Varför ska vissa jämt skylla på ADHD, ADD, osv så...

En diagnos är INTE en ursäkt för att bete sig illa. Jag har själv två barn med ADHD, numera vuxna. Och jag hade aldrig accepterat att de beter sig illa. Naturligtvis är det svårare för de att behärska sig. Men man kan ändå styra vilka former det tar. Man kan ta ut irritation, frustration på ett sätt som inte går ut över andra. 

Man ska aldrig acceptera att ens partner beter sig illa mot en. En diagnos är ingen ursäkt alls. Antigen så KAN personen vara i en relation, eller så är hen inte kapabel till det. Då får man avstå ifrån att ha en relation. Så enkelt är det. Generellt så kan en person med t.ex. ADHD prioritera så pass att de kan ha en relation, OM de satsar på detta. Då får man ge det stor prioritet.

Det finns folk som har så svåra problem att de inte klarar att ha en relation. Vissa klarar knappt av att ha vänner heller. Det är ofta folk med flera och svåra diagnoser. 

På andra sidan ska man inte vara alltför kritiskt. Det kan hända att en person med ADHD eller bipolaritet går upp lite i varv. Man kan inte kräva att personen ska hålla sig lugn. Däremot kan man absolut kräva att personen då inte gör något som förolämpar eller skrämmer partnern. Då får den personen gå ifrån och hitta på något för att lugna sig. 

På samma sätt kan en person med autism inte vara lika social som andra, kanske behöver hen mycket egen tid eller trivs inte i vissa sociala sammanhang. Där får man från början se om man är okej med det, annars är det ju ingen idé att inleda en relation. Ibland får man vara realistisk där. Självinsikt är viktigt där. Är man okej med detta eller inte? 

Jag måste bara säga något till det. Det stämmer inte. Min son är född 1987 och jag var ganska engagerad runt NPF på 90-talet. Redan då förstod man ju att ungefär 5 % av befolkningen har AHD, även om inte alla var diagnosticerade. Men många hade också diagnos då. Barnen mest.

Och många föräldrar satte igång egna utredningar och fick diagnoser. Och då pratar vi om föräldrar födda på 1950-/1960-talet. Så, det är inte så nyligen som du tror. Säkert är det ännu fler som blir utredda idag, det har ökat lite i taget.

Men men men..... om dessa fjärdeklassare har NÅGOT symptom av ADHD - det har ju så gått som alla människor. Det är skillnad till att faktiskt uppfylla kriterierna för ADHD.  Och klassstorlekerna har inte bara ökat, utan de har varierat en hel del. Jag har jobbat i skolan länge, och jag ser inga såna sammanhang. 

Däremot ser jag en stor förändring som verkar ha att göra med mobiltelefoner, social media och youtube-filmer. Barnens uppmärksamhetsspann har minskat drastiskt. Men det är för att de är så vana vid att få omeldelbar respons på allt (dataspel och liknande), och att bara titta korta flim-klipp på några få minuter. De klarar inte att se på en långfilm. Det är ju inte först när det kommer till att uppfylla målen som man märker något, utan det är så fort de ska sitta stilla (och komma i tid, anpassa sig till situationen, osv). Annars skulle vi ju ha barn som inte uppnå målen men som sköter sig i klassrummet, och det är tvärtom.

Hur menar du att vi har ett annat undervisningssätt idag? Skolan idag är igen större skillnad till när jag själv gått i skolan för 50 år sedan (visserligen inte i Sverige, men i Tyskland). Tror du att man undervisar helt annorlunda? Tror du inte att vi har någon frontalundervisning? Sedan måste eleverna också jobba själva med uppgifter, omsätta det´. Har de inte gjort det tidigare? 

Japp, såna uppgifter hade jag också i mellanstadiet, och senare (då pratar vi 1970-talet). Men även på den tiden låg det ju i tidsandan. Allt skulle vara kreativt och barnen skulle välja själva. Lite mer exakta anvisningar har de dock säkert, dina barn också. 

Redan tidigare, men definitivt numera behöver ju barnen kunna göra något själva. I yrkeslivet är allt "projekt". Och det är ju ganska likt desa uppgifter (grupparbeten ibland?) Att bara plugga in fakta skulle inte ge barn bra förutsättningar för vuxenlivet. Samhället ser inte ut så. 

Och en annan anledning är också att nutidens barn inte skulle sitta stilla och lyssna på lååånga genomgångar. De är vana vid att allt går fort. Och det är ett problem ibland. Men man märker att sammanhanget där är sociala medier och youtube-videos. Allt tar bara 3 - 4 minuter. Men en del fakta behövs alltid. Och det gör man också i skolan. Mest t.o.m. Oftast är det svårt att hinna med de mer kreativa uppgifterna. 

Det där med att hålla en egen lektion - det är så himla bra för att förstå hur inlärning fungerar! Ett barn som hittills har varit ganska ometveten om hur man lär sig, kommer att få en helt annan förståelse. Jag har gjort det med en årskurs-9 grupp i tysk grammatik. De fick förklara var sitt grammatikmoment (som repetition). Det funkade så bra. Några elever sa till mig sedan att de aldrig förstått ett grammatikmoment så på djupet. Och jag tror säkert att de kommer att gå mer på djupet i fortsättningen även när de inte måste förklara det för andra. Mycket värdefullt! Men jag skulle inte göra det med för unga elever. Fast, det beror ju på vad de ska göra där. 

Okej, om man ska leta på nätet - det är en annan sak. Jag ser också många som inte riktigt klarar det. Men inte alla uppgifter måste ju göras med hjälp av nätet. Mina två yngsta barn, födda på 90-talet, fick faktiskt göra såna uppgifter utifrån böcker, även fakta, sånt som att man ska hitta fakta om något djur eller något land och att barnen har vissa böcker som källa, och inget annat. Man KAN göra det som del av fakta-inhämtningen. Om t.ex. läraren samlar informationen på tavlan eller skriver ut någon sammanfattning till barnen.... 

Barn med NPF har förstås svårt med det, men det varierar också. Jag har själv två barn med NPF. Det finns även barn med NPF som gillar att skriva och att samla ihop information och göra något av det. Det beror ju mycket på vad de tycker är intressant. Visst hjälper det att ha högre utbildning, men jag kan säga av egen erfarenhet - jag hade inte det stödet och jag hade också svårt att fokusera och att strukturera. Men mycket hänger också på intresse och på begåvning. Jag hade bra betyg i skolan. Dock finns det också de som har så svår ADHD att det inte hjälper så mycket om de är smarta. Det finns helt enkelt många olika sätt att fungera.

Jo, det är klart, men det har väl ingen sagt emot heller. 

Du menar det här med att man måste uppnå en viss nivå i alla olika betygskriterier om man vill ha det betyget? Galet, visst, men det har ju nu ändrats igen. 

Jag vet. Allt det där digitala har sina nackdelar. Men det har också fördelar. Jag tror på att man ska blanda, både digitalt och böcker. 

Jag har jobbat som lärare i 30 år och jag tycker inte att det har blivit  mer grupparbeten sedan dess. Eget arbete - nåja, det beror på. Man måste ju också träna. Ta matte t.ex. Genomgång okej - men sedan måsta man ju träna också. Samma sak med språk. Eleverna måste ju skriva och prata språket. Det hjälper inte om bara läraren pratar. 

Samtidigt måste jag säga: Det har blivit så mycket oro i klassrummen - kanske inte överallt, men framför allt i de "sämre" områden, att det knappt går att ha katederundervisning. Om man måste använda den mesta tiden till att försöka få eleverna att vara tysta och lyssna, och de ändå aldrig gör det längre än 3, 4 minuter - då ställer man sig inte och håller föreläsningar i en halv timma. Utan då gör man en kort genomgång och låter eleverna omsätta det sedan. 

Ja, jag tycker också det. Mina barn gick i skolan då, två med NPF-diagnos. 

Sant. Lärarna har ju svårt att anpassa när man har en stor klass. Om man t.ex. har ett barn med ADHD där, så skulle det viktigaste vara att barnet inte blir avledd av dem andra. Och hur ska man göra detta?  Tejpa för munnen på dem andra? Det barnet kommer helt enkelt aldrig ha tillräckligt lugnt i en stor klass. 

Dock finns det de som klarar det ändå, som har lättare ADHD eller som har bra hjälp av medicinering. Och det finns anpassningar man kan göra ändå. Men det har inte så där jättestor effekt. Lite grann. 

Allt handlar ju om pengar - hur små klasser man kan ha och hur många pedagoger.