Jag kan förstå det. Jag har själv märkt, att när en kvinna som alltid färgat håret plötsligt slutar med det, så uppfattar man henne i ett slag som "gammal", fast man tänkte på henne som "medelålders" alldeles nyligen. Det gråa håret gör stor skillnad, det är en stark signal om ålderdom. Och vem vill bli betraktasc som en gammal kvinna, som inte längre räknas varken på arbets- eller kärleksmarknaden, i politiken, eller var man nu vill räknas någonstans.
...sedan är det en annan sak, att hårfärgningen måste göras snyggt och med förstånd. En kvinna med 70-årigt utseende i övrigt (rynkor, slapp haklinje, skrynklig hals, nacke och rygg som börjar böjas framåt), som har ett helt platinablont, korpsvart eller intensivt rött hår, där alla hårstrån har samma färg och det är samma nyans hela vägen från roten till toppen, utan den blekning som det blir på den naturliga hårfärgen ut mot topparna - ser ju bara bisarrt ut. Detta tycker jag för övrigt även när yngre kvinnor färgar håret så, men ju äldre desto konstigare ser det ut.
...men man kan t.ex. använda ett tonat schampo med "halvgenomskinlig" färg, som ger lite olika nyanser på olika hårstrån och delar av hårstrået, precis som det skulle bli om färgen var naturlig. Och det bör vara en mjuk, naturlig färg - t.ex. honungsblont, rödblont, cendré eller en varm brun färg. Skarpa färger tar fram rynkorna mer, och får ett blekt ansikte att se ännu blekare ut.