Min sambo bryr sig inte om jag äter eller ej

Om inte din partner kan stötta och inte förstår att du rasar... Då behöver du stödet från annan person helst vårdkontakt. Tror mer på att han inte förstår än att han ville se dig halvdöd för då skulle ni väl inte vara i en relation, om du verkligen trodde det.

Tror inte alls han struntar i det utan att han inte vet hur han ska hantera det hela och vilka frågor som är "rätt" och inte gör saken värre.  Lägg inte över det på honom utan sök hjälp för det här handlar ju om dig och ditt sätt att hantera ditt problem.

Jag förstår att du vill ha stöttning, omtanke mm, men han kan inte vara din krycka i det här. Han verkar ha tröttnat på din ätstörning, och kanske på dig också. Om du inte vill gå till vården så är det din sak, men sluta lägga detta på honom!

Det är väl detta man ska göra vid ätstörning. Att avdramatisera genom att inte tjata på personen att äta.

Läste en biografi Där dottern hade ätstörning och mamman såg till att inte göra stor sak av det, stirrade ej när hon åt osv och det upplevde hon hjälpte.

Kan det vara så att du använder din ätstörning som en "ursäkt" att få extra omtanke från honom?

Fundera över vad som triggat igång dina tankar.

Han skall inte vara den som omtänksamt kontrollerar vad/att du äter.
Känner du att han inte är något att ha får du göra slut, men är han bra i övrigt kommer rätt väg ur det här inte från att han tar hand om dig.

Jag har varit svårt sjuk i anorexi och kände verkligen att ingen kunda hjälpa mig förutom jag själv, och det skedde när jag kom till insikt. Jag hade att välja mellan att fotsätta eller att dö.
Det var inget jag värkte fram utan det kom som en smocka mitt i natten, jag vaknade och insåg vart jag var på väg.

Hade också en sambo på den tiden och honom gjorde jag klart för att ju mer han tjatade desto mer triggad blev jag.
Det är svårt med triggers. Väldigt svårt.

När jag var sjuk fanns inga ätstöringskliniker, detta var 70- och sent 80-tal. Så ja, jag fick ett återfall. Sju resor värre än första gången.

När jag kom till insikt tog jag bort alla speglar, så jag inte kunde stå och beundra min magra kropp. Använde säckiga kläder så jag inte av misstag skulle se min spegelbild någonstans.

Jag vet inte vad jag ska råda dig, men du kanske känner igen något... du får gärna fråga om du vill.

Jag har nu varit frisk i över 30 år och ser ingen risk att ramla tillbaka igen.

Lessen, men nej - inte i den betydelse du är ute efter, där du vill att din sambo ska agera vårdgivare. När det gäller en ÄS är det du själv i samarbete med vården som måste göra jobbet. Absolut inte dina närstående. Din sambo måste givetvis vara införstådd med vad anorexia innebär, och vad han bör och inte bör göra för att vara ett bra emotionellt stöd för dig (superbra om han kan gå en av de många närståendeutbildningar som brukar erbjudas där det finns ÄS-behandling), men han ska inte agera vårdgivare/matpolis. Det är verkligen inte schysst att lägga det ansvaret på en närstående - ingen skulle ju nånsin få för sig att kräva att en närstående utan relevant utbildning skulle operera ens knä, eller administrera strålbehandling om man fått cancer, eller hur? Detta är precis samma sak. Att din sambo ska göra ett jobb som det krävs högkvalificerad vårdpersonal för att göra, bara för att du känner dig triggad av att söka professionell hjälp, är verkligen ett recept för katastrof, och det är som sagt inte schysst mot honom - och inte heller mot dig, eftersom du behöver adekvat hjälp med det här. Jag vet precis hur tufft det är att ta emot hjälp av vården, och hur otroligt triggande det kan vara, men det är tyvärr det enda som öht kan ha en chans att funka. Jag menar inte att låta hård, men det är tyvärr detta som är den bistra sanningen... 

Jag skulle alltså verkligen vilja uppmana dig till att ta kontakt med vården igen, dels för att själv få hjälp, dels för att se till att din sambo kan få närståendeutbildning.
    
/C (fn LPT:ad för miljonte gången för min ÄS...)

Exakt. Det är exakt så här närstående ska agera. De ska inte vara matpoliser.

Vilket otroligt fint och bra inlägg! Och vilken grej att du lyckades göra dig fri, och att du dessutom varit frisk i så många år! Det värmer verkligen i hjärtat ♥️

Tack!
Jag hoppas att min historia kan ge ts hopp. Det går att bli frisk. Det är jag ett levande bevis på. 

Det finns inte en ätstörning jag inte har haft, men resterande är irrelevant för tillfället.