Förlorad son

Det är många som kommer med tips här och jag tackar för engagemanget.

Jag har testat allt för att försöka få till en bra kontakt med sonen och svärdottern. Har kommit med förslag på dag om att träffas, frågat när det skulle passa dom, men inget svar. Ingen av dom svarar när jag ringer och de svarar inte på sms. Jag åkte till dom en gång utan att ha kunnat få kontakt innan och då blev min son jätttearg. Han var själv med barnen då. Det här var en eftermiddag. Han ville knappt släppa in mig.

Jag är absolut inte fördömande vad gäller om folk vill dricka vin etc. Däremot är min son otroligt fördömande mot mig. Hans tjejs familj kan göra vad som helst, men om jag hans mamma skulle göra samma saker, så är det helt förskräckligt.

En sak vet jag att de tog otroligt illa vid sig var när jag ifrågasatte deras användning av mobiler, ipads och TV för barnen. De använde mobiltelefon som tröst och barnvakt åt deras några månader gamla bebis och jag sa väl vid nåt tillfälle att det inte år så bra för barnen, att de är för små och att hjärnan kan ta skada. Morfar har adhd och då är det extraviktigt att inte stinulera små barns hjärnor med sånt. Barn under två år ska inte ha skärmtid alls. Det har ju debatterats och skrivits massor om detta. Jag tycker inte det är ett dugg konstigt om man ifrågasätter sånt. 

Jag kan inte göra nåt mer och om vi ska kunna ha kontakt är det nu bara helt upp till dom om vi ska kunna ha det. Jag får väl vänta tills mina barnbarn blir så stora att de själva kan bege sig till mig. Jag bor bara ett par mil bort. Men jag kommer aldrig tycka att är ok att föräldrarna förvägrar barnen kontakt med mig. Det är inte rätt mot barnen. Det är inte barnens val.

Jag tycker det är helt otroligt märkligt att vissa här inte förstår vilken smärta och sorg det är att inte kunna träffa sin son och sina barnbarn? Ni som är med om detta, berätta gärna hur det känns. Är ni glada och bara rycker på axlarna åt det som ingenting? 

Det är vi kvinnor som föder barnen. Jag har varit på väg att mista mitt liv ett par gånger innan mina barn kom till världen. Vad fick pappan offra? Ingenting! Min/vår belöning var dels att han med sin otrohet splittrade familjen i en riktig livskrissituation. Slängde mig ur huset och brydde sig inte ett dugg om var hans barn och jag skulle bo. Han hjälpte inte till med nånting, dvs hjälpa till med att leta efter boende åt sina barn eller annat i samband med det. Det viktigaste för honom var att flytta ihop med sin nya direkt jag flyttat ut. Inte ok mot barnen. De hann ju aldrig vänja sig vid henne. 

Vad som är det märkliga i det här är att min son och min svärdotter verkar tycka att hans pappa och hans tjej är så bra människor, att det är dom som är värda att få träffa barnbarnen. Men min sons pappa har också själv sagt att svärdotterns familj är på alldeles för mycket. Jag som absolut inte gjort nåt fel i det här får inte träffa barnbarnen. Det är de fula och falska människorna som belönas. Men jag tror på karma. Det gör jag. Ingen är perfekt. Vi gör alla våra fel, men det finns absolut ingen rättvisa i det här. Som jag skrev förut brydde jag mig massor om mina barns farföräldrar, medan barnens pappa inte ringde min mamma förrän hon låg på sin dödsbädd. Min mamma var en otroligt fin och kärleksfull människa. Hon dog nästan i min famn med alla sina barn omkring sig och vi sjöng för henne när hon dog. Är jag en hemsk människa? Har jag en grandios självbild? På vilket sätt? 

Men tyvärr måste jag konstatera att min son har ärvt eller tagit efter sin pappas kyliga och oempatiska sätt. När mina barns farfar dog, ville inte min då tonårige son ta farväl av sin farfar, vilket min två år äldre son gjorde. Så mina söner är olika på så sätt. 

Och att om jag tog hand om barnen varannan vecka helt själv i flera års tid, skulle det enligt vissa inte vara nånting? Det är inte lätt att jobba heltid, lämna barnen tidigt på morgon och hämta efter jobbet med alla kvällsbestyr. Barnens pappa hade ju sin tjej och sina föräldrar som hjälpte till massor, så han hade det hur lätt som helst. Jag avskydde för övrigt att behöva vara ifrån mina barn. Jag födde inte mina barn för att behöva vara ifrån dom.

Det märks ganska tydligt i inläggen här att vissa har inte så mycket livserfarenhet och vet inte riktigt vad de skriver om. Det märks när någon med erfarenhet skriver om saker. 

Jag är absolut inte dömande vad gäller alkohol. Jag tycker det är jättegott med vin. Men min son tycker att det är bara hans tjejs familj som kan dricka vin, inte hans mamma. Han tycker att jag måste vara perfekt. Det är så lustigt?

Apropå skärmtid. Att lägga en iphone framför näsan på en sexmånaders baby är inte hälsosamt. Ej heller att sätta dom framför en stor flimrande TV-skärm som är på hela dagarna. Det här är verkligen inget jag tjatat om utan nämnt det endast en gång och ska de då tjura för en sån sak i all evighet? Det är ju bara superfånigt! Man kan ju undra vad äkningen av alla diagnoser hos barn beror på?? Det är ju bara fakta och inte taget ur luften. 

https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2023/11/barnlakarforeningen-ger-ut-konkreta-rad-om-skarmtid-for-barn/

Jag kommer ihåg att jag blev ledsen när mina barns farmor anmärkte på hur ofta jag ammade. Barnmorskan hade sagt att jag kan amma hur mycket jag vill när bebisen är hungrig, men min svärmor hade lite svårt att förstå detta eftersom hon hade fött barn för länge sen och tillhörde den gamla generationen där allting var så strikt reglerat. Jag var så glad att amningen fungerade så bra med båda barnen och tyckte att det var jobbigt att svärmor la sig i. Men det gjorde oss inte till ovänner för det. Hon förstod sen att det var andra tider och fattade att jag tog hand om barnen alldeles utmärkt. Och jag var så himla glad att jag kunde amma barnen upp till eth års ålder. Inte helt hela tiden, men ändå delvis. Bröstmjölk är jättenyttigt för barnen. Vet dock att alla inte kan amma och det måste man ha respekt för. 

Jag har pratat med professionella om detta, men tyvärr inte fått särskilt mycket hjälp. Har föreslagit min son att gå med mig och prata men han vill inte.

Min svärdotter har flera gånger sagt att barnen (de är två) inte var planerade. Ok - om inte det första var planerat, men även det andra?😳Hon sa också att barn brukar väl inte vara planerade?? Det är ju lite konstigt att resonera så. Och hon satt ju långt innan och var så fascinerad av dessa TV-program om unga mammor, teen-age-moms och som att barn är nåt slags leksaker man skaffar. Mina barn var högst önskade och planerade. De var inga ?olyckshändelser?. Sen har ju svärdottern fått otroligt mycket hjälp av sin mamma och släkten också. Varför skaffar man barn och iskallt räknar med att alla ska hjälpa till? Jag har iofs jättegärna velat hjälpa till men inte kunnat. Men när jag/vi fick barn var jag helt på det klara med att ta hand om barnen själv och förväntade mig inte hjälp med dom. 

Vissa undrar vad mitt ex har med allt att göra. Är det svårt att förstå att jag tycker det är mycket märkligt att mina barns pappa som svek oss och splittrade familjen, umgås med barnbarnen, men inte jag? Hur kan det vara svårt att förstå? Är det fint att vara otrogen mot sin kvinna som varit på väg att mista livet och gett en två barn och som mist båda föräldrarna på kort tid? Tycker ni att det är en fin, klok och kärleksfull handling? Hela mitt liv raserades och jag har mist otroligt mycket av mina barns liv. Absolut inget jag hade drömt om. Ändå klarade jag av situationen och har tagit hand om mina barn. Jag hade lika gärna kunnat vara död idag med tanke på hur fruktansvärt dåligt jag mådde efter allt som hände.

På frågan om jag tyckte om min svärdotter från början?Jag hade inget emot henne och vi pratade mycket med varandra. Hon var mycket hos mig när sonen bodde hemma. Hon skaffade hund och han var hos mig massor också och som jag var hundvakt åt en hel del.
Allt förändrades när de fick barn. Hon/de försvann in i den släkten mer och mer och svärdotterns mamma blev som en extramamma åt barnbarnen, liksom svärdotterns pappa blev extrapappa. Han fick för övrigt barn nästan samtidigt med sin nya kvinna, som sin egen dotter. Så som ni kanske förstår så är det ganska rörigt.

Jag har föreslagit massor med gånger om vi kunde ses. Frågat vad de vill eller vad kan vi göra för att få bättre kontakt. Men ingen respons. Så är läget.