Förlorad son

Det finns alltid en anledning varför någon inte vill umgås med en.
Fundera på orsaken.

Misshandel, missbruk eller något sådant.
Många som är skadliga för sina barn vägrar inse det.

Är du en farmor så hamnar du alltid i bakvattnet och jobbar motvind. 

Det låter som att svärdottern inte vill umgås med dig. Finns det möjlighet att du och sonen och barnbarnet kan umgås på egen hand?  Svärdottern kan juver få egentid.

...eller så är de oroliga för något annat. Jag kommer ihåg när mina barn var barn, och min man åkte iväg med dem till/med sin far. Jag var alltid orolig, för dels körde farfadern en skrotbil, och dels såg han ut som en vandrande hjärtinfarkt (stor, tjock, rödbrusig, med andnöd). Så jag var rädd att det skulle hända en trafikolycka. Farfadern var inte heller noga med bilbälten och bilbarnstolar.

Jag var även rädd för annat, då min man vid denna tid inte vågade säga ifrån mot sin pappa. Det blev som farfar bestämde, även om min man egentligen visste att det var dumt och fel. T.ex. hade de en gång varit ute med båten, utan några flytvästar på mina ungar. Detta fick jag veta av min son långt senare... När jag ställde min man till svars sa han typ, att nu hade vi åkt så långt och då kunde vi inte bara avstå från båtturen som alla var inställda på, för att det inte fanns några flytvästar... Jag är så glad att mina barn är vuxna nu, och att min svärfar är gammal och inte kan ställa till något mer!

Sluta vara anklagande, martyr och  jämföra dig med mormor och andras relationer. Sånt kommer inte automatiskt utan är något man behöver bygga upp tillsammans.
vill du umgås med barnbarnen så släpper du dina egna förväntningar och sårade ego och är tacksam för det du får och jobbar för att bygga upp en relation med både mamman och barnbarnen. Du har inga rättigheter utan du måste själv jobba för din plats i deras familj och utan en massa surande och anklaganden.

ring och fråga om dom vill komma över på middag, ring och fråga om du får komma över och fika och hälsa på barnbarnen en stund. Det är inte så svårt

Många skriver om att anklaga, jämföra, martyr osv. Jag har frågat flera gånger om jag kan komma över, om jag kan hjälpa till med något, sitta barnvakt etc men det passar aldrig. Jag har kommit med förslag på dag, men det har inte passat och de har inte kommit med några? motförslag heller. Det är bara svärdotterns familj som duger. Vare sig sonen eller svärdottern svarar i telefon eller på sms. Inte ens om jag önskar god helg ellwr liknande. 

Jag har kämpat som en galning för mina barn och gjort allt jag kunnat. Varit själv med dom i många år och jag har aldrig struntat i dom. Har alltid stöttat dom i deras intressen, sagt att de ska följa sitt hjärta och det som känns bra för dom i deras liv. Nu syftar jag viktiga val i livet, såsom utbildning, jobb, partner med mera. Jag har alltid velat dom det bästa. Skjutsat till fotbollsmatcher, hejat på och hämtat sonen och hans kompisar. Allt detta har jag gjort helt själv utan hjälp av någon partner. Aldrig någonsin varit elak eller slagit dom. Aldrig!! Båda mina söner blev valda till friendsare i skilan. Om de varit dåliga misslyckade människor hade de knappast blivit det. Båda sönerna har bra jobb och är framgpngsrika. Har flera gånger fått höra att jag har så fina barn. Tror inte de blivit så om jag varit en dålig mamma och dålig förebild.
Och jag har aldrig gjort nåt ?fel? i umgänge med mina barn, ej heller barnbarnen. Så det kan ni droppa. Jag säger inte att jag är perfekt, det är det ingen som är. Jag är en helt normal, kärleksfull människa men jag är också unik. Det vet jag. 

Sonens pappa har alltid haft en kvinna. Aldrig varit själv, alltid haft hjälp av både henne och sina föräldrar son levde jättelänge, 20 år längre än mina.
Så jag som verkligen kämpat och gett allt, blir ratad och utanför, medan dom som haft det lätt duger. Jag förstår verkligen ingenting och kan inte tycka annat än att folk är otroligt egoistiska och grymma. Inga fler barnbarn för mig tack. Är det bara JAG som ska bygga upp relationer? Är det bara MITT ansvar? Det är från båda hållen. 

Jag kan bara hoppas att förståndet växer mer hos min son och svärdottern och att de en dag förstår hur märkligt de betett sig. 

När mina döttrar skaffar familj kommer jag självklart att vilja bli vän med partnerns föräldrar också - vi är ju familj och har ett gemensamt barnbarn som vi alla kommer att älska och följa resten av livet. Det är ju en otroligt bra resurs för barnet att ha både mammas och pappas familjer bakom sig. Ur rent evolutionärt överlevnadsperspektiv är det bättre för min avkomma så självklart går det inte att vara egoistisk i det läget. Min man är från Marocko och jag älskar hur hela familjen håller ihop och välkomnar nya medlemmar till familjen, ingifta och deras familjer. 

Till #27
Stort tack för ditt insiktsfulla inlägg. Det värmer och det känns som att du verkligen förstår vad detta handlar om. Det är precis som du beskriver. Jag har alltid velat min son, svärdotter och mina barnbarn allt väl och jag vet att mina barnbarn tycker jättemycket om mig. Det är precis som att min svärdotter tål inte att barnen gillar mig. Ju fler människor de har att gilla och har omkring sig, desto bättre för barnbarnen. Min svärdotters manliga släktingar tycker också om mig och det är inte populärt hos svärdottern, mormor och gammelmormor. Vet inte om det är nåt sånt som stör dom?

Jag har inte haft några som helst problem med min partners barn och barnbarn. Vi har kommit jättebra överens och min partners vuxna döttrar hör av sig och vill att jag och deras pappa ska vara barnvakter.

Så - det är som du säger. Jag måste leva mitt liv, låta dom leva sitt och det är egentligen sonen, svärdottern och deras barn som är de stora förlorarna. Tiden kommer inte åter och jag sörjer den förlorade tiden med sonen och barnbarnen, men inte mycket mer jag kan göra. 

Det är verkligen inte alltid det är svärmodern det är fel på. Döttrar och mödrar kan tjafsa och bli sura på varandra men ändå fortsätter dom ha en relation. Varför ska det vara så svårt att vara vän med sin farmor? och det är synd att sönerna inte ryter ifrån mer. 

Du har gjort en hel del inlägg om din sorg i detta forum och du verkar ha lärt dig av svaren du fått då att du måste säga att du inte skyller på svärdottern. Men det lyser igenom att du gör det, vilket säkert är del av skälet till att din son inte vill träffa dig. Klart han blir stressad, han borde ta sig i kragen och förklara för dig vad läget är. 

Det är ganska osannolikt att det skulle bero på att din svärdotters manliga släktingar gillar dig... låter lite inbillskt av dig faktiskt.
Att du förväntar dig att svärdottern ska göra avkall på sin relation med sin mamma för din skull är inte realistiskt. Det här är upp till din son. Och han vill uppenbarligen inte. Vad skälen till det är vet bara han, ring inte hans bror och prata om det, det verkar bara intrigant. 

När man själv får barn hamnar ofta ens egen barndom i ett annat ljus och en del av oss får insikter om saker i våra föräldrars föräldraskap och vår uppväxt som man inte vill att ens egna barn ska utsättas för. Det behöver inte handla om fysisk försummelse eller misshandel, det kan likväl handla om känslomässig försummelse. Jag har själv mer eller mindre brutit med min mamma efter att jag fick barn själv. Skulle hon få frågan så skulle hon säkert måla upp sig som den perfekta mamman men jag vet ju att det inte är så och jag vill inte utsätta mina barn för det även om de ännu är så små att de inte fattar grejen.