Gå tillbaka till min fru efter separation?

Tack för att du kollar läget! Ledsen för dålig återkoppling från mitt håll. 

Läget känns på en del sätt bättre och på en del sätt likadant. Jag har valt att fortsätta relationen iallafall. Vi har varit iväg på semester ihop allesammans och det var fint tycker jag. Vi hade också en himla bra vecka runt midsommar kände jag, där vi kom bra överens och tillbringade tid med barnen. Det gjorde mig hoppfull! Jag kände då att jag faktiskt var peppad på allt och även att flytta ihop igen. Sen hamnade vi i lite av en svacka efter det.

Vi kom bra överens på semestern som sagt men hade några småtjafs. Inga större grejer men liksom vardagliga tjafs. Vi åkte färja till Åland, jag frågade min fru om hon ville handla inne på taxfree men hon sa att hon inte ville ha något. Jag gick då in med vår son och köpte ett par solglasögon till honom samt ett flak öl och en limpa cigg till mig. Min fru blev då sur för att jag inte köpt något till henne. Så då hamnade vi i ett tjafs där hon menade att jag inte bryr mig om henne och bara tänker på mig själv. Medan jag menade på att jag ju frågade om hon ville gå in och handla innan jag gick in. Det var väl ett ganska typiskt tjafs för oss. 

Sen hade vi ett tjafs där jag skulle hem till min hemstad i några dagar då jag inte hade barnen. Jag ville hälsa på min mamma och träffa kompisar och komma bort lite. Jag erbjöd mig att låta barnen hänga med och tänkte det kunde vara skönt för min fru att få några extra dagar för sig själv. Min fru hatar ju min mamma och var inte alls pepp på den idén och kände att jag försökte föra henne bakom ljuset och ta med barnen utan hennes tillåtelse. Jag accepterade att hon inte ville det utan tjafs. Men min fru blir återigen rädd att jag ska sätta mamma framför min fru. 

I sådana stunder är det lätt för min fru att uttrycka att hon blir tveksam till oss och om vi kan få det att funka och det sårar mig. Hon messade mig medan jag var bortrest och bad om ursäkt för att hon varit sur och att hon förstår att mycket ligger på henne själv att göra sig själv lycklig. Samtidigt messar hon dagen efter och undrar varför jag tagit selfies på mig själv (bilderna synkas med barnens iPa) och om jag skulle ha dom till Tinder. Vilket återigen bekräftar hennes misstro mot mig. Jag tar selfies på mig själv ibland för jag är osäker kring mig själv, fick en väldig nojja kring mina gamla acneärr efter separationen och jag vill se hur jag ser ut i vissa ljus för att bekräfta för mig själv att det inte är så farligt. 

Jag fortsätter att gå i terapi och pratar med min terapeut några gånger i månaden. Jag tog upp att jag kanske borde ha en exitplan för om jag tycker det gått för långt. Han tyckte inte det var en bra idé, att det är lätt då att luta sig mot den så fort saker blir jobbigt. Han anser att vi har mycket att kämpa för då vi har barn ihop och då det ändå finns en attraktion efter så lång tid, att man kan reda ut det mesta så länge det finns. Vilket jag håller med om också.

Jag har ju börjat se framför mig att vi ändå kan flytta ihop, att vi så skulle få massa mer pengar över och kanske kan skaffa ett fritidshus i Småland som jag kommer ifrån. Det skulle kunna vara en kompromiss ang mamma med att vi då kan umgås med henne över dagen och sen åka hem till stugan igen eller att mamma kommer och hälsar på oss medan min fru är iväg. Jag blir ju väldigt glad när allt funkar mellan mig och min fru och känslan att vara en familj och se barnen glada ger mig mycket. 

Men ja, livet och relationer är svårt. Jag såg att den tjejen jag dejtade förra hösten la upp en bild på sig själv med en ny kille häromdagen och det kände jag faktiskt inte speciellt mycket för alls, blev mest glad för hennes skull. Och det är ju fint att kunna känna så. 

Ledsen för långt och kanske ointressant svar. Men jag uppskattar allt engagemang och är tacksam för fler reflektioner och erfarenheter från andra! 

Hur länge har du gått med dessa känslor? Och vad krävs för att du verkligen ska våga separera? Jag får intrycket att du fortfarande väntar på att ta ett definitivt beslut. 

Jag tycker det känns jätteviktigt att det finns något mer än bara vänskap. Jag hade blivit väldigt nedstämd ifall jag inte tände på min fru eller kände en attraktion och tanken på att leva resten av livet så. Då hade jag aldrig velat igen. Jag hade nog inte velat igen om vi inte hade barn, där tror jag min stolthet hade sagt nej eftersom det ändå var min fru som ville separera och som började med att träffa andra. 

Jag tycker också att man ska göra sitt yttersta för att få det att funka, speciellt med tanke på att vi har barn och det finns något mer än bara vänskap efter så många år ihop. Jag tänker också att om man verkligen hänger sig och verkligen vill, så kan man få det att funka så länge relationen i övrigt inte är död. Också som du säger, jag vill inte leva med tanken på ?vad hade hänt om vi försökt?? - om det inte skulle funka nu så vet jag iallafall det. 

Personligen ger det mig så mycket när jag känner att vi är en familj, att se barnen glada, att se min fru glad, att göra saker ihop osv. Jag har svårt att se det allt det framför mig på samma sätt, om jag skulle satsa på någon annan med bonusfamilj och allt vad det innebär. Min fru har många bra sidor och som alla människor är hon alltifrån rolig till allvarlig, glad till sur osv, det gäller att vi försöker locka fram det bra hos varandra. Där har både hon och jag ett ansvar att först se till så vi själva är lyckliga, efter det kommer ansvaret vi har för vår egna relation tillsammans.

Jag tycker också ett sådant tjafs som ang taxfree-butiken är konstigt och onödigt. Samtidigt så finns det tjafs och riktiga konflikter. Jag försöker tänka att det inte handlar om mig direkt och att frustrationen tyder på något annat. Hon kände kanske att det återigen bevisar att jag inte har henne i tankarna, jag hade ju kunnat köpa en flaska rosévin till henne bara för att visa att jag bryr mig oavsett. Istället köper jag öl och cigg till mig och hon ser kanske framför sig hur jag ska sitta vid stugan och bara dricka öl och röka cigg. Hon bad om ursäkt för tjafset någon dag senare med och sa att hon var dum som drog igång det.

Sen finns det dom riktiga konflikterna och där vill jag att vi ska prata igenom allt innan vi isf flyttar ihop. Det gäller hur vi ska hantera relationen till min mamma, hur vi ska hantera allt det vardagliga och hur vi ska hantera våra interna tjafs och motsättningar. Jag vill inte som du beskriver det behöva gå på äggskal och vara rädd för att alltid göra fel. Jag kan fortfarande känna bitterhet över hela separationen - hur vi hamnat mer i skuld för att ha råd med allt, hur min fru sårade mig och hur jag upplevde det som att hon och hennes dotter (min bonusdotter) gaddade ihop sig mot mig. Där dom verkade anse att jag bara var ett manipulativt as. Jag känner att vi hade kunnat komma till dessa insikter vi nu fått tidigare, utan att behöva gå igenom allt som varit med hjärtekross och nya lån, men jag kan släppa allt med och acceptera om hon kan göra detsamma.

Jag känner att min fru kommit till insikter ändå. Hon går i terapi och har jobbat en del med emetionell reglering, hon har även kommit till insikter om att mycket ligger på henne med och att jag inte förtjänar att bli en ventil för hennes frustration på det sättet. Sådant gör mig hoppfull. Hon kan se på sin egna familj och se hur hennes syster och pappa kan bete sig på ett liknande sätt som henne och det är något hon själv inte uppskattar. Men ja, vi är olika som personer och det finns så klart utmaningar. Jag är knappast perfekt. Jag tror det är viktigt att tänka att vi båda gör saker utifrån våra personliga anknytningsmönster och hur det präglar våra beteenden.

Ouch! Jag kan ju absolut känna att det du skriver bär sanning. När hon hotar med att dra sig ur eller liknande så skapar det hos mig en angelägenhet att komma närmare, att jag vill bevisa att jag bryr mig. Att jag vill vara till lags och är villig att offra mycket för att hon ska tycka om mig. I mitt mönster ligger det att vilja undvika obehagliga känslor och det yttrar sig delvis genom att jag vill komma vidare från ev konflikt snabbt och göra vad som önskas för att det ska bli så, samt rädsla för att svika och såra. 

Jag kan märker på min fru att hon anstränger sig men att mönsterna så klart också finns kvar. Exempelvis när det blir mycket för henne att hantera så är det lätt att dom gamla mönsterna skiner igenom. Som nu när jag var på festival i Oslo hela veckan och hon fick vara hemma med barnen. Trots att hon vetat om denna resa i månader innan och vi gått igenom upplägg så blir hon triggad och vad jag upplever som konfliktsökande. Dock kommer hon nu själv till insikt att det handlar om yttre saker och inte bara om mig och hon ber efter ett tag om ursäkt. Men jag märker att det lite kontrollerande och osäkra beteendet finns kvar. 

Jag kände mig stundtals lycklig efter separationen.  Men det var också blandade känslor. Jag kände svartsjuka gentemot min fru, jag saknade att vara en familj och jag tyckte tankarna på att bygga upp en ny familj med någon annan och investera så mycket av sig själv i något annat kändes jobbigt och läskigt. När jag kramar min fru och kommer henne nära så känns det väldigt bra och jag älskar liksom att se barnen glada och när vi gör saker ihop som en familj. Det finns liksom en attraktion mellan oss som jag känner betyder något efter alla dessa år. Men det är också bitterljuvt ibland för jag är ju rädd att vi ska hamna där vi var innan med konflikter och missnö.

En hel del ligger på mig med, jag är liksom inte perfekt på något sätt så klart. Det finns mycket i mitt sätt som jag kan bli bättre på.