Lever i en ofrivillig vänskapsrelation

Det är väldigt uppenbart att ni tänker olika, därmed inte sagt att någon av er har rätt ett fel. Jag som kvinnor känner nog igen mig mer i din man, jag behöver inte några kramar eller närhet direkt och jag kunde absolut ta vår bebis och åka iväg medan min man stannade ensam hemma. Vi umgås inte så mycket gemensamt, utan han gör sin grej och jag gör min grej. Vi känner oss båda väldig lyckliga och nöjda i vårt förhållande och ger nog väldigt sällan varken komplimanger eller spontan närhet.

Skillnaden jag kan se är att både jag och min man är nöjda som vi har det och känner oss trygga. Vi får närhet från barnen, det räcker liksom så. I ert förhållande däremot vill ni olika saker och ni är inte båda nöjda. Jag tycker inte nödvändigtvis att det är han som behöver förändra något och bli mer fysisk, utan det hade lika gärna kunnat vara vem som helst av er som anpassar sig för att göra den andra mer tillfreds och försöka mötas. Det är jättejobbigt att ge fysisk närhet när man själv inte vill, men det är såklart också fruktansvärt jobbigt att inte få fysisk närhet när man behöver.

Det låter som att ni redan har bra samtal om detta och det behöver ni fortsätta ha. Ni behöver hitta en väg där båda känner sig nöjda och får det ni behöver från ert förhållande för att ni ska känna er lyckliga tillsammans. Förälskelsen dör väl normalt sett ut och många övergår säkert till mer ett vänskapsförhållande när relationen blivit mer trygg och stabil. Det kan vara så att han behöver bli mer inlyssnande och tillmötesgående för dina behov. Det kan också vara så att du har en romantiserad bild av förhållanden som kanske inte nödvändigtvis stämmer och gräset kanske inte är grönare på andra sidan, utan det är såhär förhållanden blir efter ett tag. Ditt förra blev det och detta blev det. Det kanske är en indikation på att det är ett tryggt och stabilt förhållande?

Nej, jag håller med om att man inte ska behöva ge upp behovet av närhet. Såklart inte! Dock har ni olika behov och behöver hitta sätt att nå varandra, hitta en bra medelväg.

Däremot tror jag många lever mer som rumskompisar efter några år, bara det att man inte pratar så mycket om det. Jag tror att det är ganska normalt, men att en del har andra förväntningar än så. Om jag ska göra en lekmannamässig gissning tror jag att många förhållanden tar slut för att man tror att det ska vara på ett annat sätt, att man har en annan bild av ett förhållande är trots att man har ett bra och helt normalt förhållande. Det är svårt att hitta den där sagan.