Erfarenhet av borderline?

Spring som det gällde livet åt andra hållet. Blockera henne överallt och hoppas på att hon låter dig vara ifred det är mitt råd. Inget gott kommer av att ha någon som helst relation med någon som har borderline det är fruktansvärt manipulativa personer som ofta misshandlar sina partners psykiskt (och fysiskt om de är killar) 

Spring så fort benen bär och titta inte tillbaka!
Att träffa henne, kommer att vara det största misstaget som du kommer att göra i ditt liv. Lita på mig, jag talar av egen erfarenhet.

Man ska alltså bekosta låsbyter och se det som man kom lindrigt undan?

Då får du leva med att vara olyckligt kär. Eller så tar du chansen att bli riktigt lycklig.

Jag har haft borderline för många år sedan och har haft en del långa extremt lyckliga förhållanden. Att borderline personer är manipulativa och saknar empati är ett rent missförstånd och ren lögn. 

Tycker du ska vara väldigt glad och tacksam om hon väljer dig. Vilket hon tyvärr inte gjort. 

Vi har en syster i familjen som har borderline. Och ja, hon ljuger, mörkar och försöker skaffa sig fördelar på alla sätt och har alltid gjort. Hon har med skitsnack skilt en pappa från hans två fungerande söner och de har mått oerhört dåligt av det.

Hon själv kan varken behålla jobb eller relationer, det hade blivit total katastrof om inte föräldrarna hade ryckt in och räddat henne hela tiden från konsekvenserna av sina handlingar.

Så vill man bli den där som tar över från föräldrarna, och alltid städar upp en ny katastrof, lever med drama och hårda ord och en partner som hotar begå självmord för att man ber dem kliva upp en morron ibland, då är det väl rätt val.

Inte annars. 

Var glad att du slapp undan. En person med BPD kan inte klara ett normalt förhållande. Den paranoida rädslan att bli lämnad återkommer hela tiden med episoder av sjukliga beteenden, alltifrån utagerande panikattacker, bisarra handlingar, agressivitet och känsloytterligheter som varierar från minut till minut eller timme från timme. Du kan vara hennes räddande ängel ena minuten bara för att hon ska hata dig djupt och intensivt nästa minut. Hon vill ha dina barn, för att önska livet ur dig en timme senare utan att någonting har hänt däremellan.  Konstanta skrik och bråk över små skitsaker tillhör vardagen. Tro mig, jag försökte en gång, verkligen försökte, men det går inte.

Borderline kan inte botas. Bara hanteras lite bättre.

Borderline är empatiska, en sanning med modifikation. De kan inte förstå hur deras partner känner sig. Borderline tänker som småbarn när det gäller känslor.

Många borderline är narcissister. Det finns en del som är renodlade borderline som är inte manipulativa, men deras oavsiktliga beteenden är manipulativa.

Att umgås med en borderline är som en berg och dalbana. Du kommer att känna dig som skit efteråt och det kan ta lång tid för vissa att återhämta sig. Borderline är som droger. 

Detta är givetvis fullständig skitsnack. Självklart ska du inte "vara väldigt glad och tacksam för att hon väljer dig", som om du vore midre värd eller någon form av tröstpris som någon nöjer sig med.

Utan du ska givetvis förstå ditt eget värde och ställa krav på din partner och säkerställa att hon både uppskattar och värdesätter dig som person och partner och tar ansvar för er relation.

Det är ju fullständig nonsens att denna kvinna är den enda som kommer att göra dig lycklig.

Jag tycker det är fel att säga "en person med Borderline är/gör si och så" .  

Sen vet jag inte om många får felaktigt den diagnosen plötsligt eller om det är som jag tänker att även personer med borderline kan vara väldigt olika.

Ska ta 3 exempel på personer jag känner med den diagnosen.

Person 1.Kvinna, 2 barn, 2 olika pappor. Skillt sig med pappan innan barnet fyllt 1 år när det gäller båda. Beror de på diagnosen eller att det är hårt första året vet jag inte. Som en vän är personen en fin vän som dock lätt blir sur och säger sina åsikter väldigt rakt på sak. Personlighet eller diagnos?

Person 2. Kvinna utan barn som inte vill ha något förhållande. Vill bo ensam och vill verkligen inte ha någon sambo i sitt liv. Svårt att lita på människor, gäller både män och kvinnor. Men detta är min närmsta vän och ställer ALLTID upp för både mig och min sambo, hjälper med våra barn och  ja allt vi ber om. 

Person 3. Kvinna med sambo, 2 barn. Haft det struligt första åren i vuxenlivet, inlagd flera månader om året tills hon blev ca 25 år. När hon var 28 år träffade hon kärleken, fick barn och bor nu i hus och har gjort karriär. Som ung var hon väldigt impulsiv, idag 30+ väldigt lugn och fin mamma, sambo och vän. Har kännt henne sen vi var barn och några år orkade jag inte ens ha kontakt med henne, men idag är hon som en helt annan person!

Så det går nog inte säga att "alla är likadana" med diagnoser. Känn efter och gör så som känns bäst för dig.

Du kom mycket lindrigt undan. Jag hade ett mycket bra liv, jag hade det inte gott ställt, jag var näst intill rik. Jag kommer från en enkel bakgrund, men jag hade arbetat mig upp i företagsvärden och hade ett globalt ansvar. Vi bodde i en fin våning med utsikt över en stans paradgata, jag körde en bil i miljonklassen till vardags, åkte alltid business eller första klass när vi reste internationellt och jag kunde köpa det mesta jag ville. Mitt livs största misstag var att gifta mig med min ex-fru, mitt livs bästa drag var att jag inte skaffade barn med henne. 
Idag är jag skild, sitter i en liten etta med maximal belåning, har ett mycket enklare arbete, alla mina pengar går åt att betala av skulder och mitt största mål är att klara mig fri från sjukskrivning. Detta är konsekvensen av att leva med någon som har psykisk sjukdom. Så om du inte vill vakna upp en dag och inse att din partner bara har manipulerat dig, har ett missbruk och tar tagit lån efter lån efter lån bakom din rygg till den punkt att delgivningsmän börjar knacka på hemma hos dig, bör du springa, fort!