Blir galen

Nej absolut inte, vi har genomgått IVf i 2 år och försökt bli gravida. nu Blev jag det naturligt, och detta är nog sista chansen för mig att bli gravid. Det har gått upp och ner med sonen. Men han har blivit värre nu och jag har försökt ge det tid, haft extrem tålamod och förståelse. 

jag känner att det inte är mitt problem att jag ska lägga mig i någon BUP, det är pappans och mammans ansvar för hur de väljer att uppfostra sitt barn. Grejen är den att okej pojken är krävande, men de är inte mitt problem, det är respektlösheten, att han får allt han vill bara för att ?lugna honom? han är så sjuuukt otrevlig. 

jag tänker inte åka bort då detta är mitt hem, sambon har den möjligheten. Oavsett pågår en utredning just nu, eller han står i kö. Dessa känslor är extrema just nu. Så att om jag ska med till BUP känner att jag tränger mig på. Föräldrarna vet själva inte hur de ska hantera ungen, om de själva ej vet, hur ska det underlätta för mig? Ja behöver lugn och ro NU!! 

:( orkar ej alltså. 

?Så du har ett problem men vill inte göra något åt det? 

Ditt hem är ju även sambons och hans barns hem. Ni kan såklart diskutera gemensamt vad ni kan göra för att underlätta, men du kan givetvis inte köra iväg dem hemifrån.?

hur är det tänkt att jag ska göra något åt det om inte föräldrarna själva kan det? Ingen har sagt att jag sitter hemma o är bitter framför barnet. Och vill köra iväg de.. 

detta är för att det inte ska påverka barnet att jag inte står ut med sonen just nu under min graviditet och hans värsta beteende period. Då är det väl bättre om han är med farmor och pappa någon helg? 

?jemp?

problemet är,, jag har tjatat om utredning då varken mamma eller pappa tagit tag i det förrän skolan tyckte att sonen ska utredas. min sambo tycker det är jobbigt att ?det är fel på mitt barn?. Och detta har stört mig att han haft det mindsetet länge. 

ja menar det verkligen, jag har inget plats att kunna begära att få ?utbildning? när föräldrarna blundar för det. Det är lättare för mig som icke förälder Till barnet att se hur pass illa det är egentligen. Dock är anledningen till att barnet varit hos oss nu ganska mycket pga hon ej pallar med sonen. Det har hon sjölv uttryckt.

det Där med att kunna hantera barnet kommer sen, de behöver först och främst få en diagnos. Jag pratar om nuet, jag blir galen av nuet.. det här stöndiga kaoset hemma, sambons stress kring barnet att han själv ej vet hur han ska hantera honom. Ledsen men jag är dessvärre maktlös i denna situation. 

jag känner helt ärligt just nu, hur fan ska det gå när jag får ett spädbarn? Börjar få jobbiga tankar kring vår relation för tror ej ja kommer orka detta om pojken ej får rätt hjälp. 

men samtidigt är det föräldrarnas ansvar att fostra barnet, själva skaffa verktyg när det är aktuellt. Förstår du hur jag menar? 

jag är inte barnets mamma, jag kan inte göra mkt mer än att vara stöd för min man. Men jag går sönder ibland. 

Vad är din mans lösning på problemet?

Det låter väl kanon om han och sonen kan åka iväg till farmor så du får vila. Vill han inte det?

Alltså NI måste kommunicera med varandra. Han måste förstå att du mår för dåligt för att detta ska kunna fortsätta. HAN behöver komma med förslag på hantering och han måste vara hård mot sitt ex att hon måste ta sitt föräldraansvar och ha pojken fulla tider. 

Det här blir övermäktigt för dig att hantera. 

?Agina?

tack! 🙏 

precis, jag har verkligen försökt ha tålamod, försökt stötta pappan, tänkt att det är nog hans ADHD men det är skillnad på ADHD och dåligt beteende pga uppfostran eller! Att barnet mår dåligt. Jag vet inte, något stämmer inte iaf. 

det som varit mest tufft under dessa 3 år (till och från) är att det alltid är så synd om barnet pga separerade föräldrar. Dvs min sambos och hans föräldrars skuldkänslor. då har man istället skämt bort ungen massor, låtit han spela på mobilen i timmar, köper typ allt han vill ha, låter pojken bestämma vad vi ska titta på för film/serier pcr stackars dottern hamnar mer i bakgrunden. 

pojken är krävande, men han söker extremt mycket uppmärksamhet också. Jag är ingen barnpsykolog, jag vet inte vad allt detta beror på. Hans ohyfs och allt det där, vet bara att det är extremt tufft. Och jag tappade det i helgen, så jag gick in i  sovrummet ?stängde in mig? och vi sa att jag har feber och är sjuk. (Dock mådde jag dåligt, spydde pga graviditeten?) och kände att jag verkligen längtar tills de åker hem för jag klarar inte av detta. 

just det också att jag inte har makt att kunna uppfostra barnet och säga ifrån ordentligt. Känns som jag bara sitter som en skugga och provoceras. Och nej, jag kan inte ryta ifrån för det kan landa jättefel. Vill inte att de ska se mig som en elak ?styvmamma?. Känner inte att jag har rätten att säga till ordentligt.  Aja ni fattar vad jag menar. 

som någon skrev tidigare, absolut. De ska iväg kommande helg och vara hos farföräldrarna. behöver Paus från detta kaos spec nu när jag är extremt hormonell, illamående, trött pga Graviditeten. De är första trimetern och ja mår skit. bäst för alla parter?