Rädd att det är för sent- fysisk hälsa

Inte* falla offer.
Skriver på mobilen så det blir lite fel.

Jag sitter i samma båt. Jag började ångestäta redan i lågstadiet pga hemförhållanden, och stillasittande mycket pga detsamma plus mobbing i skolan. Det gick ju an i en handfull år men nu är jag 30+, tänderna har tagit stryk, kroppen lika så, jag tappar hår förmodligen pga att jag troligen har brist på massor av vitaminer och mineraler. Jag är också överviktig, ganska mycket. Jag har inte varit hos tandläkare sen jag var 17 med undantag för när visdomstanden gick sönder och jag hade så in i helvete ont.

Men jag har bestämt mig för att ta tag i det. Jag har bokat tandläkare till i Januari. Jag fick tips om en jättebra på min ort som är van vid patienter med tandläkarskräck. Jag vet inte om jag har det egentligen men det känns ändå bra att ha en som kan sånt. Jag har också varit hos vc och tagit prover för att se alla mina brister, samt testat blodsockret. Provsvaren är inte klara än men blodsockret var ok i alla fall.

Jag tror att jag egentligen också behöver terapi för att bearbeta min barndom. Maten/godiset tror jag i alla fall delvis är symptom på dåligt mående och obearbetat trauma. Köerna är långa så jag kanske får börja i någon ände själv.

Försök att hitta en ände att börja dra i du också. VC, tandläkare? Även hos tandläkaren kan man boka en tid bara för att prata om sina tankar kring tänderna och tandläkaren om man vill.

Det är aldrig för sent att ta tag i saker och ting. 

Börja med knoppen för att få kroppen att följa. 

Vilka jobbiga känslor du går igenom! Jag tror att många kan känna igen sig.

En sak som är viktig att komma ihåg är att åldrande drabbar alla. Nu har det gått lite snabbare för dig på grund av hur du har levt låter det som, men du skulle ha kommit dit i alla fall. 

Vad som kan hjälpa är små steg och att i ditt inre vara väldigt entusiastisk för att till exempel dricka tillräckligt med vatten, som ju är hyfsat lätt att börja med i vårt land där vi har tillgång till det.

Stärk dig själv med goda tankar och handlingar. Det är ju inte raketforskning att må bättre, och ändå kan det vara så svårt att göra rätt saker för sig själv om man hamnat i dåliga mönster. 

Precis! Finns det liv är det aldrig för sent!

Vad har åldrande med saken att göra. Även unga kan vara överviktiga och ha dåliga tänder

Hej
Jag tror du behöver gå till grunden och hitta kärlek och acceptans till dig själv.

Börja med att förlåta dig själv för det som hänt bakåt. Du har gjort så gott du har kunnat utifrån de förutsättningar som du har haft. Att lida av depression och ångest påverkar i jättestor utsträckning. Vem fungerar optimalt under sådana omständigheter?

Fortsätt sedan med att börja försöka förstå dig själv. Varför har det blivit som det har blivit?
Vad behöver förändras för att du ska kunna göra annorlunda? Vad finns det för hinder? Vad behöver du för att komma förbi dessa hinder? Och vad är rimligt? Sätt upp möjliga och snälla mål för dig själv.

Försök att hitta en nivå där du accepterar dig själv och ser dig själv som den du är. 
Du duger som du är. 
Var snäll mot dig själv och se att du förtjänar att må bra men kräv inte att du ska vara perfekt.
Och våga ta emot hjälp...

Styrkekramar

Hej!
Tack för ditt svar.
Min ångest och depression har minst sagt suttit käppar i hjulen. 
Självsvält, sockerberoende, dåliga rutiner, väldigt dålig sömn i många år. 

Var nyss på ICA och stod emot ALLA sötsaker. Köpte endast färskt bröd (Ciabatta).

Något som gjort det svårt att ändra vanor genom åren är att det varit så smärtsamt att tänka på, och då har jag inte vågat möta ångesten och möte svårigheterna som förändring av vanor innebär.

Det blev ofta så att jag tänkte att det är för sent ändå. Och fortsatte döva ångesten med socker.

Jag vet varför det blivit som det blivit. Extrem ångest på grund av ohälsosamma hemförhållanden (alltså ett hem som gav mig mycket ångest, stress och otrygghet). Depressioner och ångest har avlöst varandra, och för att överleva har jag ofta ätit socker, både för energin och dopaminkicken. Blev på nått sätt "lugnad", ja som tröstätande kan man säga.

Det jag behöver är kanske att fatta mer långsiktiga beslut och planera matintag bättre. 

Tack för din uppmuntran och kram på dig med!

Åldrandet har inte mycket med saken att göra. Men det är ju självklart att dåliga vanor i väldigt många år sätter sina spår.

Det finns hälsosamma äldre som ätit nyttigt och rört på sig och inte varit sockerberoende och koffeinberoende. Men det finns många som HAR varit det i Sverige, så det är lätt att tro att dessa individer har åldrats "normalt".

För övrigt är jag inte gammal heller. :)

Du verkar ha starkt psykologiskt försvar i form av att slå ifrån dig. Vad jag menade med åldrande är dina i dina ögon dåliga tänder och din försvagade kropp. Men det är positivt ju yngre man är när man inser att man vill förändra saker. Din depression kan göra det tyngre för dig än vad det skulle vara annars, men små steg, positivt tänkande och ihärdighet mot realistiska mål brukar vara grejen rent långsiktigt.

Vet inte riktigt vad du menar med att jag har ett starkt psykologiskt försvar, men jag menade bara att åldrandet självklart sätter sina spår men att vid min ålder borde jag vara mycket hälsosammare, och det är mitt fel att jag inte är det.

Det är ju aldrig försent...

Jag tänker att sockret och dina ätmönster inte är problemet utan symtom och försök att hantera de förutsättningar du har fått.

Du beskriver att du har haft en tuff barndom som medfört psykisk ohälsa. Du har svårt att ta itu med det som gör att du mår dåligt och du hamnar i en ond spiral, där tillfälliga lösningar (äta) ger dig ännu mer ångest.

Släpp fokuset på matvanorna
De är inte huvudproblemet. Huvudproblemet är att du inte fått chansen att utvecklas och bygga en trygg grund. Du har inte fått verktygen att bygga upp en god självbild och självkänsla och tro på ditt eget värde.
Det är inte ditt fel.
Försök att inte jämföra dig med andra. De har inte haft samma förutsättningar som du.
Det blir lika märkligt som att en med 10 kilosvikter vid anklarna jämför sin löphastighet med en som saknar den extra vikten.

Var snäll mot dig själv
Jag tror att du skulle behöva gå och prata med någon. Få hjälp att bearbeta det du varit med och se din egen styrka....se hur långt du har kommit trots de förutsättningar du har och har haft.
Få syn på allt du klarar istället för det du inte klarar....