Oense om barnvakt

Jag hade låtit honom vara barnvakt. Jag var barnvakt till min systers barn och den ena hade jag knappt träffat, var bebis. Gick hur bra som helst.
Hade det varit din syster som bara träffat ert barn ett par gånger hade du nog inte tänkt samma som du tänker om brorsan?
Är han en skötsam person så fixar han att ta hand om er bebis en stund.

Jag skulle aldrig lämna mina små barn med folk jag knappt känner. Ni kan umgås med brodern mer tillsammans och han kanske kan vara barnvakt senare. 

Det beror väl på hur barnet är.

Mitt barn började på dagis med diverse främlingar när han var sex månader gammal, och tyckte allt var spännande och toppen. Han hade varit hur enkel som helst att kidnappa när han var liten, han älskade främlingar.

Men har hört att en del barn är rädda för främlingar, så det beror väl på. 

Nope. Absolut inte.

Att låta barnet leva i en skyddad värld stjälper mer än det hjälper. Jag ser varje trygg erfarenhet som en bra erfarenhet, även om barnet kan vara osäker i situationen.

det har verkligen bara utvecklat mina barn, nu när det är läger och annat andra barn tycker är jobbigt klarar sig mina grabbar otroligt bra, och är lugna och mår bra i de flesta sällskap.

Brodern ska alltså inte vara barnvakt utan gå en promenad med barnet i barnvagn, det tycker jag absolut han ska få göra. Barnet är sex månader och kan inte springa iväg, inget kommer att hända och han har väl mobil och kan ringa i så fall?

Jätteviktigt att barnet och farbrodern också får bygga en relation. Barnet tillhör pappans familj precis lika mycket som din och du borde vara glad att brodern visar intresse att träffa ert barn, om resten av familjen inte är så angelägna. Eller är det i själva verket du som håller dem utanför och vill dela din bebislycka med din familj?

Men om ni ska dit och hälsa på så hinner väll brodern bekanta sig med barns först och lite beroende på hur det går så kan han väll gå en promenad? 

Det är ganska välkänt att mammans familj är de som får bäst kontakt med barnbarn och sen är det bara de som gäller, verkar även hänt här. Pappan ser väll detta lite som chansen här nu, bor de långt bort? 

Om barnet inte trivs alls i broderns famn kommer nog alla vara överens om att promenad inte är så lämpligt. Men du behöver nog inte säga nej till det från start. Ni vet väll hur länge barnet brukar sova på ett ungefär? Se till att promenaden inte är längre än det. 

När jag tänker efter har jag gått promenader med sovande barn på 6 månader jag inte känner, ena var mitt kusinbarn och andra var min kille systers barn. 

Jag tycker det är ledsamt att vi var ett samhälle där en kvinna måste fråga andra om hennes känslor kring att lämna ifrån sig sin bebis till i vad som  princip är en främling är korrekta. För det här är vad det är, en främling. Om ts bara har träffat den här mannen tre gånger lär han inte stå sin bror (ts sambo) speciellt nära heller. Självklart ska de kunna umgås allihop tillsammans men den här hetsen och pressen att relativt nyblivna mammor ska lämna ifrån sig sina barn till höger och vänster utan någon som helst fundering och trycka undan sina känslor kring är sjuk. 

Vill man inte lämna ifrån sig sitt barn så gör man inte det. Skit samma om den andra personen blir ledsen för att de inte får sin vilja igenom. Det är liksom barn vi pratar om, inte en ny bil eller en leksak.

Men har ni ens behov av att brodern går på promenad med barnet? Barn är ingen kul gadget som alla ska dela lika av, och göra det ena och andra. Vid 6 månader har bebisen noll behov av att farbror går en promenad med honom. Enda anledningen är ju om ni behöver det av nån anledning. Annars nej.