Det är väl toppen att skolkuratorn är involverad! Mitt tips är att du träffar skolkuratorn tillsammans med dottern och pratar om situationen.
Din dotter kanske på något sätt behöver utveckla sin sociala förmåga? Kanske kan skolkuratorn hjälpa till ?
Usch det där är så svårt.
Måste kännas jättetufft både för er dotter och för er som föräldrar.
Det finns ju inga lätta svar heller.
Ingen ska behöva vara ensam och känna sig utstött samtidigt som man inte heller kan tvinga människor att umgås.
Jag säger inte att det är hennes fel men jag kan ju samtidigt förstå att det blir knepigt om hon är så blyg att hon är helt tyst. Det blir ju svårt för kompisarna...
Jag var sån. Så där tyst och blyg. Jag kom aldrig på de rätta sakerna att säga och kände aldrig att jag förstod vad tjejerna i klassen pratade om. Jag vågade inte chansa att säga nåt dumt så jag höll mig tyst.
De såg mig nog inte. Jag fanns men ändå inte. Men ärligt så gav jag dem ju inte heller nån möjlig chans att vara vän med mig. Jag stötte på ett sätt ut mig själv
Killarna var jag livrädd för så de var inte ett alternativ
Jag hade några vänner men de gick inte i min årskurs så skoldagarna var plågsamma.
En lärare som såg hur tufft jag hade det föreslog att jag skulle gå på drama, att lära mig att ta plats improvisera.
Det hjälpte faktiskt. Inte så att jag fick mängder av vänner i klassen men det gjorde mig säkrare i sociala sammanhang. De andra började se mig och drt blev åtminstone hanterbart i skolan.
När jag började gymnasiet lossnade allt...
Jag hoppas att det löser sig för dottern...