Män 50-60 års åldern

Oavsett,Kaffedraken, och andra så är vi i alla fall i en bra ålder då man faktiskt kan bsra hänge sig helt åt egna relatiioner och kärlek.

Alla stora beslut är gjorda som skola, jobb, barn - det enda man behöver göra är fortsätta leva och ha roligt med andra så länge man orkar och kan. :)

Visst finns det män som är singlar i ålderspannet. Jag har varit singel i 3 år sedan min skillsmässa. Den stora skillnaden mellan mig idag och för 10 år sedan är att jag är på en helt annan plats i livet.

För 10 år sedan hade jag mycket press på mig, att bygga upp en bra liv, karriär, ekonomi, äktenskap och det skedde till stor del på bekostnad av mig själv. Idag har jag en bra karriär, god ekonomi och jag är betydligt mer vältränad än vad jag var tidigare (allt är ju relativt :) )

Jag märker också att det är avsevärt mycket enklare att inleda relationer, det har alltid varit jag som har jagat och försökt fånga kvinnans uppmärksamhet. Det är helt annorlunda idag, jag måste fortfarande vara aktiv, men det känns osm att det är ombytta roller. Jag har aldrig tidigare fått så mycker uppmärksamhet av kvinnor som jag får idag.

Jag dejtar en del, men jag känner verkligen att livet är bra som det är och jag uppskattar den friheten som jag har. Jag ser dejtandet som en krydda och ingen nödvändighet. 

Sant. Nu gäller det bara att hitta den personen

All lycka till Kaffedraken..Hoppas någon hör av sig här till dig ! :)

Jag svarade precis på ditt inlägg men försvann tydligen. Du får därför ett lite kortare svar.

Det låter verkligen som att du har spinn på livet och har det bra!

Vid sidan om jobb, vänner och familj blir så kkart en älskare eller älskarinna kryddan :)

Önsksr jag kunde känna mig som en fri fågel på det sättet - men är tyvärr inte så självständig av mig. Kanske för att jag inte riktigt vill?

Men håller med om att åtminstone jag själv är bättre på att ge mer uppmärksamhet till andra idag och är kanske säkrare i sociala sammanhang. Men smäller det till ordentligt blir jag 15 år igen, blyg och helt förvirrad.

Tack, och lycka till själv

TS, jag bara tänker att det enklaste är kanske ändå att först försöka jobba med det du har, dvs ditt äktenskap och din man. Visst, spänning, passion och eldigt sexliv kanske kan vara lite svårt att få till efter många år ihop. Men om båda vill tror jag att det går att fortsätta att utveckla samlivet. Om man sen har en massa annat bra ihop, kan man ju inte vara säker på att få det i en framtida relation. Och den passion man förhoppningsvis får uppleva kanske svalnar efter ett tag.

Så man får väl fundera på vad som är viktigast i en relation. 
Men, som sagt, krävs att båda vill utveckla och förbättra. Om det ömsesidiga intresset inte finns skulle jag också välja att lämna. 

Det är inte så enkelt som det låter, att ha en älskarinna blir en tämligen ihålig och meningslös emotionell tillvaro relativt fort även om det kan låta väldigt roligt vid en första anblick. Det ger sällskap, sex och närhet, men ingen trygghet eller lojalitet. Trygghet, lojalitet är för mig själva poängen med en relation.

Arbetet kan tas ifrån en när som helst, föräldrarna börjar bli gamla, jag har inga barn, ingen kontakt med ex-frun (vill inte ha), vilket innebär att det finns vänner.

Vem finns på min sida om jag skulle vakna upp imorgon och få veta att jag är alltvarligt sjuk? Jag har liksom ingen i ringhörnan som jag kan räkna med, där är där relationen kommer in.

När jag träffar kvinnor idag är jag tydlig med att jag kommit ur ett äktenskap där jag har under lång tid bara har gett mitt allt och burit allt ansvar och att jag därför vill ta det lugnt och låta relationen utvecklas långsamt.

Alla säger att de accepterar det, men vill och förväntar sig ändå efter någon månad att jag ska riva upp hela mitt liv, flytta ihop med de, så jag kan hjälpa till med sysslor, ekonomi, barn och allt vad det är och de blir djupt sårade när jag inte vill.

Jag tolkar det som att det är mer intressant att ha någon att lägga över ansvaret för allt bagage i livet på, snarare än att på allvar lära känna mig. Vilket gör mig väldigt ointresserad av att fortsätta träffa de och bara ha mitt att ansvara för och min frihet att njuta av.

Det här känns ju faktiskt ganska sorgligt.

Jag förstår ju att kvinnor inte är felfria och de flesta vuxna har någon form av bagage mer eller mindre.

Men det som förvånar mig av ditt svar är att så många kvinnor drar in sitt familjeliv och sina barn så tidigt.

Så klart att man berättar att man har barn - men om jag skulle vilja lära känna en man,  och ha lite trevligt med honom, så skulle jag hålla honom utanför familjen. Normalt sett har väl barnen en pappa också.

Successivt lär man känna varandra och lite mer hur man vill ha ett förhållande.

Personkemi och värderingar och man ser på livet och vill leva är ju så viktiga.

Om jag tycker väldigt mycket om en man så vill jag ge honom "allt" . Jag känner att jag vill ge rent spontant och gör det också. Det kommer kanske inte på en gång om man inte känner varandra innan - men när det plötsligt smäller till blir det ju så.

Jag tror kvinnor eller föräldrar som har mindre barn eller barn som behöver mycket stöd - kanske har energibrist, brist på tid, och därför blir rätt självfokuserade. De behöver ju också påfyllning av energi/resurser - men det ska ju inte ske på bekostnad av dig som älskare. Du har ju inget med det att göra och behöver förstås få det du behöver.

Hoppas du träffar en kvinna med lite äldre barn i alla fall. Eller barn som har en riktig egen pappa:) Då blir det nog mer fokus på att lära känna dig också. Lycka till!

Oja det finns många. De flesta jag vet är väldigt pigga. 

Men vad kan kvinnor i 50-årsåldern behöva för hjälp med barn? Borde inte de vara om inte vara vuxna så i alla fall vuxna nog att vara självgående?

Det finns kvinnor som skaffar barn vid 35-45 års ålder, så en 50+ kvinna kan ha barn på 5 år och uppåt.Även tonåringar behöver curlas en hel del.

Perfekt ålder på män ju. Oftast "landat" både karriärsmässigt med bra jobb och stabil ekonomi utan att jobba ihjäl sig, och även landat i sig själva och är trygga. Samtidigt inte gamla, de flesta idag är i god form i den åldern. Sexuellt erfarna också och vet hur man ska behandla en kvinna. Generaliserar givetvis, finns väl stolpskott i alla åldrar, men skulle jag bli singel skulle jag helt klart söka mig till den ålderskategorin. 

Inte än - men sen, Tack. Jag ser det inte som sorgligt, men det är så livet ser ut för mig just nu. Det tar tid att hitta rätt partner.

Kittning, jag har träffat 3 kvinnor sedan skillsmässan och de har varit i åldrarna 41 - 43.