Förlorad son

Beklagar att du lämnats utanför.
Det som känns bekant för mig i din situation är att vara i en relation med någon där båda har skilda föräldrar som din son och svärdotter. Jag och mitt ex hade båda skilda föräldrar, dock inga barn, men han kom från Danmark och som ett exempel förväntades det varenda jul att vi skulle kuska runt till alla 4 föräldrapar i både Se och Dk för att fira jul. Det var tämligen utmattande. 
Det kan mycket väl vara så enkelt att du är lättast att säga nej till när alla vill ses och de inte hinner med. Det behöver inte betyda att de inte vill men att de helt enkelt inte har kapacitet till att utveckla er relation mer just nu. Då är det enklare att lämna barnen till mormor som redan har en rutin i att ta hand om dem än till någon de (tyvärr) inte känner särskilt bra.
Finns det en möjlighet att teama ihop med mormorn och träffa barnbarnen när de är hos henne? Du bör nog fråga din son om det är ok först så det inte sker bakom deras rygg. 

Jag som trodde någon hade dött.....

Det är ganska tröttsamt att läsa väldigt oinsiktsfulla inlägg om saker som många inte har en susning om.
Jag kommer ALDRIG förstå hur vuxna barn med egna barn tänker eller snarare inte tänker. Jag har tagit hand om mina barn under deras uppväxt helt själv i massor med år utan hjälp av någon. Levt på existensminimum, men mina barn har aldrig lidit brist på kärlek, omtanke, mat och annat livsnödvändigt. Jag sparade alla pengar till mina barn när de bodde med mig varannan vecka. Åt inte mat på kvällarna när jag var själv. Hade inte råd. Men jag klarade mig alldeles utmärkt ändå, då jag var ung, pigg och frisk. Jag har ALLTID satt mina barn främst när de bodde hemma. 
Däremot har deras pappa ALDRIG haft dålig ekonomi. Alltid bott med en partner och de har hjälps åt med allt och haft gemensam ekonomi.
Det är endast jag och mina barn som haft inblick i vårt liv och mina barn vet hur jag kämpat för att få det att gå ihop. Tack och lov fick jag ett mycket mer välbetalt jobb när barnen blev lite äldre och då blev allt mycket lättare. 

De som inte varit i den situationen jag varit i har ingen aning om hur det är.

 

Det är inte dina barns fel att du hade dålig ekonomi. Inte heller är det deras fel att deras pappa hade det bättre ställt. Du verkar tycka att de står i tacksamhetsskuld till dig, släpp det. Och släpp aggen mot deras far och hans partner. Att älta dessa saker hjälper inte din sits. 

Man kan sörja väldigt mycket om man förlorar människor man älskar även på andra sätt än dödsfall. Har du aldrig upplevt det? Aldrig blivit lämnad av någon kille, varit olyckligt kär i någon som inte ville ha dig, blivit sviken av en bästa väninna som skaffade sig en annan bästa väninna - och sedan var du inge rolig längre..? Har du sluppit det så har du haft tur, men det kan hända än...

Att inte få träffa sina barnbarn måste vara en intensiv sorg, jag vill inte ens tänka på det... Barnbarnen är ju det viktigaste i livet för nästan alla äldre kvinnor. 

Tänk att vara så duktig och omtyckt men ändå bli bortvald. Barnbarnen har du inte träffat på ett och ett halvt år och ändå vet du hur mycket de tycker om dig. Klart att det är svärdottens fel, och din exmans.

Det VET vi ju inte, eftersom vi bara har TS' sida av saken. Det KAN vara något hos henne som stöter bort folk. Hon kanske röker eller dricker, och är olämplig för barnbarnen av den anledningen. Men det KAN också vara svärdottern som inte vill ha några (som hon ser det) utomstående inblandade i sin familj, utan vill cocoona tillsammans med sina egna biologiska släktingar enbart.

Det kan också vara så att personkemin helt enkelt inte funkar mellan svärdotter och svärmor, och det är i så fall väldigt olyckligt även om det inte är någons "fel". Men eftersom mamman i familjen nästan alltid är den som bestämmer vilka som ska få träffa hennes barn, tills de blir stora nog att bestämma detta själva, så kan det innebära katastrof för farmor. Jag är glad att jag har ett barn av vardera könet... för då bör jag vara garanterad kontakt med min dotters barn i alla fall. 

Jag tänkte på rubriken. Som en som faktiskt förlorat en son, till döden, så är det lite så och så att se en sån rubrik. Men det är så klart mitt problem.

Fast sluta säg att det är svärdotterns fel, att hon bara vill träffa sin familj osv. Barnet har en pappa också, ts son, som kan bestämma precis lika mycket som mamman vilka som får träffa barnet och komma hem till dem.

Man börjar ju bli trött på att allt alltid ska skyllas på kvinnor, när en man gör fel är det såklart alltid en kvinnas fel?

Det är enbart han och ingen annan som är skyldig till att ts inte får träffa barnbarnet. Han har väl gemensam vårdnad om det? 

Ja, men under iallafall första året, kanske t o m ett och halvt, skyller ju kvinnan ofta på amning och att hon vill ha ostördhet för att återhämta sig, och pappan kanske varken kan eller får ta barnet och hälsa på sin släkt själv. Så mamman styr ju faktist mycket tyvärr. Men när barnet är äldre och mamman inte kan skylla på amningen längre har han ju lika stort ansvar att steppa upp och se till att alla inkluderas.