Gå tillbaka till min fru efter separation?

Tack för alla inputs!

Jag är väl medveten om att en förälskelse är flyktig och att den inte vara för alltid oavsett vem. Det är också därför jag ändå är öppen för att hitta tillbaka till min fru. Jag älskar henne som sagt som person och att det finns en attraktion efter så många år säger något enligt mig. Det finns ingen jag har haft bättre sex med, även efter separationen. Det har ju dock skapat en svartsjuka hos min fru att jag legat runt efter separationen och hon är orolig att jag ska föredra någon 30-åring framför henne. Så sådana saker gällande tillit behöver vi bygga upp igen och även om vi båda har ambitionen att vara sitt bästa jag mot den andre så är det svårt att veta om vi klarar det. Är som att sluta röka eller vad som, viljan kan finnas men det är svårt att bli av med grundläggande personlighetsdrag och där är vi liksom olika. 

Så jag är rädd att vi snabbt återgår till gamla mönster. Dom tendenserna finns där redan även om vi dom senaste veckorna verkligen försökt anstränga oss och det har känts bra många gånger att vara tillsammans allihopa  Jag har sagt till min fru att jag vill ta det långsamt och börja om på nytt, se det som att vi dejtar. Detta skapar en osäkerhet hos min fru då hon vill känna att jag 100% är öppen för att hitta tillbaka.

 

Och ang den nya tjejen så är det svårt och vi båda kände nog att det fanns ett bäst före datum på våran relation. Hon är några år yngre och vill verkligen ha barn. Jag har svårt att se mig själv skaffa fler barn och känner mig obekväm i tanken på en annan familj. Så jag vill inte slösa ett par år av hennes liv och sen komma fram till att jag ej vill skaffa fler barn. Samtidigt så gav hon mig mycket som jag saknar hos min fru. Jag kände att hon var väldigt rolig, bekräftande och att vi kunde umgås på ett sätt som jag saknar med min fru. Det skapar också osäkerhet hos mig om jag verkligen är fullt så lycklig som jag kan vara ifall jag väljer att gå tillbaka till min fru

Tack för alla inlägg!

Jag känner mig väldigt ambivalent inför situationen. Egentligen borde jag vara glad. Att min fru ångrar separationen och säger att hon inte kan känna det hon känner för mig med någon annan är ju precis det jag velat höra hela tiden. Hon är redo att göra förändringar och säger själv att hon varit för hård mot mig. Jag är också villig att göra förändringar och visa att jag tar till mig av hennes perspektiv. 

Samtidigt finns det fortfarande en bitterhet kring hela separationen som jag tyvärr inte kommit förbi än. För min egen del så har hela grejen skapat mer osäkerhet än vad det gjort mig säker på att det ska vara vi för alltid. Innan separationen hade jag inte en tanke på att hitta någon annan eller annat. Nu känner jag mig till viss del sviken och all svartsjuka som varit emellan oss har skadat tilliten till varandra.

Jag känner att jag älskar min fru som person ändå men inte att jag är förälskad på det sättet. Det är så klart svårt att kräva det efter snart 15 år ihop, men det gör mig också osäker om det är så här jag ska känna resten av livet. Är snart 39 år, ska jag ha chans att hitta någon annan så är det väl typ nu. Att vara ihop 15 år till med min fru och sen gå skilda vägar när barnen är stora, då vet jag inte hur kul det är eller vad för status en själv har. Nu har jag haft det lätt för att få dejter och träffa andra och det har så klart också skapat en känsla av att jag kanske kan hitta något som känns ännu bättre. Inte att jag vill ligga runt, det gjorde jag under sommaren och det gav mig inte speciellt mycket. Mer att jag kanske kan hitta någon annan som kan få mig att känna mig 100% hel med. 

Jag vill nog inte ha en ny familj eller skaffa fler barn. Men tänker att varannan vecka-livet till viss del är skönt. Jag är pappa en vecka och sen kan jag ha skoj, träffa kompisar och ha tid att hitta på saker med någon ny den andra veckan. Men också, tänk om jag inte hittar någon bättre än min fru och hon i sin tur skaffar en annan. Då bränner jag broarna.

Vill försöka vara snäll mot mig själv och ge det tid och inte stressa men det är svårt när jag känner en känslomässig press från mig själv att komma fram till ett beslut. 
 

Jag skulle inte säga att min fru INTE är ett alternativ att leva med. Helt ärligt så tycker jag det är svårt att veta vart ribban ska ligga för hur lycklig man kan förvänta sig att vara i livet.

Jag kände mig aldrig olycklig när jag bodde ihop med min fru, även i dom jobbigaste perioderna. Det är klart jag tyckte det var svårt och påfrestande att vi hela tiden hamnade i samma typ av gräl, och jag kände att jag inte riktigt visste vad min fru önskade av mig. För henne är det väldigt viktigt att jag bevisar för henne att jag älskar henne genom handligar och ord, men jag upplevde också att det hela tiden var lite flytande exakt vad hon önskade. Att mina ansträngningar aldrig räckte till, att det alltid var fokus på det jag inte gjort. Det fick mig att känna mig otillräcklig och ouppskattad. Jag tror att det fick min fru att också känna sig ouppskattad eftersom hon tolkade mina misslyckanden som att jag inte brydde mig tillräckligt.

Sen kommer jag från en familj med missbruk där min mamma och systrar tyvärr är grava missbrukare och att det bagaget också spiller över på min familj emellanåt, även om vi inte bor i samma städer och knappt träffar min familj. Det är en lång historia och behöver nästan en egen tråd. Men ja, det finns utmaningar i relationen med min fru och jag är osäker om vi kan komma förbi allt eller om vi bara hamnar i samma grop igen efter en viss tid. Min fru brukade alltid "hota" med att lämna så fort vi hamnade i tjafs och den tendensen finns kvar även nu, när vi efter seperationen hamnat i tjafs så har det ofta kommit saker som "jag ser ingen framtid emellan oss", "jag bryter kontakten nu", "nu förstår jag varför jag lämnade" osv. Hon kan bli väldigt upprörd och hamna i affekt. Jag förstår att hon reagerar på mina handligar och jag är knappast perfekt, men just den typen av reaktion, eller hot som jag upplever det som, är något som jag verkligen ogillar.  

Så då undrar jag mer om jag är så lycklig jag kan vara? Med den andra tjejen så upplevde jag aldrig det. Det går så klart inte att jämföra ett förhållande som varit i 3-4 månader mot ett som varit i 15 år. Allt blir vardag efter ett tag och alla har vi våra dåliga sidor och det uppstår andra typer av konflikter med vem som. Men jag var liksom väldigt glad i den andra tjejen och hennes sätt att vara kändes lite som motsatsen till min frus. Min fru är allvarlig och brydd, den andra tjejen var lättsam och rolig. Vi kunde umgås på ett sätt som jag saknat med min fru och det får mig att känna att det kanske finns någon annan jag egentligen passar bättre ihop med?! 

Och ja, med snäll mot mig själv, så menar jag att jag ska låta det ta tid och känna efter innan jag tar ett beslut. Känner att jag på något sätt är skyldig barnen att ändå försöka en gång till med min fru bara för att veta, att jag nog skulle ångra det annars. Samtidigt vill jag inte bygga upp förhoppningar eller flytta ihop för snabbt och så hamnar vi i samma sits igen och separerar. Nu har vi en bra lösning där vi bor så nära varandra och barnen kan springa emellan. 

Ja, exakt. Det är precis så jag känner. Det är väl just osäkerheten i valet om jag kan få något bättre eller ej som är det jobbiga. Med min fru skulle jag säga att jag kanske är lycklig på en skala på 6 eller 7 av 10. Vi har bra sex, hon är en bra mamma, vi delar värderingar osv. Men kan jag bli maximalt lycklig med henne? Går det bli det med NÅGON? Är målet med livet att det bara ska vara uthärdligt eller ska man liksom verkligen känna sig lycklig? Och vad är isf lycka i en relation?  

Jag har fått en helt annan förståelse för folk som lever med flera partners faktiskt. Gick på en dejt med en tjej som levde i ett poly-förhållande. Hon beskrev det som att hennes olika partners kunde tillfredställa olika behov, en var extrovert, den andra introvert, en gillade kultur, den andra gillade det, olika kärleksspråk osv. Det svåra blir ju tanken på att även min fru då också skulle hålla det öppet och hennes svartsjuka gentemot mig. Så jag ser inte hur det skulle funka i praktiken.

Jag tycker det finns saker med vårt förhållande som jag verkligen uppskattar. Min fru får mig att tänka efter, hon får mig att utvecklas och utmana mig själv. Hon är en bra och omtänksam mamma osv. Men det känns också som att det är väldigt svårt för mig att göra henne nöjd och att vi hela tiden hamnar i tjafs där hon irriterar sig på någon jag gjort eller sagt och jag kan vara helt oförstående till hennes reaktion ibland. Hon tänker katastrof-tankar och skenar iväg i sina tankemönster där jag måste mig försvara mig för något som kanske inte ens hänt emellanåt. Hennes behov av bekräftelse och att få känna att hon är nummer ett är svårt att tillfredsställa och jag upplever att hennes önskningar är flytande vilket skapar osäkerhet hos mig.

Grattis till er!

Jag tänker väl att lycka är avsaknaden av det motsatta på något sätt. Alltså att lycka inte är en aktiv känsla utan att lycka är avsaknaden av kaos, oordning, tjafs, sjukdomar, problem, etc. Men jag blir också nedstämd av tanken på att livet inte ska vara mer än uthärdligt. Jag var aldrig olycklig med min fru även om saker var jobbigt, var jag då lycklig? Kanske. Och kanske kan jag bli det igen. Om lycka är avsaknaden av problem så borde vi ju bara kunna jobba bort våra problem och så blir vi lyckliga.

Nu känns det dock som att vi sitter i samma båt, att båda ror för allt dom kan men att vi ror åt olika håll så vi kommer iändå ingenstans och att vi mest pratar förbi varandra. Det skapar i sig själv en känsla av att den andra inte samarbetar och det leder till negativa spiraler. Dom tendenserna finns tydligt kvar och vi har hamnat i tjafs rätt ofta sen vi börjat ses igen. 

Tack för att kollar läget!

På vissa sätt är läget ganska oförändrat och på vissa sätt känner jag att det gått framåt. Jag känner att jag kommit förbi mycket av vemodet som fanns efter att jag och den andra tjejen slutat ses. Jag kan fortfarande tänka på henne men vemodet har ändå lagt sig till stor del. Tid har väl den effekten. Hon hörde av sig på nyår och har skrivit någon gång sedan dess och det har gjort mig glad ändå. Alltså glad över känslan att hon ändå tänker på mig och hör av sig. Det har bara varit ganska ytligt liksom, frågat läget och frågat hur det går på jobbet osv. Sen har hon bara försvunnit efter det med. Vet inte om hon känner att hon inte vill ha kontakt för att hon tycker det är jobbigt eller för att hon inte vill ha med mig att göra. Jag känner ju att jag gillar henne väldigt mycket men att våra livssituationer hade gjort det väldigt svårt att få till en långvarig relation oavsett och att det då är lika bra att inte engagera sig. 

 

Jag har träffat min fru sedan mitten av december. Vi ses kanske 2-4 gånger i veckan. Hänger med barnen, äter middag, kollar TV och allt sådant vardagligt. Min fru är väldigt på att vi ska hitta tillbaka. Vi har grymt sex ihop, bättre nu än innan. Och ofta. Till och med så att jag känner att det ibland blir för mycket eller att det är den primära grejen vi har ihop. Min fru vill liksom ligga varje gång vi ses nu. Det är ju kul så klart. Jag tycker verkligen om att ligga med henne. Vi brukar passa på när barnen gått till skolan och vi har tid för oss själva. Jag njuter och hon verkar njuta ännu mer. Jag har börjat gå i terapi och terapueten säger att så länge attraktion och sex funkar så brukar det andra vara småsaker som går att hantera.

 

För mig är det dock djupare saker än så på något sätt som är problemet. Attraktionen har aldrig varit en issue. Min fru har varit svartsjuk på mig rätt mycket sen vi börjat ses. Kollar igenom min mobil och läser sms. Jag låg runt en del i somras efter seperationen. För mig var det en del i befrielsen och ett sätt att komma vidare. Det gav mig inte så mycket så förutom tillfällig bekräftelse, vilket jag antar att jag behövde i stunden. Men för min fru har det blivit en stor grej efter att hon i somras upptäckte att jag legat runt rätt mycket och hon tvivlar på att jag ska välja henne framför någon yngre 30-åring typ. Så hon är liksom misstänksam rätt ofta, kollar min mobil och blir orolig så fort jag ska ut på stan för att träffa kompisar.

 

Sen är det mycket hur vi är som personer och vilka ankytningsmönster osv vi har. I min frus mönster ligger det att hon hela tiden behöver bekräftelse på att jag älskar henne genom handlingar och ord. Hon har en stark tendens att dra kortet ?jag lämnar? eller ?vi har ingen framtid? när hon känner att jag inte lever upp till hennes ?förväntningar?. I mitt mönster ligger att jag hela tiden vill vara till lags och jag tycker det är otroligt jobbigt att bli anklagad för saker eller när jag känner att jag inte räcker till. Det blir en svår kombination. Jag upplever att min frus ribba för vad hon förväntar sig är lite flytande och att jag ofta känner att jag inte räcker till eller gör fel och då har jag en tendens att bli defensiv istället för att validera hennes känslor. Hon känner säkert samma sak att hon anstränger sig men att jag inte gör det så vi hamnar ofta i missförstånd. 

 

Jag brottas fortsatt med existensiella frågor om vad lycka ska vara och vilka förväntningar man ska ha på livet generellt. Är lycka bara avsaknaden av negativa känslor eller är det en aktiv känsla man ska ha? Mitt liv med min fru känns uthärdligt absolut, men ska det inte vara mer än så?

 

Det finns många saker med min fru som jag uppskattar och det finns andra saker jag inte gillar. Precis som med alla personer. Det jag verkligen uppskattade med den andra tjejen var att vi hade skoj ihop, vi kunde skratta och jag tyckte genuint att hon var rolig. Det var en känsla jag verkligen uppskattade och som jag saknar hos min fru. Min fru är allvarig och brydd. Det är saker jag så klart också kan uppskatta, jag känner att jag kan utvecklas och få nya perspektiv med min fru. På ett bra sätt. Men jag saknar grejen att faktiskt skratta ihop som jag hade med den andra tjejen. För mig känns den apsekten mycket viktigare nu än innan seperation. Och jag undrar hur min och min frus relation skulle se ut om vi faktiskt flyttade ihop igen, kommer glöden avta och allt blir vardag igen med samma tjafs. 

 

Sen är det saker med det rent praktiska. Som separerad är jag halva tiden pappa och halva tiden kan jag göra exakt vad jag vill. När jag umgås med min fru så är jag liksom pappa/make hela tiden. Även om det inte blir lika intensivt när det är både jag och min fru som tar hand om barnen så får jag aldrig helt bara vara själv. Ensam är det 100% intensivt med barnen, men sen 100% frihet. När jag är med min fru och barn så är det 50% intensivt hela tiden men 0% total frihet. 

 

Så jag pendlar fortfarande en hel del i mitt känsloläge. Har börjat gå i terapi, men jag har bara 6 stycken samtal gratis via facket så jag vet liksom inte hur djupt det går att komma. Dock skönt att bara få prata av sig (likadant som i detta forum) och det är fint och räcker kanske så. Tror jag befinner mig i en medelålders livskris överlag.

 

Någon mer som vill dela med sig av liknande känslor?

 

Nu blev det långt inlägg och kärlek till dig som orkade läsa ändå hit.