva?

Fast nu var det ju inte "jag känner mig ensam", utan "jag är ensam". 

Jag gör en generell reflektion runt det som ses som gnäll för den ena, inte nödvändigtvis är det för den andra. Eller egentligen gnäll alls.
Personer med tydligt mätbara bedrifter brukar annars vara snabba att odla det mantrat att alla andra är gnällspikar, eftersom de inte gjort deras egna livsval.

Jag är nästan outtröttlig vad gäller detta mitt intresse, just för att det är en sådan vanlig förenkling: Hen gör sig till ett offer, jaha, vem bestämmer det, vart vill du komma? Varför bryr du dig om att trampa runt i det variga såret istället för att dansa iväg på din egen påstått drömmiga äng?

Mej OJ vilka härliga härskartekniker!!!

Dock är det Intressant att en person som verkar tro sig vara odömande och empatisk kan vara så oerhört blind för sitt eget dömande och hat. Jag menar, det du skriver nu är ju allt annat än odömande och empatiskt eller hur Ööh?

Du kanske inte är en sån upplyst och empatiskt varelse som du tror att du är utan en precis lika låg kålsupare som alla andra  //

Det verkar som att du läser in en del saker i mina inlägg som jag inte sagt eller uttryckt.

Jag känner empati och medlidande för någon som känner sig i ensam. Det bortser inte att uttrycket "Jag känner mig ensam" är ett klagande uttryck.

"Det är en intressant fråga. 

Jag tror det mest handlar om att ta avstånd från beteenden man absolut inte vill se i sig själv, sina anhöriga eller k samhället i stort. Offermentallitet är en sjukdom som ska bekämpas imo. Låter man den ta över blir bara fler och fler drabbade av den sjukdomen. Därför det är då viktigt att stå fast emot den."

Man kanske tror att man gör någon en tjänst genom att ropa offerkofta på nätet. 

Jag tror att det är bättre att vara förstående och konstruktiv och samtidigt ignorera det man ser som offerkoftigt. 

Några inlägg upp listade jag trådar jag sett. De flesta intresserar mig inte. Jag hoppar över dem. 

Den här tråden handlar om ensamhet. Det har jag erfarenhet av. Det intresserar mig. Då skriver jag gärna, så länge det inte urartar. Men det håller balansen än så länge, även om vi har några ettriga försök att få igång lite pajkastning här och var. 

Fast uppväxten är väl det som format oss mer än något annat, så ett dåligt beteende kan ha sin rot där. Därför är det synd att KBT nästan helt kommit att ersätta den traditionella psykoanalysen, eftersom många har knutar som behöver lösas upp som härrör från uppväxten/ barndomen.

sv.wikipedia.org/wiki/Sjukdomsvinst

www.jagvillveta.se/14-17-ar/vad-har-hant/psykisk-misshandel

Jag vill ha sagt att alla inte har samma berättelse. Att det finns offer. Att alla offer inte har offermentalitet utan fortsätter att kämpa. Som du en gång gjorde. 

Det finns också människor som inte förmår sig att ta en kamp för att få det bättre. Det kan ha legitima skäl och mindre legitima skäl. 

Vi människor kan underlätta för varandra genom att uppmuntra, eller försvåra för varandra genom att sänka. 

Vi kan manipulera och vi kan bli manipulerade. Vi kan kliva över lik eller göra det vi tror är det rätta. Beroende på vad vi varit utsatta för tidigare har vi olika möjligheter. 

Det är sådant det inte såg ut som du såg inifrån din egen berättelse, och jag är ingen perfekt människa och ängel, jag blir irriterad när jag ser sånt.

Nu vet jag inte exakt hur skitjobbig du var som artonåring och varför du hade behov av att ta avstånd från dig själv och den du en gång var. 

Nej..Jag menade nog mest dom som har försökt få vänner ngr ggr och ger upp för fort!  
För dom som inte ens har försökt har många ggr en diagnos (inte alltid såklart) som autism/add, och kan ha väldigt svårt med det sociala "spelet" 
Och många av dom tycker inte ens att det är något problem eller något konstigt med att inte ha vänner eller en partner..Även om dom är 40 bast..Tror inte att det är så många  av dom med en riktig diagnos som ens skriver på FL, ens.

Jag har ju själv varit utan vänner, osv som jag skrev--för att jag var fruktansvärt   blyg/introvert...helt enkelt, och för att få nya vänner så var jag tvungen att lära mig det sociala "spelet"  men jag har ingen diagnos, haha..Kanske jag skulle fått en diagnos om jag hade fötts på 2000-talet, för nu har ju varenda kotte en diagnos, nästan.

Det är där jag tror att en del failar, när det gäller det sociala "spelet" .
Du får inte vara för blyg..Du får inte heller vara för oblyg..och fråga folk om vad som faller dig in--neeej....Du måste veta "hur" man beteer sig vid olika tillfällen--beroende på var du är eller gör..osv....
Och har man inte tillräklig vana med att interagera med folk så kan det ta lite tid och ngr misslyckade försök innan man lär sig....

Och nu när du skriver det så tror jag också att väldigt mycket kan bero på att många ger upp för att skydda sig själva,..En sorts försvars mekanism som kan bli starkare ju äldre man blir..

Sen är ju inte allt så svart eller vitt heller-..Utan det finns ju många "gråzoner" också när det gäller detta eller allt möljigt egentligen...
Och det var inte min mening att det skulle låta som om jag klagade på ensamma människor, utan jag tänkte mer på att om jag kunde lära mig hur man skaffar nya vänner som var så fruktansvärt blyg/introvert förut, så borde andra kunna det också..

För FL som kollektiv är problemet det motsatta. När någon delar ett problem är alltför många snabba fram med offerkoftan till den klagande.

Psykologer och terapeuter blir patienttrötta, och människor som kommit hit dagligen i femton år blir problemtrötta. 

Det är min tolkning av vad som skett det här sorgliga forumet. 

Har man det svårt bör man absolut inte skriva om det på internet. Glädjande nog läste jag nyligen på Flashback att det funnits en användare där som faktiskt fått sina inlägg borttagna, trots att forumets policy är att det inte går. 

Den som uttryckte saknad efter att ha fått titta in i någons ofiltrerat svåra liv gav ett ansikte åt den socialpornografiska sidan av människans natur.

Nu väntar jag på att de som skriver om andras problem i lätt modifierad skrud träder fram och böjer sitt huvud i skam. 

Ynkligt och fegt är det vad som sker här. 

Det blir ju också en rätt konstig logik om man betraktar den som startar en tråd om sina problem, här inne. Och att den etiketteras med en rad problem, tillstånd och diagnoser.
Samtidigt som de  svarande i tråden på något sätt skulle vara det "normala" som ska ge råd.
De problem någon drar fram här på Familjeliv är oftast bara en västanfläkt av de problem många uppvisar då de svarar på den.
Liksom med hela den här tråden. Grunden är att någon stör stör sig på de som är ensamma och ledsna. Och att det är de som är problemet. Men problemet i sig kan lika gärna vara att man stör sig så pass att man skriver en sådan här tråd.
Och i tredje hand dåatt andra reagerar starkt på den.

Jag har väl i någon mån svarat på utgångsfrågan om att "tycka synd om". Att attackera någon är oftast andra saker.
Inte alltid, för även personer i extremt underläge kan attackera också. Vilket man bör ha med i åtanke om man ska döma dessa. Hela faktorn med makt, i ett bredare perspektiv saknas ofta i den här och liknande diskussioner. Kanske för att folk ofta har svårt med maktkritik 

Jag svarade dig i går, på sidan 11. Det gäller fortfarande.
"Jag förstår nog inte vad det är för konkreta exempel du vill ha. Jag för ett rätt allmänt resonemang.
Dessutom brukar konkreta exempel få diskussioner att fastna i just de konkreta exemplen, snarare än själva andemeningen. "

Maktkritik handlar kanske inte ont anande om att se makt där den finns. Och ifrågasätta den.. Det kan såklart vara lite knepigt då det finns många varianter av makt. 
Ett exempel kan vara på en arbetsplats där det finns en "gnällig" individ.omgiven av folk som ogillar dennes offerkofta-attityd. Men det som inte syns är att den här omgivningen skapar en situation där den i underläge kommer i konflikt med de andra.
Den typen av konflikt handlar sällan om att någon bara "tycker synd om sig själv", utan har ofta underliggande orsaker. Det kan vara så att det finns ett attitydproblem hos den som "tycker synd om sig" själv. Men det kan lika gärna vara så att de andra som är i majoritet - och därmed ofta mer makt, kanske slarvar på jobbet och inte vill någon ska ifrågasätta det.

Det är ju ofta svårt att se vad som är konstruktivt eller inte. Om någon påpekar något relevant men omgivningen använder sin makt för att sänka det, så kan det ibland räcka med att det kommer in en ny person så förändras allt.
Det kan ju också vara problem med en mindre arbetsgrupp, men samtidigt  inte problem på jobbet i sin helhet. 
Det jag vill komma med är att det finns många variabler. Och att bara dra från problem skapar också ofta fler.

Bra skrivet.