Lever i en ofrivillig vänskapsrelation

Du var alltså missnöjd mer er relation redan för 3 år sedan och skaffar ändå barn med honom?

Jag tänkte att det är normalt att relationer går upp och ner, men var helt säker på att vi skulle hitta tillbaka till varandra igen bara han fick hjälp med depressionen.

Men ja, nu i efterhand inser jag ju hur dum jag är varför jag också skriver att jag känner mig korkad.

Jag har ju insett nu att jag kommer få leva kvar i detta och stå mitt kast. Jag borde ha sett varningssignalerna tidigare som sagt. 

Man måste börja med att ge honom rätt. Det är fullt normalt att man inte kan vara förälskad och se stjärnor runt den andre mer än ett drygt år eller så, då den fasen bara är till för att vi ska ha så mycket sex att det blir en graviditet.

Sen är det inte normalt att sluta med alla former av sex/närhet då. Meningen är att man ska ha fått starkare band till varandra, som upprätthålls av den närheten. Att inte få närhet är något som de flesta mår riktigt dåligt av, och detta kommer att förstärkas när du får en ny bebis som kommer att kravla på dig non-stop, och han kommer då att känna sig ännu mer utanför det som händer.

Om du inte ens får röra vid honom kommer han inte att få några oxytocinkickar av det som håller er samman, hans testonivå och frustration ökar även om han själv inte fattar varför och han kommer med högre sannolikhet att börja spana efter andra igen. 

Vill han bli pappa? Ska han vara föräldraledig?
Hur är han med det barnet du redan har?

Det ligger sömnlösa trötta träliga månader framför er så om det inte ska bli kaos så är det läge att ta ett rejält snack om vem som gör vad innan barnet kommer, så att båda vet vad ni kan förvänta er och vilken dag i veckan ni eventuellt kan få sova ut. Prata om barnets utveckling, så att han förstår när det kan bli lite roligare att ha barn.

En bok som jag tyckte hjälpte är "Barn de första fem åren", av Penelope Leach.

Absolut, jag säger inte att han har fel. Jag vet att nyförälskelsefasen bleknar och att vi inte kommer hamna där igen. Men att all fysisk närhet är borta känns inte bra. 
Visst, ber jag honom att exv hålla om mig eller ge mig en kram så gör han det. Men jag vill ju inte bara att han gör det för min skull utan för att han vill ha min närhet också. Att vi båda jobbar för att inte tappa bort det som jag (och många andra?) tycker är så viktigt för att det ska hålla. Att inte ta varandra för givet.

Han säger att han känner sig trygg i vårat förhållande och att det är därför han inte har behov av samma bekräftelse som jag (dvs fysisk närhet, komplimanger). Han är inte intresserad av någon annan, säger han.

Han vill bli pappa och han kommer också vara föräldraledig. Han tror barnet kommer föra oss samman mer, medan jag har sagt att det ofta är tvärtom, dvs att det är slitsamt för förhållandet. 

Vi har pratat om hur det är att få barn, delvis utifrån mitt perspektiv då jag redan har gått igenom det en gång. Men vi har också gått föräldrakurser tillsammans för att förbereda oss ännu mer tillsammans. 

Han har dock svårt att se det från mitt perspektiv i vissa lägen tror jag. När jag exv pratat om att jag kanske inte vill ha supermycket besök i början då jag var helt slut och bara ville landa förra gången så är hans lösning att han själv tar med sig barnet till familj och vänner medan jag stannar hemma. Inte att vi landar tillsammans och tar det i våran takt på det sätt som kan bli bra för oss båda.

Det är väldigt uppenbart att ni tänker olika, därmed inte sagt att någon av er har rätt ett fel. Jag som kvinnor känner nog igen mig mer i din man, jag behöver inte några kramar eller närhet direkt och jag kunde absolut ta vår bebis och åka iväg medan min man stannade ensam hemma. Vi umgås inte så mycket gemensamt, utan han gör sin grej och jag gör min grej. Vi känner oss båda väldig lyckliga och nöjda i vårt förhållande och ger nog väldigt sällan varken komplimanger eller spontan närhet.

Skillnaden jag kan se är att både jag och min man är nöjda som vi har det och känner oss trygga. Vi får närhet från barnen, det räcker liksom så. I ert förhållande däremot vill ni olika saker och ni är inte båda nöjda. Jag tycker inte nödvändigtvis att det är han som behöver förändra något och bli mer fysisk, utan det hade lika gärna kunnat vara vem som helst av er som anpassar sig för att göra den andra mer tillfreds och försöka mötas. Det är jättejobbigt att ge fysisk närhet när man själv inte vill, men det är såklart också fruktansvärt jobbigt att inte få fysisk närhet när man behöver.

Det låter som att ni redan har bra samtal om detta och det behöver ni fortsätta ha. Ni behöver hitta en väg där båda känner sig nöjda och får det ni behöver från ert förhållande för att ni ska känna er lyckliga tillsammans. Förälskelsen dör väl normalt sett ut och många övergår säkert till mer ett vänskapsförhållande när relationen blivit mer trygg och stabil. Det kan vara så att han behöver bli mer inlyssnande och tillmötesgående för dina behov. Det kan också vara så att du har en romantiserad bild av förhållanden som kanske inte nödvändigtvis stämmer och gräset kanske inte är grönare på andra sidan, utan det är såhär förhållanden blir efter ett tag. Ditt förra blev det och detta blev det. Det kanske är en indikation på att det är ett tryggt och stabilt förhållande?

Självklart ska han få åka iväg själv med sitt barn, det jag menar är första tiden efter förlossningen. Tänker rent praktiskt med stöttning och amning också första två veckorna typ.

Så som det känns nu är att det är jag som får anpassa mig mest. Jag har backat väldigt mycket. Senaste halvåret har han hållt om mig i sängen två gånger. Gett mig en kram. Inte gett mig en komplimang...

Jag förstår att man är olika, det är sällan man är helt lika i ett förhållande. Men min tanke är att man kanske behöver ge och ta lite? Om han vet att jag mår bra av en komplimang då och då, kan man inte ge det då? (Då pratar jag om kanske 1-2ggr/mån). Om han vet att det gör mig lycklig borde väl han kanske också bli lycklig av det? 

Ska man verkligen behöva ge upp behovet av närhet och bekräftelse bara för att man lever i ett längre förhållande? Och för att förtydliga så menar jag då inte att man måste ha sex 3ggr/v, alltid ligga och gosa i soffan och ge varandra komplimanger varje dag för jag vet att det inte fungerar så. Men är det normalt att man ska känna sig mer som en rumskompis till sin partner efter x antal år tillsammans?

I mitt förra förhållande tappade jag attraktionen till min partner, inte sexlusten i allmänhet. För mig var det det som gjorde det uppenbart att vi inte var mer än bara vänner. Och nej, jag ångrar inte att det tog slut. 

Jag har fortfarande attraktionen kvar för min nuvarande partner och det är jobbigt att inte få det bekräftat. 

 

Nej, jag håller med om att man inte ska behöva ge upp behovet av närhet. Såklart inte! Dock har ni olika behov och behöver hitta sätt att nå varandra, hitta en bra medelväg.

Däremot tror jag många lever mer som rumskompisar efter några år, bara det att man inte pratar så mycket om det. Jag tror att det är ganska normalt, men att en del har andra förväntningar än så. Om jag ska göra en lekmannamässig gissning tror jag att många förhållanden tar slut för att man tror att det ska vara på ett annat sätt, att man har en annan bild av ett förhållande är trots att man har ett bra och helt normalt förhållande. Det är svårt att hitta den där sagan.

Vännen, blir ledsen av att läsa den situation du beskriver (och besviken på många av de svar folk här på familjeliv gett dig, liksom hallå?!) Det är stor skillnad på att leva i en drömvärld och tänka att nyförälskelse varar livet ut och att förvänta sig ömhet, omtanke och beröring i sin kärleksrelation! Vilket enligt mig är något man HELT KLART kan och bör få oavsett längd på förhållande! Att vara deprimerad eller lida av psykisk ohälsa kan absolut påverka ens förmåga att se och uppskatta sin partner men jag får känslan av att han försvunnit på andra sätt med annars hade han ju kommunicerat bättre med dig och inte sagt sådär omogna kommentarer om ?skitsnygga tjejer?. Du är ju mamman till hans barn, han borde vilja ta hand om dig och hålla om dig just nu. Om jag vore du skulle jag ta mig en riktig funderare, det finns män därute som kommer att vilja krama och pussa på dig flera gånger om dagen och med glädje hålla om dig och mysa i soffan. Absolut att sexlivet kan gå upp och ner men med annan fysisk kontakt och kommunikation klarar man sådana perioder. 

Förstår om det känns tufft men vi alla förtjänar uppskattning och omtanke, speciellt av vår partner. 

Tack för ditt svar. Jag tycker det är så svårt att veta vad som är rimligt och inte. Är som sagt helt medveten om att man inte kan förvänta sig en kärlekssaga livet ut med en och samma partner som vid nyförälskelsen. Men man (eller jag) känner ju inte att jag vill förlora den känslan helt bara för att jag råkar vilja vara med samma person under en lång tid. Ska jag då behöva hoppa från man till man ungefär vartannat år för att förtjäna bekräftelse/närhet?

Jag tänker ju att dom flesta vill ha uppvaktning, få bekräftelse och närhet under hela livet på något sätt från personen dom älskar även om det varierar i mängd såklart från person till person. Ibland känns det som att många slutar kämpa och tar sitt förhållande för givet när det gått en tid. Man slutar uppskatta varandra på nåt sätt och det är då man tappar bort varandra tror jag. Men som sagt gränsen är hårfin och jag tror att alla som lever i ett förhållande behöver vara lyhörda pch kompromissa mer eller mindre för att det ska fungera. 

Puffar då jag gärna vill ha fler tankar utifrån. 

Håller med Anonym (korkad). Självklart ska man kunna få närhet i sin kärleksrelation, även efter att nyförälskelsefasen lagt sig. Visst kan man ha olika behov, men har man ingen närhet eller intimitet är man ju mer goda vänner och inte längre ett kärlekspar. Kan man ens säga sig älska en person (som man/kvinna alltså) om man inte vill ha någon närhet alls i princip? Tycker det känns konstigt.

Och även om man har olika behov så känner man väl omsorg om den man älskar och vill den väl och försöker bjuda till lite även om det inte kommer helt naturligt. Nu känns det som att TS är den som får stå tillbaka allra mest och sakna det som för många är en viktig del i en kärleksrelation.

TS, tyvärr skulle du nog brutit upp redan för tre år sen när du började märka de här tendenserna, eller iaf rett ut vad de stod för.
Där du är idag måste du nog fortsätta prata med din partner om vad du behöver och vad han är beredd att ge för att möta dig och dina behov. Och så småningom ta ställning till om det är tillräckligt för dig. Ibland kan man ju känna sig mer ensam I ett förhållande än när man är singel. 

Säger han spontant "Jag älskar dig"?
Gör han annat för dig? En del visar ju kärlek och omsorg genom att fixa, handla hem favoritgodiset, göra extra grejor hemma för sin partner etc.

Alltså det du beskriver är bara hemskt. Det är inte normalt. Så mycket som är fel här. Han vill inte ha någon fysisk kontakt alls med dig. Han vet om att det är viktigt för dig och han skiter i det för han är bara intresserad av vad han känner för. Han går sjukt dumma kommentarer om andra kvinnor som ger dig budskapet att du då inte är lika hot. 

Sen alltså förlåt men du har ju verkligen tagit ert förhållande till de sista försöken man gör om man tror man kan rädda det dvs först att han fått gå i terapi (för sin depression) och sedan ni tillsammans i terapi och han bara följde det i ett par veckor. För mig, hade han bara följt det i ett par veckor och sedan släppt det, hade jag sagt att nu ger jag upp, nu skiljs vi åt. Du har ändå fortsatt stanna i det och är nu höggravid. Man ska inte skaffa barn för att man tror det ska få en närmare varandra, det är ett klassiskt misstag. Du visste detta redan, du talade om det för honom, han tror något annat. Fast du visste det så gjorde du det ändå, du gjorde som han ville. Det är som att du påbörjar något, du tror något, men du fullföljer det inte utan du backar och du gör som han vill och sedan är du nu tyvärr djupt olycklig. Jag anklagar dig inte för något eller tycker du är svag, förhållanden kan vara så svåra och ta så mycket energi och det är inte alltid man ser saker och ting som de är, så förlåt, men jag ser att du är någon som står ut alldeles för länge i en situation du redan konstaterar är fel för dig, du varit stark att få hjälp, men sedan är det som att Poff! det är bara borta. 

När jag varit gravid så har pappan alltid varit all over me, och jag har inte i eget tycke sett fint gravid ut utan samlat vatten vägt mycket. Jag har fått vara den som fått putta han från mig, alltid kramar, pussar ändå även om vi inte legat. Han sa han tyckte jag blommade upp som gravid, jag hade något i blicken han älskar, mina bröst blev stora, jag sken. I hans värld så sken jag. Sen att jag så g ut som en flodhäst är något annat. 

Jag tror hans problem är hans problem och då han vägrar komma till insikt med dem så är han inte nån bra partner till dig, därför du är olycklig, och du väntar och väntar på att han ska förändras. Du har redan gjort allt du kunnat och mer. Bollen är hos honom. Så länge han inte gör något har du valet att antingen stanna, eller gå. Verkar han inte deprimerad i övrigt så kan det inte vara det då tänker jag. Del människor går in i en depression, finns ju mild, medel och svår och de fattar inte det alltid själva, män kan vara svåra att få till att öppna upp sig, att söka vård. Min fick sån här utmattning utan att fatta det och han hade för mig verkat deppig bra tag innan och jag fråga han men nej han nekade och bara körde på, jag kände det var mitt fel då också då jag var dålig och han fick ta ännu mer ansvar än han redan hade. Men sen kom ångesten också. så som han var då visste jag var inte han, men ändå ville han inte söka hjälp. Jag fick lämna honom först. Så fick det bli. Då sökte han. Vi blev ihop igen senare, jobbig resa emotionellt att ta sig igenom, men blev lite klokare på köpet. Någonting måste hända inom honom så han ändrar på sig, att han verkligen vill. 

Liten uppdatering .

Pratade med honom igen i våras då jag tycker att han kan bete sig väldigt underligt.
Några exempel:
- Jag fick inte hänga med och bowla när jag var gravid (i kanske v. 28-30) för han var rädd att jag skulle ramla och göra mig illa. Men när vi var ute och gick i vintras och jag höll på att halka för att det var isgata typ överallt (var i kanske v 37 då) så erbjöd han sig inte ens att hålla mig i handen.

- När vi var iväg hos hans familj två veckor innan bf och jag ville åka hem vid midnatt för att jag var trött ignorerade han mig mer eller mindre och tog en till drink som erbjöds och vi kom inte hem förrän runt kl 01.30. 

- Han ville inte lägga ut nån "vi ska bli föräldrar-bild" tillsammans på sociala medier för att "han inte lagt ut något på flera år", för att sedan två veckor senare lägga ut en bild på att han ska vara best man på sin kompis bröllop.

Jag talade om att detta beteende har gjort att jag känner mig mindre viktig. Efter några diskussioner fram och tillbaka kom det fram att han inte riktigt vet vad han vill,  att han nog är en person som ska bo själv och att han behöver tid och tänka. Fine sa jag och gav som exempel att han kanske kunde åka iväg själv någonstans i några nätter under sommaren, just för att få tid att tänka i lugn och ro. 

Nu är sommaren snart över och han har inte åkt iväg och funderat. Snarare har han tagit lite initiativ till närhet när han velat ha sex, medan jag backat helt och inte tagit något initiativ alls. Han verkar lite smått ledsen över detta men har inte tagit något initiativ att prata om det (varför jag inte heller gjort det är för att det ALLTID varit jag som startat våra diskussioner och jag känner att jag inte orkar dra i det lasset mer.)