Min sambo bryr sig inte om jag äter eller ej

Exakt. Det är exakt så här närstående ska agera. De ska inte vara matpoliser.

Bete dig som vanligt. Försök avdramatisera mat och ätande, men tjata inte på henne.

Fråga henne vad det är som triggar ätstörningarna. Är hon stressad? Mår hon dåligt över något annat? När det gäller sånt kan du stötta henne, men blir det värre behöver hon professionell hjälp.

Varför äter hon inte? Om hon är medveten om sina problem.

Vill hon äta men kan inte?

Antagligen kan hon rent fysiskt, men mår dåligt efteråt eftersom ätande triggar hennes ångest. Där kan du vara ett stöd, men ta inte på dig för mycket. Ätstörningar är ett slags självskadebeteende. Det kan inte anhöriga lösa.

Tänk också på att vården ofta erbjuder anhörigstöd. Kring hur man ska tänka och göra, om gränsdragningar osv.

Du har visserligen redan fått jättebra svar på detta fr Fornminne, men eftersom det var mig du frågade så svarar jag på det Fornminne inte har svarat på :) Bäst info får du helt klart genom att gå en av de närståendeutbildningar som de flesta ÄS-kliniker brukar erbjuda; du skriver i ett senare inlägg att din flickvän har kontakt med vården igen, så dem kan du alldeles säkert vända dig till.  Sen det här med triggers - ja, det kan variera mycket från person till person; det bästa du kan göra vad gäller just den frågan är att öppet och rakt fråga din flickvän, eftersom det är hon som vet bäst vad som triggar just henne. Det är t.ex. inte alls säkert att just hon blir triggad av saker som har med träning att göra (det finns "lata" anorektiker också ;) ), men det kan även vara så att hon blir jättetriggad av det... 

Jättefint att du bryr dig och vill lära dig <3 

Jag har anat att där är något under ytan med honom alltid, är man så högpresterande, perfektionist och kommer från sådan familj så blir det det normala, och då ser man det inte, att det är det som gör en sjuk till slut.

Han kan och han ska hålla sitt på en hög nivå där han trivs för han har kapaciteten till det, hjärnan till det, men det kommer med en sårbarhet, och han ska inte pushas eller pusha sig själv högre än så.

Det är en viss grupp av människor som får de här ätstörningarna, jag tillhör själv den gruppen, inte alla av oss utvecklar en sjukdom p g a det, men man måste känna till att så är det, varje hjärna har sina för- och nackdelar, styrkor och svagheter.

Finns inte en chans på kartan att någon utvecklar en ätstörning för uppmärksamhetsskull, det finns något allvarligare, djupare, i det, som måste fångas upp. 

Ja, så är det . De måste lära sig balansera, hitta balansen. De måste först bli medvetna om det, och inse att det här kan skapa problem. Jättebra din flickvän träffar en terapeut om det här. Jag höll på i flera år att försöka nå fram till min partner, belysa det negativa med det här, både för hans del, och min, och vår, och det var tufft, särskilt när det också var till min natur att träda tillbaka, dra mig inåt, efter jag sagt mitt, då jag inte känner den samhörigheten längre. Män söker också i mindre utsträckning vård, psykiatrisk form av det. Jag har märkt av som kvinna att där fanns mer krav på mig från hans sida av familjen men jag satte bara ner foten. Jag har ett sätt när jag säger vad jag tycker som är stadigt lugnt men bestämt, och jag öppnar inte upp för någon diskussion, det är mitt sätt att visa mina gränser, så här är jag, så här tänker jag, så här funkar jag. Du får tycka jag är en sämre människa för det, men jag tycker inte det, och andra tycker inte det. Det betyder att det som då kan utnyttjas som en sårbarhet, att jag inte når upp till den nivån, inte blir det, för jag ställer mina egna mått, jag är stark i mig själv. Om jag är fel för dem, då får jag väl vara det, för jag är rätt för mig själv och hur jag vill leva mitt liv och det är upp till var och en av oss. Jag går alltså inte in på deras områden, men de ska inte ge sig in i mitt område. Då ser det att jag respekterar deras. Då ser de ännu dummare ut om de försöker fortsätta passera min.  Det är väl det som är mitt tips då antar jag att man vädrar en annan åsikt, man kritiserar inte den andre, men man säger sitt vad som gäller för en själv, en själv som i ett par, en själv som i en familj.

Jag tror tyvärr att man  under hans barndom har straffat genom att ta ifrån kärlek på olika sätt, kan bara vara genom en blick, en tystnad, något sådant. Så ska kärlek aldrig användas. Där tror jag den stora skillnaden är mellan oss två. Jag har alltid haft känslan från andra och också då från mig själv att jag är älskad oavsett vad jag gör och inte gör, det håller jag åtskilt. Jag gjorde ju tvärtom, när jag gjorde tonårsrebell, och då märkte jag att nämen, jag är precis lika älskad nu som innan, och den som vill straffa mig, för där fanns en sån förälder, med att ta ifrån sig sin kärlek från mig - då är det en kärlek jag ändå inte vill ha, jag värderar inte den, då värderar jag inte den personen i gengäld, jag har andra. Så det funkade inte på mig, den psykningen. Då var det istället att jag klarar mig bra ändå, med andra, som inte använder kärleken på det sättet. Så det fick den här andra personen lära sig den hårda vägen, att så gör man inte som förälder. Så som den personen höll på så var det ju för att få kontroll, få makt över mig. Det är inte kärlek. Jag märkte ju också att den föräldern mjuknade, att det inte var så att den slutat älska mig, men man måste utmana en sådan förälder för de skapar osäkra individer, vuxna barn, om man inte brottas med dem och till slut vinner. Det är de som gör fel. 

Jag fick bli sån här bestämd en när pressad, för att innan kunde jag hänga med i svängen, min rädsla var att han skulle se ner på mig, att hans familj skulle se ner på mig och påverka honom att han förtjänade bättre. Då drog jag mig undan. Där var stunder då jag inte alls trodde han skulle komma efter, men så gjorde han det. Det var då jag tänkte att jag behöver inte vara rädd för att förlora honom, att det var ju min rädsla, och en rädsla som någon annan använde emot mig att han kan bli vänd mot mig, han fortsätter ju följa efter mig, han följer inte efter dem. Det var ett slags uppvaknande där. "Det är du och jag" kunde han säga ."Du och jag. Jag vill inte förlora dig". Han måste också ha märkt att min kärlek till honom hade inget med hans prestationer att göra, jag är inte materialistisk eller pengakåt, eller är imponerad av de som vill klättra karriärmässigt, så precis allt det som han fått lära sig han skulle uppfylla för att duga, för att få "kärlek", det fanns inte hos mig. Det var inte så jag älskade honom, jag älskade/älskar honom på mitt sätt, och det var det jag ville han skulle förstå, och jag tror han fattade det, och det var därför han fortsatte följa efter mig. För nånstans borde han förstå att det sättet inte var det rätta, han sabbade ju bara för sig själv, och för oss. 

Det jag ser har gått fel innan för min partner är att han har en förälder som är fruktansvärt kritisk av sig, bara letar efter fel för att bemästra, hittar man inge så hittar man på fel, som då ska vara sårbart som då ska användas emot min partner. Allt i "all välmening" (Inte välmening, helt sjukt är det, psykisk misshandel). Min partner har lärt sig att ha en tuff fasad då mot det, och tänkte inte på det, det var jag som fick påpeka det att så uppför sig inte en normal förälder, det här är inte okej. Jag fick meddela att jag tyckte han var bäst som han var, bara han mådde bra i det, det andra är inte viktigt. Det var som att hur bra han än presterade så var det aldrig bra nog för den föräldern. Där var alltid nåt. 

Vår relation har både varit stadig, stark, men också stormig. Han tycker också den varit krävande, men att det varit bra för han förstår att han behövde det, att så han lärt sig innan hur han ska tänka och känna, är fel. 

Jag har försökt få honom mer till mina trakter, till det jordnära. Ta bort allt det andra. Jag har förstått att han gillar det. Använd naturen. Använd det här stadiga. Inte alla dessa intryck, krav, påkopplad alltid, byt natur. Gå ut i skogen bara  eller nån annan natur, dra det jordnära till dig, till er. Ta bort pulsen. 

Lång förklaring det här blev, men det är väl det jag kommit fram till. Att när man märker den andre går över både sin egen nivå, och trampar in på min, då måste man konstatera det man ser. 

En perfektionist väljer en annan perfektionist, en med samma sårbarhet, många gånger, för någon annan hade de ju blivit total knäppa på, så jag vet inte om det kan vara någon tröst för dig i allt det konstiga, att du också minsann duger precis som du är, men att du inte följer med i de här sjuka svängarna, gå inte in i leken, i känslorna, att du måste prestera mer för att duga i din älskades ögon, eller i dens familjs ögon. 

Hans perfektionism höll på att driva mig till vansinne i hemmet, jag trodde jag var ordningsam av mig, men han tog priset, och jag kunde inte slappna av i mitt eget hem och försökte leva upp till hans, men det gick inte, så till slut fick jag bara säga att jag tror vi måste bli särbor, för jag måste ha nånstans där jag kan känna jag är hemma, och jag duger bra, och hemmet duger bra som det är. Han kunde bara få den känslan efter han städat precis efter hans mått, då kom belöningen, så OCD funkar. Det finns det som påstår att låt de bara hålla på så då, men jag, och andra professioner, håller inte med. Allt det där är sätt att försöka bemästra, leva med sin ångest, men ångesten ska ju inte vara där, det är den som ska städas bort, inget annat. 

Så stå pall. Stå pall precis där du står. Det kommer innebära en trygghet, och styrka för henne med, för du blir för svår att flytta på, och då kan hon inte viras upp i sitt eget, tills det att hon börjar tänka mer som du, då kommer hon också reglera sig, så då kommer du inte märka av det i samma utsträckning. Jag märker inte av det på samma sätt alls idag som innan, och båda mår bättre, men fan, alltså, sån sjuk resa, men jag har lärt mig mycket :)

Hela tråden handlar om hur hemsk hennes sambo är för han inte frågar henne hela tiden om eller vad hon har ätit 

Så jag anklagar inte henne om nånting utan jag påpekar att det är orimligt att begära att ens partner har ansvar för ens basala behov 

Om du inte förstår att det är vad hon menar kanske komvux vore nåt för dig, då din läsförståelse minst sagt är bristfällig 

Gud så bra, då är du redan där, en bra fast grund. 

Min partner var innan KBT, innan han mådde dåligt, nån som inte sa ett pip om  han blev sjuk eller frös, vet inte om han inte kände det (eller behövde vara döende innan han skulle klaga över sjukdom eller frusenhet) eller inte tillät sig känna det, och kan man träna sin hjärna så pass, då kan man träna om den enligt KBT:s mönster, det är en sak som är säker. 

Jag har valt (ibland får jag dock påminna mig själv) att förlåta de perfektionister som förstört för mig, han, oss, då de själva varit offer en gång i tiden, och har det värst själv, har de värsta rädslorna själva. Finns snälla perfektionister som såklart aldrig menat att deras avkomma skulle ta skada, men räckt att se dem hålla på så blir man sån själv. Vi har de där rädslorna längre och kan ändå leva ett framgångsrikt liv med de mått som är de verkligt viktiga att leva efter, inte efter nåt ytligt skit eller nån sjuk tävling. 

Jag försöker idag att inte ha dåligt samvete över att jag var den utlösande faktorn till varför min partner blev så pass som han blev, han har sagt att det var inte jobbet eller andra problem i livet, men han har inte anklagat mig på något elakt sätt utan mer förklarat. Ett av de misstag jag gjorde var att när jag själv var nere, påverkad av allt, var att jag drog mig undan honom, ville inte ens bara titta på teven med honom när jag inte var på tipptopp till exempel. Att bli övergiven brukar man säga är perfektionistens största rädsla, och i och med att jag drog mig undan, kom längre och längre ifrån, gjorde att hans rädsla ökade på sig, att jag skulle lämna, men han bidrog också till det. Det var både hans krav på sig själv, han skulle göra det som var mitt ansvarsområde också, fast jag inte längre kunde så som innan eller inte alltid ville, det fick inte vara good enough för honom. Men också krav, outtalade som uttalade, på mig, jag upplevde honom som väldigt sträng, väldigt lättirriterad, också hans kontrollbehov av att ständigt kolla så det ändå var okej med mig, och ha koll på vad som hände i mitt liv, tror det gav honom en trygghet att veta, men det blev också för mycket, att han var och "plockade", att jag inte fick vara. Nån gång så ställde jag en fråga till någon och så var det han som svarade, direkt, hel del gånger faktiskt som att andra som var med oss, de var inte där, inte så, för honom, osynliga eller han var på vippen att vara otrevlig mot dem, en häpnad hos dem att så gör man väl ändå inte. Jag fick kompensera för honom. Att han såg det som att det var bara han och jag där. Lite konstiga grejer som hände titt som tätt. Kände som han vaktade över mig, men inte på ett helt normalt sätt, jag kan inte förklara det så värst bra, men till sist gav det mig en nära på en panik-känsla. Den kan komma, men väldigt sällan, nu för tiden då han inte tänker sig för. Han har alltid varit också mycket envis av sig så orubblig när det kommit till den grejer där jag varit den som varit den diplomatiska, men idag märker jag att han är mycket mer tillmötesgående. 

Jag hoppas och tror det kommer gå bra för er. 

Tack ska du ha :)

Ja, jag påverkades inte till en början utan det tog sitt tag innan jag började känna mig underlägsen. Men sen vet jag också att han alltid älskat mig, så mycket av det satt i mitt eget huvud. 

Jag började också med sport tidigt och min pappa (också perfektionist) som själv varit i den världen innan var väldigt noga med att jag skulle känna att jag bara tävlade med mig själv. Därför har jag blivit en mindre tävlingsmänniska för jag fått det så inprintat av honom. 

Där är de som jag upptäckte (då till min förvåning) som ville psyka mig vid tävling eller vid någon match, och först blev jag ledsen, men min pappa var där och sa att de är bara avundsjuka på dig, de är inte lika bra själva, du är ett hot, de som håller på så är sämre, så han lärde mig att stänga av, men det gjorde ju också att jag ville minsann krossa dem, jag ville visa dem (och där kom tävlingsmänniskan in igen, den som skulle bort). Jag hade inte själv kunnat hålla på så som de gör,  men jag vet att jag kunde säga i en match, om där varit till exempel två som känt sig störst, bäst och vackrast och velat trycka ner alla andra lagspelare, att de borde koncentrera sig lite mer på spelet än låta sin dumma käft gå, men oftast sa jag inget utan bara visade vad jag gick för, så blev de tysta, men jag vet ju hur det här psykiska påverkar, kunde se hur det påverkade andra. Men uttrycket stämmer mycket snack och lite verkstad, de som är så de är inte duktiga, de vill bara ge sken av att de är det och få deras egon att må bra på andras bekostnad. De har inte där att göra. 

De sämsta tränare jag haft har varit kvinnor som inte begrep sig på endometrios, tack och lov fick manlig tränare stiga in, som visade hänsyn, förståelse, och han var inte ens samma kön!!. Man ska inte bli sviken av en annan kvinna, när man själv är tjej, på det här sättet jag blev. 

När jag fick ge upp den världen var min pappa bara glad för han visste hur tävlingsinriktad och hur hårt man kan gå åt, att man inte lyssnar på signaler, och han ville inte det skulle hända mig. 

Jag tror som du att din flickvän har tränat sig mentalt för att uthärda så pass att hon inte tillåter sig känna det, och då börjar det bli farligt. Min partner blev sjukskriven för en sjukdom/fysisk sådan mot sin vilja av läkare som förbjöd honom återgå, medan han inte tyckte det var så farligt.

Konstigt nog är det så att fast han varit så hård mot sig själv, också med träning och med maten, så har där varit det du kallar för kärleksfullt vaktande. 

Det har också, får jag medge, varit han, och inte en läkare, som först misstänkte, upptäckte vad som var fel på min kropp (förutom det jag då visste).

Jag har inte den bästa toleransen alltid på kommentarer om min vikt och mitt utseende då jag fått höra det så mycket från så många människor att jag vägde för lite, och sedan att de trodde jag var med barn (när det var endometriosen) eller att jag då vägde för mycket, så jag blir lätt på min vakt. Fått nock. 

I min mans familj finns inte det filtret heller, man bara säger det rakt ut, och jag tycker inte det är okej. Avsaknad av hyfs, av uppfostran, av stil, det kan såra, det kan påverka i negativ riktning, det är inte "tough love", det är bara BS. Vad ger någon rätten att påpeka om någon är för smal eller för tjock, vem är man själv? Kan man inte bara få vara?

Om jag säger något om någon så är det en komplimang om deras hår eller kläder eller något de sagt som var roligt. Jag har inte velat sjunka till deras nivå och säga hur fan ser du själv ut? Men faktiskt fått göra det nån gång och då hitta något på deras kropp att klaga på för att då blir de helt ställda och tysta, de måste fatta att så gör man inte, men sen kan jag drabbas av den här dåliga känslan att man krälat runt med såna människor bland gyttjan, och dåligt över vad jag då känt mig tvungen att säga. Å andra sidan har jag sedan dess fått slippa höra det, så det funkar uppenbarligen. 

Det var jobbigt för mig om allt tissel och tassel om att jag skulle ha en ätstörning när jag inte hade det utan fysisk smärta, och IBS och därför problem att behålla näringen, och därför inte kunde prestera. Det var också jobbigt när min partner hittade druvsocker och konfronterade mig med misstanken att jag svalt mig, tagit det istället för mat. Då knöt det sig extra när jag märkte att han låtsades som att han inte hade koll på vad jag ät när vi skulle äta tillsammans, men jag vet att han höll koll. Blev så pass att jag inte ville äta med honom, och då i sin tur ökade det på än mer hans misstanke. 

Det har varit jobbigt också när han kommenterat att han tyckt jag var för smal o.s.v. och nån gång fått höra att nu (då jag då gick upp) var vackrare än innan då jag var för smal, att så, med mer vikt, gillade han mig mer. Jag förstår att det var ett försök att i hans tycke och smak få mig att stanna där, inte då som han var rädd för att jag skulle gå ner för mycket i vikt igen, men saken var ju den att jag kände att jag hade inte den kontrollen om jag gick upp eller ner, utan det berodde på andra saker. Då vi också hade en sexuell relation så kändes det helt fel att få den kommentaren. Hade jag fått det av en kompis hade jag inte reagerat så, tror jag. Jag blev väldigt medveten om mig själv, på ett negativt plan, som ingen ska behöva bli i sängen. Därför tror jag absolut det är åt helvete fel om ens partner (inkl sexuella partner) ska ta och kommentera så. 

Jag ville helst inte höra någon kommentar alls som kom tillsammans med ordet "fin" eller "vacker". Det räcker väl att bara säga någon är fin, eller söt, eller vacker, tycker jag. Det andra tycker jag man ska lämna utanför. Jag vet inte om alla dessa människor som bara öppnar käften fattar vad de kan ställa till med, hur det fastnar nånstans, byggs på. 

Jag tänker ändå att jag haft tur med min familj med pappa då som kommit ur det här själv och därför inte vägledde mig rätt in i fördärvet. 

I min partners familj så upplever jag det som tuffare. Om man bara råkar göra fel, råkar tappa något, bara råkar - då blir det samma instinktiva reaktion som om man gjort det med flit, gäller barn som vuxna. Min partner hade detta också innan, och jag fattade inte hur han kunde så. Jag har fått lära mig "gråt inte över spilld mjölk", att man skiljer på vad som inte är meningen, att det kan hända och händer precis alla. Men nej, inte ens det, inte ens misstag ses med blida ögon.

Jag vet ju inte, och förlåt om jag tar mig ton här, men kan det vara så att det finns saker i din flickväns familj där strävan efter perfektion är tuffare än det varit i din familj? Det i sin tur kan då leda till att hon är en värre perfektionist? Jag tror det var så med oss.

Om man märker sådant så har jag gjort så att jag tagit det privat med honom och frågat varför han reagerar så. Jag har också sagt åt honom hur hans reaktion i sin tur får mig att må. Idag reagerar han inte så, och det är bara så skönt att märka det. 

Jag tror på er! :)