Jag är principiellt anhängare av polyamori, och ömsesidig öppenhet omkring varandras relationer.
Det betyder inte att jag inte kan bli svartsjuk. Men jag anser att det är en barnslig egoistisk känsla hos mig som bottnar i en föreställning om äganderätt hos mig. Och därför vill jag motarbeta den.
När det är sagt lider jag inte våldsamt av svartsjuka, och har aldrig gjort - den kan dyka upp i vissa situationer och då kan jag resonera med mig själv.
Nu till det lite lustiga: Jag har alltid tyckt att tanken på lesbisk kärlek/sex är både eggande, och vacker. (En uppfattning som jag tror jag delar med massor av män !)
Jag utesluter inte att jag skulle kunna bli svartsjuk på en tjej som min samleverska delade säng med också - men jag är övertygad om att jag skulle bli MINDRE svartsjuk än jag kunde bli på en man !
Oavsett vilket skulle jag acceptera om hon valde att ha en man/kvinna vid sidan om mig.
Om det inte vore så att jag blev totalt utmanövrerad och aldrig fick komma till för att hon sprang med andra, skulle jag tillåta det fortgå utan protester.
Men jag skulle vilja tala om det, och om jag kände mig alltför åsidsoatt, skulle jag ta upp det.
Men i princip skulle hon få lov att ha både en eller två älskare/älskarinnor utan att det skulle störa mig särskilt mycket.
Om jag skulle slå upp skulle det snarare vara för att vårat förhållande inte fungerade på annat sätt.
att slå upp betyder inte nödvändigtvis att bryta vänskapen - bara att vi inte är ett par längre, och antagligen också att vi inte hade sex....
för mig är det en väsentlig skillnad mellan en samlevnadsrelation/parrelation och en ren sexuell relation - vare sig den är sporadisk eller kontinuerlig.
