26 år gerascofobiker och identifierar mig som ett barn- ok?

Hej! Jag är en tjej som har autism och snart är 26 år, men jag känner mig som en person i högstadieåldern. När jag var i tonåren kände jag mig i sin tur som ett prepubertalt barn. Jag har haft svår åldersnoja (gerascofobi) så länge jag kan minnas. Jag får självmordstankar, gråter och blir apatisk varje gång jag ska fylla år och även när jag blir påmind om hur gammal jag är. När jag gick i gymnasiet började jag en gång storgråta när jag blev påmind om att jag gick i gymnsiet och inte i grundskolan. 

Det är svårt för mig att se min egen årskull verkligen vara vuxna nu, till och med ha gift sig, skaffat jobb och barn. Jag blir ledsen när jag ser mig i spegeln, jag ser äldre ut än jag vill. Sörjer att man som tjej inte åldras med samma värdighet som en kille. Den enda tiden i mitt liv jag kunde se mig i spegeln utan att må dåligt var mellan 16-19, sedan har det gått utför. Jag lägger mycket energi åt att tänka på hur gammal andra uppfattar mig som samt att försöka få andra att tro att jag är yngre än min riktiga ålder. För mig känns det alltid som åldersdiskriminering när det ställs andra krav på mig än på en yngre. Jag känner mig lika sårbar som ett barn och klarar inte mig själv. 

När jag ser på bilder från mellan 2005-2016 känner jag någonting som är starkare än nostalgi. Jag känner förnekelse av att tiden har gått vidare. Jag håller kvar vid gamla trender, går runt och "låtsas" att det är ex. 2011, går runt och "låtsas" att jag är 12 år. 

Jag har autism vilket för mig innebär att jag aldrig någonsin haft vänner eller romantik. Jag kommer tyvärr troligtvis leva mitt liv i social isolering, vilket i sig är en stor sorg. Jag kanske hade sett annorlunda på mig själv om det funntis i min världsbild att jag skulle bilda egen familj någon gång? Kanske kan mina känslor bero på min autism, att jag faktiskt är yngre inuti? Någon som vet hur jag kan hantera mitt framtida åldrande i denna djupt ensamma eviga barndom och finns det någon som känner igen sig?