Flytta med 1 åring

Jag förstår dig Ts, jag var i en liknande situation när min dotter var ca 1 år och jag ville lämna och flytta tillbaka till min hemstad. Dock är det precis så som många i tråden skrivit, när man har genensam vårdnad kan man inte bara ta barnet och flytta. I mitt fall var mitt ex dessutom ändå en bra pappa till en början även om han inte var så snäll mot mig, och jag ville att mitt barn möjligheten att ha en bra relation med sin pappa. Sen hade han inte låtit vårt barn flytta med mig till min hemstad oavsett. 

Ett knappt år senare fick han ett jobb 70 mil bort, och bara flyttade (själv). Fortfarande ville han inte godkänna flytt för barnet till min hemstad, vilket skulle medföra att han istället för 70 mil skulle gå 25 mil till barnet. Där valde jag att flytta ändå, fick godkänt av Skatteverket att skriva barnet hos mig i min hemstad. 

Håll ut Ts, jag hoppas du med tiden kan finna ro i den stad du måste bo, förhoppningsvis kan du bygga ett socialt närverk där så att du trivs bättre! 

Har en kompis som har bott i Sverige i 20+ år i väntan på att hennes barn ska bli myndiga så att hon kan flytta tillbaka till Canada med sina barn. Det är ju så det funkar när man har skaffat barn på en plats. Man kan inte på eget bevåg ta med sig barnet någon annanstans där man trivs bättre utan man får acceptera att barnet kommer stanna på plats A under uppväxten om man inte kommer överens om något annat. 

Ditt bästa kort är alltså att försöka övertala pappan att få flytta och ta med dig barnet. 

Nu när du är mamma handlar det inte om din personliga lycka först och främst, utan om barnets behov och rättigheter. Du har rätt att skilja dig och leva ditt eget liv ändå. 

Jag är i en väldigt liknande situation, det som stör mig är varför den ena föräldern ska ha fördel. 

Vi bodde i min hemstad först, flyttade sedan till hennes hemstad men jag vantrivs och nu är det slut. Har ett barn i samma ålder som ts. 

Jag vill bara ta barnet och flytta men det kommer aldrig den andra föräldern gå med på. Alternativet är precis som ts skriver, jag kommer bli både ensam och olycklig enbart pga var barnet är skrivet.

Känns fruktansvärt orättvist att den ena föräldern ska sitta med trumf. 

(Jag bryr mig inte om något kön på föräldern, utan det jag skriver gäller båda föräldrarna oavsett kön).

Det handlar inte om "var barnet är skrivet" och det handlar inte om att "den ena föräldern har trumf".

Det handlar om att barnet har laglig rätt att umgås med båda föräldrarna. 

Även om barnet är skriven hos dig, och du och den andra föräldern har gemensam vårdnad, så skulle du inte kunna flytta hur som helst. Då det skulle försvåra för barnet med vv umgänge/boende, med båda sina föräldrar.

Barnets rätt trumfar alltid  föräldrarnas "jag vill flytta"/"jag vill <fyll i här vad man skulle vilja>" ..
Det är något föräldrar av någon märklig anledning alltid glömmer bort när de väljer att separera.

Ja. I praktiken tar du ju bort en av föräldrarna från sonens vardag. 

Det är inte rättvis mot din son att ha så långt mellan sina föräldrar. Det omöjliggör ju i princip att han ska någonsin kunna ha en vardag med båda sina föräldrar.

Detta borde du ha tänkt igenom redan innan ni skaffade barn, för du har ju gjort val genom hela den här processen att träffa och flytta till en man långt bort från där du egentligen vill bo. Men nu har ni en person till att tänka på, då räcker det inte med vad just du vill.

Om du tycker att du kan ta sonen 25 mil från pappan, kan du lika gärna lämna sonen där och flytta? 

Är det orättvist mot DIG att DU tagit EGNA beslut att flytta någonstans där du egentligen inte vill bo. Och sen låta BARNET ta konsekvenserna av att du nu inte trivs?

Vilken otroligt stor offerkofta du har skaffat dig!

Du har uppenbarligen inte varit i en liknande situation då skulle du aldrig förminska någon annans känsla eller mående. 

Känns det bättre för dig nu?

Helvete vilken liten människa du är! 

Nu ska jag inte vara kortrandig och jag ska vara både med och emot alla. Rent krasst har folket i tråden rätt. Du måste sätta barnet först och barnets rätt till båda sina föräldrar är självklart viktigt. MEN och det är ett stort jävla men. Vi i tråden vet inget om situationen. Rent krasst. Vi kan bara spekulera. Jag såg att du kanske inte kände dig 100% trygg med att pappa kunde ha barnet själv vilket så klart påverkar dina tankar. Om barnet är Så litet som det verkar kanske du fortfarande är föräldraledig. Det lät som du inte bott där så länge. 
Några frågor som är viktiga i det här är ju: är han en bra pappa? 
Prioriterar han sitt barn och sätter honom först? Är han en snäll person?

Är han ett svin som inte lyfter ett finger i föräldraskapet och sätter sina egna intressen framför familjen ja då förstår jag frustrationen också.

Visst ert barn har rätt till båda sina föräldrar det står de i barnkonventionen. Men det står inte att barnet har rätt till båda sina föräldrar på 50/50. 
Bara för att du flyttar innebär det ju inte per automatik att barnet inte får tillgång till sin andra förälder. 

Min gissning är att du är mamma och även är den som vart föräldraledig och också är den primära anknytningspersonen. Det ligger även i ert barns intresse att du mår bra. Mår inte du bra kan du inte heller ta hand om ert barn bra. Det är fakta. Ett barn som bor med en deprimerad förälder löper en hel del risker om man kollar till risk- och friskfaktorer.

Om du skulle flytta hem gissar jag på att du har ett stort socialt nätverk med familj och vänner vilket är en friskfaktor. Men det kanske finns från pappans sida i nuvarande staden också. Som sagt det är mycket vi inte vet utifrån det lilla vi får i tråden. 

Men om jag tänker hur det låter så har pappan ett beteende du inte känner dig trygg med och inte känner dig trygg att lämna ditt barn i om det blir så. Hade du haft en närvarande engagerad partner tvivlar jag på att du skulle vilja lämna så gissar på lite frånvarande och kanske otillgänglig. Kanske jobbar mycket. 
Du sa att du känner ingen vilket låter som att ni inte bott i hans stad så länge och att flytten kanske var lite förblindad av relationen.
Det låter som att du vill ha familjen nära för att navigera i föräldraskapet och få stöd i vardagen som du kanske inte får från sambon. 
Är du fortsatt föräldraledig skulle jag om det nu är som jag tror ta mitt pick och pack och åka snabbast möjligt till min hemstad. Jag skulle flytta hem till någon typ mina föräldrar eller liknande och sen hitta en egen lägenhet snabbt. Pappan skulle få stämma dig på vårdnaden men när det har kommit en bit i den processen har du troligen bott i din stad ett tag. Du har vart föräldraledig och är som sagt den primära anknytningspersonen. Jag tvivlar starkt på att skatteverket eller vilka det nu är som beslutar detta skulle ta barnet från tryggheten hos dig. Däremot måste du då möjliggöra umgänge mellan barnet och den andra föräldern. Hur den föräldern sen vill göra är upp till hen. Men som sagt jag tror att du kommer undan med att flytta hem om du gör det nu innan barnet börjat skola och så.

Jag antar att min kommentar inte kommer vara så populär men vad jag sett från andra trådar och i livet så känns det som alla mer eller mindre kommer undan med detta. Så vore jag du skulle jag som sagt ta chansen nu. Typ i morgon.

Lycka till

Vad menar du med det? Tror du att du är ensam om att livet innebär svårigheter och utmaningar? Och tror du att du är ensam om att ha fattat beslut som du sen måste leva med i ditt liv?