Jag har reflekterat väldigt mycket under den senaste tiden att det är få människor jag träffar på universitetet både bland klasskamrater och lärare som har ett son-namn.
Har läst en master och läst fristående kurser under hela min yrkestid så det är väl 12 år snart och skulle säga att det är extremt ovanligt, framförallt att lärarna skulle ha detta. Är det här en del av klass perspektivet? Känner sig inte son personer välkomna på universitetet eller vad är grejen?
Jag delar inte din uppfattning.
Delar verkligen inte din uppfattning.
Jag tycker -son namn börjar bli färre överlag, på alla arbetsplatser.
Tror att många med -sonnamn väljer sin partners namn vid giftermål eller att många byter till släktnamn eller helt nya namn.
Så det är inget universitetsfenomen utan i hela samhället.
Roade mig att kolla mina egna kurskamrater och lärare. 1/4 har -sonnamn.
Klassperspektiv? Verkligen inte...
Däremot speglar det väl att Sverige har många nationaliteter och kulturer och att efternamn inte längre har samma betydelse som tidigare. Mycket vanligt att man gifter bort sina -son-namn och tar den andras namn istället eller skapar nytt namn helt.
En stor majoritet vill inte längre heta son-namn . Många växer upp med föräldrar som inte är gifta och det finns flera efternamn.
Sen rent geografiskt finns det skillnader. Jag bor i glesbygd och här bär man oftast namn efter bygden eller efter gårdar/torp. Son-namn existerar inte här . Däremot en jävla massa Lindgren och Sundin i flera generationer bakåt.
Finns många andra "klassiska" suffix som fortfarande är rätt vanliga. Som -berg till exempel.
Sedan är det många "klassiska" efternamn som inte slutar på -sson som fortfarande är vanliga.
Vad har -son namn med klasstillhörighet att göra?